Ja, det bekänner vi om söndagarna i ganska många samfund. Den apostoliska trosbekännelsen som formulerades i den tidiga kyrkan och som omfattas av de flesta kristna.
Kristi kyrka är en, kan inte vara delad. Våra mänskliga kyrkor är det desto mer. Tyvärr. För så var det inte tänkt.
Men redan tidigt stormade det. Det dök snabbt upp diverse maktmänniskor som skulle gå sin egen väg, ha sina egna anhängare. Den tidiga kyrkan tvingades polimisera och formulera sin tro för att kunna avgränsa sig mot det som inte var apostlarnas lära.
Men ända in på 1000-talet var kyrkan hel. Då kulminerade en maktkamp mellan patriarken i Konstantiopel och påven i Rom som slutade med en delning i vad vi idag kallar den ortodoxa kyrkan och den katolska. Den fråga som blev den slutliga skiljepunkten var om den helige Ande utgår av Fadern eller av Fadern och Sonen. Teologiskt anses de ortodoxa ha rätt som anser att Anden enbart utgår från Fadern, men det hela var bara toppen på ett isberg av många stridigheter.
Efter det har splittringarna varit många. Fortast har det gått i de protestantiska leden. Ständigt dyker nya samfund upp, nya karismatiska ledare som måste profilera sig och skilja ut sig från andra för att nå framgång. En eller annan fråga blir så stor att man inte kan lyssna på varandra längre.
I Sverige kämpar kyrkorna med en allt sämre tillslutning. Församlingar läggs ner, samfund slås ihop. På de flesta håll söker man sig samman och söker det som förenar snarare än det som skiljer. Men så finns det dom som ”läser som det står” och därmed missar Bibelordens poänger. De måste ha sitt eget där allt är som dom tycker det ska vara. Allt annat är avfall.
Det är svårt när generositeten inför att man kan göra olika tolkningar inte finns.
Kristendomen har inte råd med sönderslitande dogmatiska strider. Strider som vi aldrig kan lösa. Det finns olika tolkningar i dopfrågan, olika tolkningar av nattvarden. Det är samma sak som med de inomsamfundsliga diskussionerna om homosexualitet eller kvinnliga präster. Bibelordet kan tolkas olika, olika verser kan anföras. Vi kommer aldrig att bli helt överens. Men vi kan lyssna på varandra med respekt och ta vara på varandra i alla fall.
Det är just dessa bråk och uppdelningar som gör att jag inte vill gå i kyrkan. Det finns (f.d?) statskyrkan, Pingstvänner, Livets Ord, Baptister och alla andra. Alla anser att just DE har rätt tolkningar-.
Jag menar: Om alla samlades under samma ”tak” hade det blivit mer trovärdigt och dessutom en starkare kraft som kunde locka fler. Jag är ju uppväxt i Pingstvännerna, som du vet. Men det är allt annat än fritt. ”Statskyrkan” är i så fall det som lockat mest, men just detta att snegla på varandra och anse sej själva vara de som sprider budskapet på rätt sätt är bortstötande.
Ha en bra dag
Kao
Det är tråkigt att det får den effekten. Kristendomen har inte råd med käbbel.
Naturligtvis finns det vissa grundläggande saker som inte kan rubbas på. Men där är ju de flesta kristna överens. Sen finns det sådant som kanske ger den egna kyrkan sin identitet, som dopseden och synen på nattvarden. Det är inte oviktigt. Men det finns olika synsätt och man måste respektera varandra utan att för den skull behöva ge upp sin egen tro. Men det är ett stort bekymmer bland kristna att man känner sig hotade om andra har en annan tolkning. Ja, många blir rent av kränkta…
Fast det är väl ett bekymmer över lag bland folk…
Kan endast hàlla med dig, synd att det har blivit pà det här sättet.
Hoppas du har det bra!
Jag har semester och har det bra!
Ja, det är urjobbigt och dessutom dumt. Precis som du säger så har vi inte råd med en massa internt käbbel. I egenskap av medlem i Frälsningsarmén är jag föga intresserad av teologiska spetsfundigheter och tillhör därför också Svenska Kyrkan. Anser att det ska finnas en öppen folkkyrka där det är någorlunda högt i tak – inbillar mig åtminstone att det är så. I ekumenisk anda har jag haft positiva kontakter, förutom med Frälsis, med både Baptisterna och Missionskyrkan och sporadiskt även med Kyrkan. Dock måste jag erkänna, att jag har vissa svårigheter att förstå karismatisk fundamentalism av Livets Ord-typ.
Det kanske är synkretism och helt förkastligt, men jag tycker nog att alla människor av god vilja tillhör Herren.
Synkretism blir det när man blandar in andra religioner och väljer som från ett smörgåsbord.
Man behöver inte känna sig hemma hos alla. Man har sin ”smak”, men man kan respektera varandra ändå.
Det finns perifera ordningsfrågor och så finns det det centrala budskapet, och det är oföränderligt. Man kan tro att allt är komplicerat och mångfacetterat, och det är det ju på ett sätt, men å andra sidan är det så enkelt att en fåkunnig kan fatta det.
Mmmm… ”läs som det står” som inlägg och kommentarerna säger i länken jag har. De säger också att det är så enkelt som att bara läsa vissa utvalda verser och sen är allt klart som kristall…
Var granne med en präst som var mycket populär hos folket men inte av sin arbetsgivare dvs. kyrkan. Han berättade om så mycket intriger och elände så man kunde inte tro att det handlade om en religion som s a s vill folk väl. Till slut blev han sjuk och har inte jobbat som präst på 15 år nu. Tycker det verkar vara kyrkans problem att den inte hänger med i utvecklingen, den måste väl ändå följa sin tid och under de förhållandena folk lever, eller ? Jag begriper mig inte på detta, kan jag ärligen säga, bara tänkte….
Kram
Någon sa en gång att religion har en dragningskraft på sjuka människor. Tyvärr ligger det något i det. Snarare än att kyrkan inte följer med i utvecklingen. Ibland följer den med för mycket i utvecklingen och blir bara en spegel av tidsandan.
När man talar om olika kristna rörelser kan man se det tvärtemot det vanliga sättet. Fundera över varför det blivit som det blivit, läs historien? Jo, den katolska kyrkan avvek tidigt från urkyrkans tro och krävde att få bestämma över alla troende. Så var det verkligen inte på apostlarnas tid,
Det finns ingenting i bibeln som säger att det är rätt att acceptera obibliska företeelser. Tvärtom varnar Jesus för att falska profeter omedelbart skall komma in bland de troende.
Enligt min uppfattning var RKK en ”varg” vars Rombiskop krävde att kallas påve (dvs pappa) och styra över alla direkt mot Jesu eget ord. (ingen skall kallas Fader). Talet om formell succession från Petrus är helt obevisad. TIll detta kom många traditioner som är helt otänkbara för de som vill följa Jesu ord, som bön till människor (helgon). Att kyrkan är stor innebär inte att den är rätt. Jesus säger tvärtom att ”få skall finna vägen”. Läget inom RKK, med avfallna påvar och präster, har ofta varit katastrofalt in i vår tid.
I stället för att predika omvändelse och pånyttfödelse av vuxna så döpte RKK småbarnen och tog in dem som formella medlemmar. Allt för att alla skulle underställas dess ledning. Lutherska kyrkorna tog delvis över detta tankesätt, (allmän kyrka) vilket var en olycka. Som jag ser det är samfundstillhörighet ointressant. Det tillhör bara sådana yttre saker som lätt leder fel och minskar engagemanget lokalt.
När den Helige Ande gång efter annan fallit har den etablerade kyrkan ofta stått emot. Man kan raljera om fria rörelser, pietister, metodister, baptister pingstvänner men de har varit ”folkrörelser” i motsats till stela kyrkor. Vi älskar varandra. Ofta bildades lokala församlingar av helt vanliga människor utan kontakt med någon kyrka. Ca 700 miljoner,var tionde världsmedborgare är idag pingstvän eller karismatiker, något som skett på 100 år! Men det finns ca 14 000 olika pentekostala samfund eller kyrkor som sköter sig helt själva.
Det finns ingen anledning att stanna kvar i en kyrka som fjärmat sig från Ordet. De protestantiska rörelserna har bildats eftersom de uteslutits och motarbetats av den etablerade kyrkan. Är inte frihet bra och rätt? Detta var inte endast bra utan nödvändigt. Jesus säger att ”man häller inte nytt vin i gamla läglar”.
Den sanna andliga enheten har inte med formellt medlemskap osv att göra utan med att vi är frälsta och har den Helige Ande inom oss. Det finns därför levande kristna överallt i alla kyrkor, sådana som älskar Jesus. Men organisationerna, kyrkorna är inte detsamma som Guds rike.
Jodå… jag är väl förtrogen med tanken på ”resten”. Jag skulle kunna hålla med dig om mycket i det du skriver. Om det handlade om de som är pånyttfödda och har sitt hjärta hos Jesus.
Men eftersom du enögt ser din egen tradition som den enda rätta så blir jag bara ledsen å dina vägnar.
Hur kan det vara enögt att se sin tradition som den enda rätta? Är inte det att vara sann mot sig själv och Gud?
Sen tror jag att Lelle har fel i sin tradition, men det hindrar inte honom att få tycka som han vill. Vi är alla skapade med en total fri vilja – själva förutsättningen för en kärleksfull tro!
Var och en får tro som man vill. Men det blir ganska enögt om man inte kan se att andra kan ha lika stor anledning att tro som dom gör.
Det är ett enormt problem människor emellan i alla sammanhang att man inte kan se att andra människor har andra utgångspunkter än man själv. Det är bara det egna perspektivet som är sanningen in i minsta detalj. Alla arbetsplatsbråk, alla släktfejder och grannstrider bygger också på samma mekanism.
Ja, århundraden av strider mellan olika folkslag kan fortsätta hundratals år till eftersom man på båda sidor ”minsann vet…”
Jag håller med om att det är ett problem när man inte ser de andras utgångspunkter, som inte alltid (mer sällan) inte är samma som mina. Absolut! Så många gånger man har pratat ”förbi” varandra på grund av detta.
Men varför kan man inte se sitt egna perspektiv som den fulla sanningen (av det som man tycker är sanning, det finns ju alltid sådant som är dolt i Guds härlighet för männskliga ögon och sinne)? Att tycka att det egna perpektivet är full sanning betyder ju inte att de andras perspektiv är full falskhet. Nu menar jag inte rent personliga åsikter! Jag tror inte att varje människa är en ö i det teologiska havet, utan vad jag menar är, för att återknyta till ditt inlägg, de kyrkliga striderna och brytningarna.
Kristendomen har inte råd med fler brytningar och dogmatiska lärostrider, men varför håller man så hårt på de som redan varit? Ja, århundraden av strider mellan olika folkslag kan fortsätta hundratals år till eftersom man på båda sidor ”minsann vet…” Men lösningen på striden kanske är att ödmjukt inse att den andra har i det stora hela rätt, och jag fel!? Snarare än att erkänna båda som lika rätt. För skall alla ha rätt – då kan lika gärna alla ha fel.
Ibland tror jag det är den rätta vägen att helt ge upp sitt perspektiv. Böja sig för andra. Just för att sämjan på vägen är viktig.
Men som med det mesta så kan man inte ha samma stratergi för alla situationer. Det finns de gånger man ska stå fast och trygg och inte låta sig provoceras.
Man brukar ju säga att man ska välja sina strider.
Nej, jag ser inte alls min tradition som (automatiskt) den rätta. Alla, även jag, kan mycket väl komma snett, om vi lämnar Guds ord och inte lyssnar till den Helige Ande. Och det har säkert hänt många gånger inom Pingströrelserna.
Däremot kan jag ödmukt se vad Anden gjort det senaste seklet, utan hjälp av etablerade kyrkor. Jag tror att det är den Helige Andes verk. Det har det då varit för mig, som upplevt mycket av det som bibeln säger, omvändelse/ frälsning, troendedop och andedop med tungotal samt en del annat som Gud av nåd låter oss troende uppleva, helanden och profetiskt tilltal etc.
Jag älskar alla kristna (ja, alla människor). Men det betyder inte att jag inte säger vad jag tror men själv också läser böcker och tar emot välmenande undervisning av alla, undervisning som jag prövar mot bibeln.
Guds välsignelse!
Min erfarenhet av hur Gud ger välsignelse är när man kan mötas utan att tvinga andra in i sin egen form. I min förra församling hade jag en grupp för andlig vägledning som med åren växte och samlade allt fler från ortens samtliga församlingar. Där kunde de från baptistisk bakgrund få del av den liturgiska rikedom Svenska kyrkan har, å andra sidan kunde de svenskkyrkliga möta vad en församlingsgemenskap kan betyda… Men den gemensamma nämnaren bortom alla teologiska spetsfundigheter var längtan efter rättfärdighet och allt mer mognad i nåden.
Det var inget stort problem med olika dopsyn och kyrkosyn. Vi kunde lyssna och reflektera och konstatera att det finns olika syn. Däremot blev det ett stort problem att det i alla församlingar fanns maktstrider, maktmänniskor som såg denna grupp som ”farlig”.
Det var inte hela orsaken till att jag inte fick vara kvar. Men det bidrog.
Du är uppenbarligen en fin ”syster” i Herren!
Jag har alltid älskat mina trossyskon i andra kyrkor, i synnerhet alla dessa som älskar Jesus innerligt. Har ofta sett goda sidor hos dem. Och jag har deltagit i många ekumeniska gärna karismatiska sammanhang, även med katoliker. Vi som tror är syskon, och alla är helsyskon. För mig betyder inte det formella medlemskapet något ur den synvinkeln.
Men som det framgår är jag alltså rätt så kritisk till samfund/kyrkor,
som har ställt till det under historiens gång. Och detta gäller inte
minst RKK. Jag känner ett behov att bortse från dem och ge sin kraft i den lokala församlingen, tillsammans med andra kristna, även om samfunden någon gång kan spela en viss roll när vi behöver samarbeta.
Det blir väl alltid något stelt över en rörelse när den fått finnas ett tag. Det gäller katolska kyrkan likaväl som den karismatiska rörelsen. Det skapas former som från början är bra, men det hinner inte gå många år så har formen blivit en tvångströja.
Det ska sägas om katolska kyrkan att den har högt i tak och tillåter förnyelse. Det finns många olika traditioner och väckelserörelser inom den kyrkan. Eftersom de tillåter olika spiritualiteter blir det inte nödvändigt att bryta sig ur för att få följa sin väg.
Sen kan man ha synpunkter på mycket dom står för, men det är inte saliggörande frågor.
Slutkommentar.
Det finns uppenbarligen många kristna idag som inte vill diskutera läran. De upplever det som påhopp eller kärlekslöshet. Jag kan förstå det.
Men om man inte får diskutera läran och konsekvenserna av den så hamnar vi till slut i en situation där allt, och alla religioner, är lika bra. Man har ju rätt att ha den åsikten, men den leder ju helt säkert fel. Trodde vi inte det så kunde vi skicka all religion till historiens skräpkammare.
För mig är bibelordet heligt. Jag tror att alla som älskar Jesus måste fråga sig vad Han säger. Jesus var radikal, radikalare än någon annan, och retade därför folk. Han kallade fariséerna för hycklare och vitmenare och kung Herodes för räv. Varför? Jag tror det var för att de och folket skulle vakna till och lyssna till Honom och Hans ord.
Vi får nog inte vara för aningslösa och ljumma i vår tro.
Tack för en bra blogg!
Jesus är ju själva kärnan i vår tro. Det är med honom den står och faller. I det finns ett sanningsanspråk vi som kristna aldrig kan vika ifrån. Evangelierna hjälper oss att möta Jesus. Där ser vi honom. Sedan måste vi själva få göra ett personligt möte i någon form.
Men vi måste skilja på Jesus och Bibeln. Vi sätter vår tro till Jesus, inte till Bibeln. Det vore avgudadyrkan. Bibeln är ett välsignat nådemedel, men inte Gud. Precis som sakramenten. Redan där går många kristna helt fel. Man blir så upptagen med att göra allting rätt och följa allt i Bibeln att man tappar hela poängen.
Sen måste vi leva med att Bibeln är skriven på språk som är oss främmande. Översättningarna blir aldrig exakta. Dessutom ska det tolkas in vad ord och företeelser betydde då i en helt annan tid och helt annan kultur. Vi kan aldrig nå fram exakt i texten. 1917 års översättning trillade inte ner i färdigt skick från himmelen. Inte 2000 års heller.
Allt detta och mycket mer gör att det blir möjligt att komma fram till olika ståndpunkter i olika frågor. Och så länge det inte gör kristendomen till något annat än relationen till den Herre som återlöst oss – så får vi nog leva med skiljaktiga meningar. Men det skulle inte behöva betyda att man skickar varandra till helvetet för det. Det är så arbetsamt att sparka ner dom varje gång Jesus lyfter upp dom…
@kyrkis:
Visa ord i svaret på mitt senaste inlägg!