I Dagen berättar Torsten Åman – pastor i Missionskyrkan – om sin bibelsyn. Artikeln citerar också Wikipedias uppdelning av bibelsyn i tre traditioner. Fundamentalistisk, evangelikal och liberal. Den uppdelningen fann jag nyligen även i Corazon, Arguments bok för unga ledare/unga kristna/fortsättningskomfirmander.
Jag måste säga att jag har svårt för dessa fackindelningar. Själv känner jag mig inte hemma i någon.
Bibelsyn finns alltid på en glidande skala. Det finns de mest extrema som tycks tro att Bibeln kom nerramlande färdigöversatt til 1917års svenska upplaga. ”Läs som det står” uppmanar de och missar emellanåt hela poängen.
Å andra sidan av skalan finner man de som betvivlar det mesta och ser Bibeln som en trevlig bok när den överenstämmer med de egna åsikterna.
Alla vi andra glider lite fram och tillbaka någonstans på skalan.
För mig är det viktigt att inte tro på Bibeln. Jag tror på Jesus. Tro betyder här sätta sin tro/lit till. Kristen tro är relation, inte en skriftreligion. Bibeln är ett nådemedel, oerhört värdefullt, men Bibeln har inte i sig själv kraften att rädda oss. Det har bara Jesus. Därför är Bibeln inte ”helig”på det sätt judar ser på Torah eller muslimer på Koranen. Det avgörande för en kristen är relationen till Jesus, inte hur bibelsprängd man är eller hur man inrättar sig efter gammeltestamentliga bud.
Jag tycker inte om att man använder beteckningen ”evangelikal” om en viss bibelsyn. ”Evangelikal” betyder i regel tillhörighet till en viss typ av frikyrklighet. Det är inte en självklarhet att man inom denna gren har den bibelsyn som Wikipedia/förlaget Argument/artikeln i Dagen kallar evangelikal. Den finns förmodligen även utanför dessa kretsar.
Jag tror att Gud möter oss i Bibeln. Men jag är övertygad om att den är skriven av människor, många olika, och under mycket långa tidsperspektiv. Gamla Testamentets berättelser är bärare av djupa sanningar, även om de är myter i en del fall. Men det stora fantastiska med GT är att när vi läser det i ljuset av Nya Testamentet så ser vi hur allt syftar fram emot Jesus.
Den tunga ceremonilagen som finns i Moseböckerna kom till för ett nomadfolk med extrema livsomständigheter. Den skulle skydda folket mot att slukas upp av andra folkslag, skydda mot uppror och klara de hygieniska förhållanden. Vi är inte förpliktigade att hålla den. De krig och andra hemskheter som finns beskrivna framförallt i Konungaböckerna och Krönikeböckerna säger mer om människan än om Gud. Det är inga föredömen vi ska ta efter.
Nya Testamentet är av en helt annan sanningshalt – om vi nu ska använda sådana begrepp – än GT. Texterna ligger närmre oss i tid, de beskriver händelser oberoende av varandra och de går tillbaka på ögonvittnen. Äldst är breven. Men även där måste man inse att de är skrivna i en given situation t ex bekymmer i en församling, eller som ett introduktionsbrev… eller en uppmuntran till en enskild. Det påverkar texten. Den tidens samhälle, kunskap och erfarenhet, allmänna opinionen då… är annat som avspeglas. Därför måste man klä av texten för att förstå andan. Och då är vi inne på tolkningarna. Där kan vi komma till olika ståndpunkter. Den ena inte mindre hedervärd än den andra. Men ack så svårt att acceptera.
Jag har lite svårt för när fundamentalister/bokstavstroende (vet ej om detta är rätt namn) menar sig _veta_ vilken genre en bok i bibeln är skriven i. Det finns olika sorters litteratur här i världen: poesi, naturvetenskap, symbolism, politik, etc. Tycker det är bra att kolla med exegeter och litteraturvetare, vad de tror att en viss författare menat.
Att Psaltaren är en poetisk bok är ju tydligt. Att Jesu liknelser är just liknelser är inte heller så svårt att acceptera.
Men hur man ser på skapelseberättelserna i 1 Mosebok är olika. Det finns de som ser det som en absolut sann skildring av hur det exakt gick till. De har ett gediget jobb eftersom berättelserna är mycket översiktliga. De bara säger att Gud skapade, inte hur. Men det är värt att notera att dessa uråldriga texter har rätt ordning på hur världen blev till – långt innan vetenskapen t ex kunde visa rön som sa att livet började i vattnet… Läs gärna och fascineras av en kunskap som är otrolig…
Berättelserna om Adam o Eva ser jag som myter. Men sanningsbärande sådana. Börjar man analysera berättelsen säger den så enormt mycket om människan att den blir sann. Den berättar en psykologisk sanning… en sanning om människans högmod som driver henne bort från Gud. Syndafallet är ett faktum. Berättad i myten så att vi kan ta till oss.
Vi måste alltid se på texterna med kritiska ögon – det vill säga forskande för att finna nya infallsvinklar. Bibelns storhet ligger i att den öppnar sig i det ena skiktet efter det andra. När vi ser det kan vi möta Gud i orden.
kyrkis skrev:
Men hur man ser på skapelseberättelserna i 1 Mosebok är olika. Det finns de som ser det som en absolut sann skildring av hur det exakt gick till.
Hur kan de se det så? Det står två olika skapelseberättelser efter varandra, med olika kronologi. För mig står det iaf klart att författaren inte menat detta som naturvetenskaplig sanning.
Den vanligaste synen idag är att det är myter, inte vetenskapliga protokoll. Men den extremaste formen av kreationism som är en stark rörelse i USA just nu – hävdar att det är ett protokoll. De menar att man ska läsa Bibeln ordagrant -d v s deras ordagranta tolkning. För dem så hette de första människorna verkligen Adam och Eva, syndafallet gick exakt till som det berättas…
Även i Sverige finns människor med denna ytterlighet av bibeltrohet. Jag bara väntar på att de ska dyka upp här när de hittat mitt inlägg…
Skrift förklarar skrift.
Skrift ska med skrift tolkas. Ja.
Jag känner tyvärr alltför väl igen mig i beskrivningen ”ser Bibeln som en trevlig bok när den överensstämmer med de egna åsikterna”.
Även om jag lika väl känner igen mig när du skriver att Gud möter oss i Bibeln men att den är skriven av människor.
Det som är mest problematiskt för mig är just Jesus. Kanske har jag ”fått honom lite förstörd” med vad jag kallar den frikyrkliga synen: ”Jesus är min vän den bäste” och uttryck som ”Jesus älskar dig!” och att samtidigt som han å ena sidan framställs som en flummig skäggprydd man med sandaler köpt på Indiska också ärfruktansvärt dömande och kallar människor för ”hundar” bara för att det är av en viss härstamning?
Jag har alltså aldrig ”funnit Jesus”. Jag har däremot funnit Gud vid olika tillfällen, men kontakten har brutits vid flera tillfällen, mest beroende på mig, tror jag!
”Jesus är min vän den bäste” är en psalm i psalmboken. Ids inte leta rätt på numret. Men den är urgammal. Inte frikyrklig.
Får en massa uppkäftiga tankar när jag läser din kommentar. Inte alla så diplomatiska. Men du brukar gilla lite motstånd…
Hur har du tänkt dig att möta Jesus i Bibeln om han bara får komma till tals när han håller med dig?
Människor kan visst ha förstört och grumlat din bild av Jesus. Men han finns ju faktiskt i evangelierna och möjlig att möta utifrån sig själv. Du kan försöka läsa texterna förutsättningslöst. Det du ser i texten är varken bättre/mer rätt än det din gamla söndagskolefröken såg. Men inte sämre heller.
Jesus är den bild av Gud vi har. Har vi sett honom har vi sett Fadern. Säger han själv. Han är provocerande. Inte bara en menlös indisk guru… inte hämnande som många frihetskämpar. Han utmanar och ställer saker på sin spets.
Men det avgörande är inte hans under och hans lära. Det som kristendomen står och faller med är om han är Gud som blivit människa och genom sin död och uppståndelse räddat oss.
Har du funderat på om du kanske står judendomen närmre…? Tron på Gud utan Jesus… glädjen i visheten…
Kyrkis för det första måste jag fråga dig i går varför du får ”uppkäftiga tankar” av att jag (tyvärr) inte mött Jesus som du tycker att jag borde ha mött honom – det är en sorglig sak för mig en kanske inte något du behöver bli provocerad över utan snarare beklaga?
Sedan så var det med självkritik jag skrev att jag visst kunde känna igen mig i de olika synsätten – det förstår du kanske om du läser en gång till vad jag skrev och då är en fråga som:”Hur har du tänkt dig att möta Jesus om…” ganska onödig (och lite översittaraktig.).
Sedan provocerar jag tillbaka: Hur många indiska guruer har du mött? Jag har inte mött någon själv men jag håller det heller inte för osannolikt att Jesus studerade i Indien som en del påstår….
Sedan kan du ha rätt i Jesus påstående att det var en retorisk fråga med ”Varför kallar du mig god?” men jag själv ställer mig tvivlande till det.
Jag ser ingen ”fullkomlig motsats” men språket att kalla honom ”Min bäste vän” känns kletigt och lite obehagligt för mig. Som en mysfarbror, som samtidigt dömer, och det är bild för mig som är svår att ta till mig men som ofta dyker upp
”Uppkäftiga tankar” kom sig av en känsla av att utmana dig lite. Oftast brukar du föredra det framför att bli struken medhårs. Men missbedömde jag denna gång är jag verkligen ledsen.
Det är ganska ointressant hur jag tycker att du eller någon annan borde ha mött Jesus. Förmodligen finns det flera sätt. Återigen jag försökte utmana dig, ställa saker lite på sin spets… därav frågan om hur du tänkt dig möta Jesus om han bara får komma till tals när han håller med dig.Jag ville bara få dig att tänka något utanför dina vanliga ramar. Det handlar inte om att jag försöker sätta mig på dig.
Men jag använde ett grepp som du just nu och i detta inte var mottaglig för.
Jag har haft med några vishetslärare att göra. De kan ha fina saker att säga… men deras liv utmanar inte.
Alla bilder har svagheter. Vi associerar till erfarenheter vi har. Ett övertydligt exempel är Lars Levi Laestadius oförmåga att tala om Gud som ”fader” eftersom hans far var en rå sälle. Han talade alltid om ”den himmelske föräldern”. Det behöver ju inte vara så dramatiskt för att en bild känns omöjlig. Så släpp då bilden av ”bäste vännen” eller mysfarbrodern som visar sig vara dömande när man skrapar. Det finns ju andra bilder..
Ja jag vet mycket väl att psalmen jag nämnde är från 1600-talet (?) någon gång men för mig har den ”en frikyrklig attityd”: Jesus säger: ”Ve dig…” och dör blodig på korset framför oss,men ändå är han ”vår bäste vän”. Jag har svårt för den jargongen.
Och ja jag har läst evangelierna men inte mött Jesus. Judendomen är inte aktuell för mig av skäl jag tror att du vet, om du minns vad jag skrivit tidigare.när jag debatterat om kristendomen.
Men kan du förklara för mig varför Jesus säger ”Varför kallar du mig god? Endast Gud är god.”
P.S Jag har aldrig gått i söndagsskola Fast varit ledare på konfirmationsläger har jag varit fast då var min funktion mest ”fritidsledarens”.
Jesu fråga är retorisk. Han frågar för att säga att om han nu är god så är han väl Gud?
Klart du läst evangelierna. Men med viken avsikt? Och vad har du förväntat att möta…
Jesuiterna – som inte till vardags står i lönn med en kniv att mörda med(Fänrik Ståls sägner?) – är mycket skickliga andliga ledsagare. De bygger sin undervisning på att man ska meditera över olika Jesusberättelser. Genom att göra sig till en av människorna som är med och ser och hör… kan man lyssna förutsättningslöst. Lyssna till sin egen reaktion. Men också till vad Jesus säger till mig i min livssituation.
Jesus uttalar ”ve” över vissa. Det är lite tvetydigt om det är en förbannelse eller betyder ”stackars”. ”Ve den som är havande eller ger di” säger han om den yttersta tiden. Där är det ganska tydligt att det är ett ömkande.
Men Jesus är hård i orden mot fariséer, hycklare och förtryckare. Han ställer krav och avslöjar halvhjärtenhet. Det är ingen ”låt-gå”- mentalitet. Men han möter aldrig en utsatt människa med hårdhet. Han prövar… men han visar inte bort. Gång på gång helar han, inte bara sjukdomen utan än mer den sociala situationen…
Förstår inte riktigt varför du ser en fullkomlig motsatts mellan att Jesus kritiserar och tar avstånd från vissa företeelser och att han dör för oss… och som tredje komponent ändå skulle kunna vara vår bäste vän…
För mig hör dessa saker ihop. Jesus mesar inte med synden. Inte med min och inte med andras. Jag är trygg i hans strävhet. Hans blodiga död kan man se som en följd av denna tydlighet – rent världsligt inte minst. Men också som Guds yttersta bevis på sin kärlek till oss. Han kan inte kompromissa mellan sin kärlek och sin rättfärdighet – den enda lösningen blir att han själv försonar på ett påtagligt vis. Han blir själv offerlammet.
Jag vet att många tycker att han kunde väl bara sagt ”ok då… ni klarar inte att leva anständigt med varandra, jag får leva med det”. Men sådan är inte Gud. Han är rättfärdig. Han är den yttersta garanten för rätt och rättvisa. Han kan inte kompromissa. Men hans kärlek är total, han kan inte bara krama ihop sin skapelse till en lerklump…
Gud är inte lätthanterlig. Men i din motsträvighet ser jag en återglans av hans sanningssträvande, intellektuella hederlighet… inte välja den enklaste vägen. Gud har ett särskilt gott öga till dem han brottas med. De är hans avbilder på ett speciellt sätt…
Okej jag förstår att du bara ville utmana mig lite nu, medan jag tolkade dig i går som att du tänkte att detta var något jag ”inte hade tänkt på tidigare” och att jag var nöjd med ”min bibelsyn”.
Jag ska försöka släppa bilden av ”bäste vännen” och ”velourjesus” (som psalmen som brukar väljas vid dop som har någon text ”Det gungar så mjukt…när han går med sina sandaler” ofta kallas.)
Ja, jag var kanske lite för fräck i tonen…
”Velourjesus” var en kul betäckning. Honom gillar nog inte jag heller..
Tänkte väl att du inte heller gillade just honom! : ) Men jag är uppvuxen i en kyrkomusikersläkt och är således ”även jag miljöskadad” som Lasse Hirsch uttryckte det om mig!
F ö gillar jag dig och sätter stort värde på dig och dina åsikter,som du du nog vet vid det här laget!
Jag tror, bara så där rakt av, att Jesus var här för att visa vägen.
Hur långt den mänskliga förmågan kommer att sträcka sig skulle vara spännade att veta.
Att jag får vara just här och just nu är ett privilegium.
Varför letar jag inte bland soporna Peru eller hukar för kulorna i krigsområdet.
Kanske var detta utanför ämnet.
I eller utanför ämnet så frågar vi väl oss alla varför vi fötts där vi fötts… Ibland så tar vi lite för mycket det som en självklarhet att få vara bland den folkgrupp som haft det bäst någonsin… Evert Taubes ”Så länge skutan kan gå..” borde vi stava mer på.
Människans förmåga… ja, var går gränsen? Tänker ibland på världsrekorden i t ex löpning. Någonstans måste det ju finnas en gräns. Annars skulle det ju var möjligt att komma till 00.00.00 som slutid. Så någongång borde det uppstå ett rekord ingen kan slå..
Tänkte nog mest på den tekniska utvecklingen.
Den går rasande snabbt.
Sen den digitala tekniken slog igenom verkar det som om inget är omöjligt. Allt går att ordna.
Någon ligger bakom. Den saken är klar.
Tror du att folk tänker så?
Nej… folk i allmänhet tänker nog inte så… De ser det som ”utveckling”…