Även en kung

kan få rubbning i blodcirkulationen. Eller kramp i fingrarna. Så nedrigt att spekulera i varför kungen knyter och öppnar handen med jämna mellanrum. Det behöver inte vara ticks. Men om det är så? Varför göra affär?

Jag är republikan. Men jag anser att statsöverhuvudet ska granskas seriöst, inte med denna typ av närmast elakhet. Han har att stå till svars för. Ännu är en del av sanningen kring otrohet o dyl inte utklarat.  Men detta är ett slag under bältet. Och mycket oseriöst.

 

Read Full Post »

”Inte jag heller” sa kungen

Drottningen kramades med Tommy Hallberg när han överlämnade ett porträtt han målat av henne. ”Inte var dag man får en kram av drottningen” utbrast han euforiskt. Kungen kontrade utan att tänka sig för: ”Inte jag heller”

Kanske han här obetänkt avslöjat en hemlighet om det kungliga äktenskapet. Det äktenskap som en gång räddade den svenska monarkin. Den trulige och blyge kungen fann en kvinna med stor social kompetens. Och plötsligt var den trötthet som svenska folket kände gentemot kungahuset som bortblåst. En vacker drottning och efterhand barn blev intressanta och omskrivna. De var uppe på banan igen.

Det vi inte vet är om Silvia Sommerlath blev förälskad i en man eller i en kung. Kanske hon tog jobbet snarare än maken. Det gör egentligen detsamma.

Men vi vet att kungen inte varit henne trogen. Vi vet att hon vid något tillfälle började skönhetsoperera sig. En av världens vackraste kvinnor måste bättra på sitt utseende. Vi vet att Victoria led av ätstörningar. Vi vet att drottningen inte gillar kungens bästisar. Hon har själv berättat att hon kände sig ensam t o m inför sitt bröllop. Bara Nenne Björnberg fanns där för henne.

Ibland sägs det att drottningen blivit stram, moralistisk och oåtkomlig. Ja, är det så konstigt egentligen?

Det är inte rimligt att en familj ska tvingas till att leva hela sitt liv i offentlighet. Deras förehavanden är statsangelägenheter. De får ett liv i gyllene bur och förväntas hålla masken i allt. Och allteftersom blir denna familj allt större. Hur ska de leva sina liv. När alla barn av kungliga blir kungliga har vi snart en stor skara med prins/prinsesstitlar. Ska de alla leva på apanage? Eller ska vi ha kungliga på vanliga jobb?

Danmark har i dag 8 små kungliga. En av dem står i kö för tronen. De andra är reserver. Hur ska de försörjas? Och hur många syskon och kusiner ska Estelle få?

 

Förr överlevde inte så många barn ens på slotten. Senare så gifte de ner sig om man inte kunde exportera dem. Man hade lite gods och gårdar att erbjuda de som blev över.

Monarkin är så grym.

 

Read Full Post »

När skumrask blir naturligt

Nätet dras åt kring kung och överklass.

Trots kungens bladvändning så återkommer skandalerna gång på gång. Det blir allt svårare för honom att förklara sitt umgänge. Det blir inte alls bättre av att andra välrenommerade kändisar och direktörer använt sig av gangstrars tjänster.

Det finns i många samanhang tvivelaktiga beteenden som förklaras med att ”så gör man”. Många arvodesbrott t ex förklaras med kulturen i förvaltningen. Något alla gör och därför bara är naturligt. Men till sist spricker ju bubblan och då visar sig alla oförstående inför kritik och åtal.

Mest synd är det om dom som frysts ut för att de inte velat vara med i skumrasket.

Read Full Post »

Han klappar kungen på axeln – oslagbart!

Kanske Tomas Tranströmer gör det enda rätta. Klappar kungen på axeln.

Read Full Post »

Nu har han gjort det igen… suck!

Har han inget omdöme alls?

Hur kan vår kung helt självsvåldigt dela ut en utmärkelse till Saudiarabiens envåldshärskare? Han har uppenbarligen utan UD:s vetskap rest till SaudiArabien och överlämnat en utmärkelse från scoutrörelsen. Drottningen medföljde och har låtit sig fotograferas i heltäckande svarta kläder.

En sådan gest kan bara tolkas som att Sveriges statsöverhuvud stöder regimen i Saudiarabien. Som statsöverhuvud, scoutrörelsens hedersordförande eller som privatperson är lika illa. Vi kan inte ha en statschef som hyllar den här sortens härskare.

Återigen får vi anledning att ifrågasätta kungens lämplighet. Återigen frågar man sig om han egentligen stöder vårt lands demokratiska styrelseskick. Drömmer han sig bort till dessa typer av härskarroller?

Read Full Post »

Snällhet – är det bara bra det?

”Kungen är en snäll person” säger någon.

 ”Korna är också snälla” replikerar någon annan.

En tredje drar upp betydligt allvarligare saker:

”I ett tidigare inlägg skrev du att kungens liv är allmän egendom. Då borde väl ditt liv också vara det eftersom du vigt det åt en ännu större kung? Fast det är klart… Jesus ska väl inte betraktas som kung han heller. Han umgicks ju också med kriminella. Hans förfader David borde så klart ha abdikerat han med (Bat-Seba och allt det där).

Mitt svar:

”Mitt liv har jag vigt åt Gud. Han äger det. Jag är Kristi och hans församlings tjänare. I mina löften har jag lovat att stå på de små och svagas sida. Inte på maktens. Inte på rika och arroganta människors sida. Kungen är folkets egendom enligt det statsskick vi har. Han och hans familj ska leva ett ställföreträdande liv. Därför är det allas angelägenhet vem han är gift med, vem han får barn med, hur han lever och hur han dör. Allt sådant som för oss andra är privatliv är i hans fall statsangelägenheter. Han har en privat sfär – men den är inom Drottningsholmsvåningens väggar eller på Solliden. Vad han gör när andra ser honom är inte privat. Han är aldrig privat på en privat fest. Det är inte jag heller. Mitt privatliv kan granskas och dömas av domkapitlet. Men jag är inte folkets egendom. Jesus umgicks med horor och tullindrivare. Men han låg inte med hororna, han köpslog inte med tullindrivarna. Han gav dem en ny chans. Kung David var inte alltid ett dygdemönster. Därför blev han tillrättavisad av Natan och fick göra bot. Förlåtelse finns alltid för den som ångrar sig och gör upp med sin synd. Men att ha en allmän överslätande syn på överträdelser är inte biblisk ordning. Att låta människor fortsätta på fel väg är inte heller kristligt. Det gäller en kung som ställer till det likaväl som depraverade präster!”

Snällhet har en farlig sida. Men det finns i vår kultur en slags överseende med förövare och maktmänniskor, medan man anklagar deras offer för att inte vara förstående nog. Det blir tydligt i den kyrkliga världen, men också när det gäller kungafamiljen. Men fenomenet finns överallt.

Det är en snällhet som gränsar till bekvämlighet. En snällhet som ställer kraven på alla utom en själv. Det är enklare att kräva av offret att vara förlåtande än att ställa förövaren till svars. Offret är i regel mer medgörlig och i underläge. Det är enklare att skjuta budbäraren än att ta till orda mot makthavaren. Förlåtelse finns alltid för den som är botfärdig. Men det är inte att förlåta att låta någon fortsätta på fel väg. Förlåtelsen finns inte i att skyla över och mörka, förlåtelsen finns bara i att allt kommer fram och ångras. Bara då kan det bli en nystart!

I Leastadianien fanns en tumregel: ”Det som syndats offentligt, ska offentligt bekännas och avlösas. Men det ingen vet om är det bättre att bekänna enskilt”. Saker som cirkulerar i massmedia måste offentligt utredas. Det bara är så. Saker där andra är inblandade måste också göras upp med den personen eller offentligt. Det duger inte att gå till prästen och bikta att man förstört livet för någon, om man inte vill räta upp saken. Det duger inte att enskilt bikta saker som hela landet spekulerar om. Det gäller för kyrkans folk och för offentliga personer.

Read Full Post »