Gårdagens gudstjänster samlade folk. Det gläder mig naturligtvis. Men jag märker att det är svårt att anpassa gudstjänster så att både de gamla erfarna kyrkobesökarna får ut något samtidigt som de helt oerfarna också ska få möta ett tilltal.
Vi har en gudstjänstordning som ska följas, med invanda och avvägda moment. Det ger igenkänning och trygghet, något att vila i. Men orden kan kännas främmande för den som är ny. Men samtidigt så kan man inte bara plocka bort alla begrepp, symboler, metaforer… inte avsakralisera det vi gör för då har vi slutat fira gudstjänst.
Det är lite som med idrott… en hockeymatch är ju svår att förstå för den oinvigde. Eller företeelser på internet… Blir det för obegripligt skräms man bort, men det går ju inte att ta bort regler, tekniska grejer o s v hur som helst heller…
Idag och i morgon är jag ledig.
Jag har haft besök av en f d arbetskamrat. Gott att dela och minnas. Roligt att få visa lite av trakten.
En farbror tyckte det var fel att jag spelade piano på en av psalmerna igår.
Han tycker det ska vara ORGEL och endast orgel på gudstjänsterna. Och andra tycker att det ska vara bara piano. Man kan inte hålla på och lyssna på alla hela tiden, då blir man ju galen….
”Tyckanden” får man hålla sig kall inför. Det är ju ett ständigt käbbel om ”Vår fader” eller ”Fader vår” t ex. Det är bara att köra sin linje.
Men jag tänker mer på hur sorgefolk som aldrig går annars upplever det som sker i gudstjänsten… det blev så påtagligt igår. Inledningsorden ur ritualet… lovsången… psalmerna med alla sina bilder… Textläsningarna, predikan och förbönen var förhoppningsvis mer lätillgängliga…
När man har människor en meter framför sig så hör och ser man plötsligt allt ur deras( i min fantasi) synvinkel…
Jag förstår precis. Man får prioritera de sörjande framför sura och gnälliga gubbar. Så enkelt är det.
Jag har en kollega som plötsligt fick för sig att sjunga ”Långt bortom rymder vida” vid tacksägelsen. Sorgefolket kom fram till henne efteråt och sa att det var PÅ PRICKEN rätt sång. Hon har nog aldrig känt sig så nöjd i hela sitt liv, varken förr eller senare.
Det är benådat när man får sådana där ingivelser…
betr piano eller orgel vid gudstjänsten
Julottan för två ottor sedan (hur man nu uttrycker det) står fullständigt allaena i mitt minne. Den ottan fanns inte med i planeringen när kyrkorådet skulle fatta beslut om alla gudstjänster – vi förvånades över att det inte skulle vara en otta i den kyrka som har störst andel tillhöriga. Orsaken var, sade man att det var för många aktiviteter före bl.a midnattsmässa. Hotellen ropade till då de hade fullt hus med ryssar och hade marknadsfört julottan. Allmänheten stormade (lite i alla fall) Rådet beslöt att det skulle vara otta. Den kom att hållas av en diakon, det instrument som användes var piano och en vacker sångröst sjöng bl. a. Koppången. Det var fackeltåg (som sedan fortsatt) från hotellet. Många besökare kom i dräkter, till och med i hästdragna slädar!
Denna avskalade julotta står ensam främst i mitt minne av alla julottor – inte ens den som startade 0400 med största kör och spelsmanslag kan mäta sig med denna. En härligaste mjukstart på en juldag!
Dagens gudstjänst hade härligt orgel- och tvärflöjtsspel!
Du speglar flera saker. Först detta med att man från kyrkan väljer bort en gudstjänst och att det leder till protester. Kyrkan har ju begränsade resurser. En julotta t ex är en dyr apparat. Kyrkan ska värmas upp i kalla vinternatten – kostar i gamla kyrkor ofta några tusen. Präst, kantor och vaktmästare ska schemaläggas och betalas. Kyrkvärdar ska övertalas. Solister kostar pengar…
För kyrkoråd och kyrkoherde gäller att fördela resurserna. Det går sällan utan att någon blir besviken. Alla förstår att det måste sparas, bara det drabbar någon annan.
Den andra sidan du visar på är hur bra det kan bli när människor engagerar sig och själva tar ansvar.
En gudstjänst ska vara en gudstjänst… Jag kan inte förstå behovet av att kyrkorummet ska politiseras…
Vi skilde ju kyrka och stat åt för att komma undan det.
Hemikram
Vet inte riktigt vad du syftar på nu… Men det går ju aldrig att komma ifrån att beslut måste tas, att verksamheten måste finansieras. I den betydelsen så är det politik.
Men partipolitik var det ju meningen att vi skulle slippa. Det har vi tyvärr inte gjort. Fortfarande så styr de politiska partierna ganska mycket. Kompletterade av diverse nya ”kyrkliga” partier.
Jag ha ingen kommentar i dag, men jag kan ju alltid önska dej en god fortsättning på det nya året. Det är första gången i år som jag läser bloggar.
MVH / Wassen
Tack detsamma!
Då har du många bloggar och inlägg att avverka…
Håller med dej om att grunderna, tron och budskapet måste komma i första hand. Folk får ju ta det som det är. Antingen går man dit eller så går man någon annanstans med sina bekymmer – eller av vilken anledning nu de tillfälliga besökarna går dit.
Många går ju dit för att ‘kyrkorummet i sej ger sån ro’. Tänk om de också lyssnade på Budskapet…
Men jag tror det här går i vågor – rejält långsträckta sådana. När inget annat finns att tillgå för tröst och gemenskap, i en inte alltför avlägsen framtid, kommer kyrkorna fyllas på nytt. Då i avsett syfte.
Idag hörde jag mina församlingsklockor ringa i den fula maktbyggnaden på berget i parken här i närheten. Har försökt etablera kontakt där förut, men det gick inte alls. 😦
Kao
Vet det där med församlingen som inte tar emot… besynnerligt…
Jo, den sanna kyrkan kan aldrig förgås. Den kan bli liten, förtryckt och även underjordisk… men den kan inte försvinna förrän Jesus kommer tillbaka…