En ledig dag ställer en inför svåra beslut. Ska jag vila och hämta andan, eller ska jag vara aktiv och bättra på konditionen? Ska jag njuta av ensamheten eller ladda upp med att vara social? De flesta har ju bestämda åsikter i dessa frågor.
Jag hinner sällan allt när jag är ledig.
Idag valde jag ensamheten. Men gav mig ut i svampskogen. For först ditåt någon tipsat, men hittade inte stället. For runt på måfå i socknen, gjorde några stopp och hittade lite kantareller, röksvamp, nån sopp. Men insåg att det inte var rätt sorts skog för de stora skördarna. Men om det såg ut som en möjlighet… så fanns det ju ingenstans att ställa bilen… Nåväl ,lite trattisar fann jag där de inte borde finnas…
Ett stopp till bestämde jag mig för, sen måste jag hem och äta. ”Gud, visa mig rätt ställe som ett tecken på att du leder mig på rätta vägar”. Det tjöt lite i bromsarna när jag stannade till. Ok, här kan jag faktiskt stå… och skogsvägen ner kan vara givande.
Jag gick en bit utan att hitta mer än några obetydliga svampar. Svängde in på en avtagsstig… ingenting. ”Gud, led mig som ett tecken på att du är med mig och för mig på rätta vägar” Då slog jag ner blicken och ett hav av trattkantareller bredde ut sig framför mig. Precis så mycket att min korg blev full. Inte en svamp mer.
Men sen kom prövningen. Jag saknar ju lokalsinne och går mycket lätt vilse. Därför är jag alltid väldigt försiktig och går inte ensam långt från vägar och stigar. Men jag måste blivit förvillad av att en bil kom körande på skogsvägen. Jag tog för givet att det var ”min” skogsväg. Men det var det inte. Men i tron att så var fallet klev jag ut och gick åt det håll jag kom ifrån(om det nu varit rätt väg). Men ganska snart insåg jag att jag inte kände igen vägen. Men jag var lite för rädd att vända… men efter ett par kilometer(med en överfylld korg att bära) kom jag till en vändplats och insåg att längre än så här kommer jag inte.
Jag blev tvungen att vända om. Jag kom inte längre på fel väg. Men var gick den rätta vägen? Det där med solen och väderstrecken har jag aldrig klarat. Och eftersom jag hade väldigt diffusa uppfattningar om var jag var så hjälpte det inte ens att jag kunde se var solen var och reda ut väderstrecken. Men sen kom jag på… Jag hade gått en bred skogsväg, vikit av från den och klivit upp i skogen en kort bit in. Jag måste då befunnit mig emellan avtagsvägen och ”huvudvägen”. Rimligtvis blev jag förvillad och klev ut på den vägen en bit ovan där jag vek av. Alltså borde jag komma fram till min bil om jag bara fortsatte… Sant!
Gud visade mig den rätta vägen när jag lugnade ner mig och funderade över de tecken jag fått.
Återigen inser jag hur många hisnande bönesvar jag numera får. Och vilka lärdomar, bilder och insikter som jag översköljs av.
Mitt liv är inte lätt. De stora sakerna lyfter inte Gud av mig. Förmodligen för att det skulle kosta andra en del. Men i det lilla… där överöser Gud mig med nåd och gåvor. Det gör det uthärdligt.
Det har varit ett gediget arbete att ta vara på all svamp… rensa, sylta, koka av… Mitt i allt stekte jag kycklingben som jag inte kommit på var råa… redan lagt i matlådor… men fick fiska upp och in i ugnen med…
I morgon ska jag ha två gudstjänster – och predika om enhet. Eller om bygrälen…
Listan över bönesvaren blir väldigt lång med åren. Det är samma här.
För mig är det först i dessa yttersta tider jag om och om igen får dessa tecken.
Jag har mer varit van vid att tro trots allt.
Det blev ju ingen lugn och avkopplande dag för dej, men lite motion fick du ju i alla fall.
Bönesvar vet jag inte om du fick ? Var det inte när du själv började bena upp hur du gått som du kom rätt 😉
Men lugn och avkoppling fick du nog när du på kvällen satte dej ned och rensade all svamp du funnit !
Ha´re bra
Mycket motion fick jag.
Nu har du inte läst ordentligt. Bönesvaret fick jag när jag bad Gud visa att han leder mig på sina vägar och att jag då ska finna vad jag söker. Då stod jag plötsligt i ett hav av trattkantareller. Och precis som med mannat i öknen så var det precis lagom, inte mer eller mindre.
Det som hände sen var en prövning och något jag behövde lära av. Jag traskade iväg på fel väg bedragen och lurad av en bil, och utan att tänka först. Men till ssis så måsta omvända mig från den vägen och gå den mödosamma vägen tillbaka för att komma rätt. Det kan bli tungt om man går fel.
Det var ett gediget arbete att ta tillvara all denna svamp… sitta är lite svårt om man inte har ett par pallar i rätt höjd… så jag stod vid diskbänken några timmar. Kokade lag och syltade, kokade av och frös in…
Min salig mor, död för några år sedan vid 93 års ålder, hade en lugn ”barnatro” på vår skapare. Hon var blind under sina sista år, men bad aldrig Gud om hjälp att få synen tillbaka. Det ansåg hon vara alltför förmätet och skulle nog uppta altför mycket av Guds tid. Däremot bad hon honom ofta om hjälp när hon ej kunde återfinna saker eller kläder, och ansåg oftast att hon blivit bönhörd när hon återfann det försvunna.
Men å andra sidan så fortsatte hon att leta tills hon fann det hon säkte, så om det var Gud eller hennes vilja att inte ge upp som
hjälpte henne vet jag inte 😉
”Min nåd är dig nog” översatte 1917 års Bibel 2 Korintierbrevet 12:9. I vår senaste översättning får Paulus svaret ”Min nåd är allt du behöver” när han för tredje gången ber Gud befria honom från den tagg – en ängel från satan som misshandlar honom för att han inte ska bli högmodig. Vi vet inte vad taggen var för något. En svaghet? Depression? En fysisk åkomma? Ett socialt stigma? En skammens och misslyckandets minne? Men något plågsamt var det.
Jag har många gånger fått stava på de orden. Större delen av mitt liv har jag fått ”torrtro” som karismatikerna kallar det. Det har varit en tro trots allt snarare än för att. Därför är det så märkligt att gång på gång få dessa nådesunder.