Kyrkan har problem med sina präster

Ja, det är kontroversiellt att berätta detta. Men tyvärr är det en sanning. Inte generellt och överallt. Det finns massor av duktiga, friska, hederliga och varmt troende präster. De är som tur är i majoritet. Men det finns en annan sort som kanske procentuellt inte är så många, men som ställer till oerhörda problem och märks så mycket mer…

In på 80-talet så var prövningen av prästkandidater inte så omfattande. Det var biskoparna själva som antog till vigning. De hade ett och annat samtal, det hände att någon blev nekad, men i regel så räckte det med att ha föreskriven utbildning så blev man vigd. Och det gled in en del som inte klarade sina tjänster, som på olika vis fick skjutsas runt på tillfälliga tjänster och blev mer till börda än tillgång.

Därför införde man ett avancerat antagningssystem, där kandidaterna prövas under flera år. Det är psykologtester, djupintervjuer, kurser och referenser och samtal och praktik och utlåtande… I tanken att ingen olämplig ska glida igenom.

Ändå visar det sig att många präster har narcissistiska drag. Denna personlighetstyp verkar vara överrepresenterad speciellt bland dem som har ett tidigare yrke som de känner inte tillfredsställt dem – och som runt 40 sadlar om. Det är naturligtvis beundransvärt att i den åldern satsa på ytterligare 5 års utbildning, men frågan är vad som är drivkraften.

Åter igen det är inte generellt…

Men för den som vill vara i centrum, få uppmärksamhet, bli sedd, få inflytande, få makt över människor i deras livs stora ögonblick… för den som tror sig vara speciell, utvald, stå över andra… är prästyrket lockande. Tror man sig vara den enda som löst livets mysterier vill man naturligtvis delge detta och bli hyllad på kuppen.

Till viss del får präster dessa behov tillfredställda. Men kanske inte så som den narcissistiska människan väntat. För henne blir det en chock att det är så mycket slit, så mycket ifrågasättande… att det kan finnas konkurrenter om populariteten…

Ofta förstår hon inte varför inte alla dyrkar henne. Hon blir kränkt när någon har större förtroende för en kollega. Hon blir osams med församlingsbor när hon inte kan styra dem. Står någon i vägen för henne uppfattar hon denna person som ond, och anser sig kämpa för guds sak om hon intrigerar ut sin fiende.

Blir denna människa kyrkoherde, vilket inte är ovanligt för det är charmiga personer i första vändan som kan låta mycket förtroendeingivande, består arbetslaget snart av inkompetenta medarbetare. Är dom inte det får dom snart sluta. Dom som blir kvar försvinner i tapeten och alla tiger i rädsla för att bli nästa offer. Kyrkorådet vet att det inte står rätt till men vill inte, vågar inte, ta i frågan. De flesta avgår vid nästa val.

Facket pratas omkull av den charmige kyrkoherden, och förresten så vill man ha goda relationer inför löneförhandlingarna. Biskop o Domkapitel stöder alltid makten om de inte får så otvetydiga bevis att de måste agera annorlunda.

Församlingslivet börjar sloka, för det känns i hela atmosfären. Och ingen medarbetare vågar göra sitt bästa för då kan man bli synlig och därmed utsatt. Kyrkoherden själv kör med sin charm varvad med skuldbeläggande och fiskande efter omgivningens medlidande över vilka misserabla medarbetare han/hon har…

Och ett missnöje över att den stora succéen uteblev… men ändå nöjd så länge alla andra hukar och han/hon har total makt och kontroll. Och det är ju alla andras fel att kyrkan inte är fullsatt, att konfirmanderna är få och folk hellre gifter sig i grannförsamlingen…

Trots år av prövning slinker dessa in… och gör karriär…