Fyra kvinnor var vi som skulle planera en aktivitet. Vi var snart överens om det mesta övergripande. Arbetsuppgifterna fördelades.
Så ställdes en fråga om en detalj. A argumenterade tydligt för sin ståndpunkt. B reagerade direkt med ”så gör jag aldrig”. C hade i princip samma praxis som B, men tog in A:s argument och var beredd att stödja denna ståndpunkt i detta speciella fall om de andra inte hade stora problem med detta. D velade, men kunde trots allt tänka sig båda lösningarna.
Efter diverse kompromissförsök stod ändå frågan på sin spets. Då ville både A och B backa. B i synnerhet krävde att få offra sig. Vilket hon fick. Eftersom C och D ansåg att sakargument vägde tyngre än känslomässiga/traditionella.
Men A kände sig som skurk i sammanhanget.
Ikväll frågar jag mig – inte om sakfrågan, den kan vara – om det alltid är en konflikt mellan sakliga argument och ”så gör vi, så känner vi”. Men än värre mellan den professionella sakligheten och det känslomässiga behovet av att vara ”uppoffrande”… ”offer”…”den som alltid blir överkörd trots alla kärleksfulla handlingar”…
För att tydliggöra så var jag C.
Det inlägg jag skrev igår kväll har jag tagit bort. Eftersom ”det dunkelt tänkta blev dunkelt sagt”. Det höll inte riktigt ihop. Tyvärr försvann därmed några bra kommentarer. Vid tillfälle ska jag återkomma till ärendet, men mer genomtänkt.
kyrksyster 
Tror det där är mycket vanligt. Feghet, kallas det ju ibland.
Känner igen mej mycket i A som till slut får bära hundhuvudet och vara skurk. För att man försöker tänka förnuftsenligt.
B:s och ett par av de andra har PRINCIPER de skyddar sej bakom i form av att ”så har vi alltid gjort” o.s.v. Sådana brukar vara svåra att prata med. Får de inte som de vill iklär sej det du skriver – i offerkoftan och såna som A blir ännu värre ansatta.
Har massor av exempel från mitt eget liv av svikare och fegisar. Men också av min ibland alltför stora glappande trut. För ibland kan det faktiskt vara bättre att bara vara tyst och kanske lämna samtalet….rent fysiskt eller verbalt med orden ”det här är ju hopplöst! I ena stunden säger ni si och i andra stunden så”.
Kao
Du är klok du!