Min barndoms bästis och jag pratades vid häromkvällen. Vi kom in på och började skratta kring våra barndomslekar. Dessa magiska rollekar med klippdockor, i lekstugan eller bara i ett delande av fantasier. Hur vi byggde upp världar där allt blev som vi sa. Vi sa och det blev.
Jag minns mest att pojkar blev viktigare plötsligt… men hon kunde berätta om att när hon var 13 och försökte leka så fungerade det inte längre. Barndomen var slut.
Jag tänker också på ”herre på täppan” lekar av olika slag som lektes i kvarteret eller på skolgården. Det viktiga var att få bestämma. Få styra leken. Men också det växte vi ifrån.
Men det verkar som om en del människor inte växer ifrån barndomens magi. De sticker huvudet i busken och tror att världen är som de bestämmer att den är. Och det som inte passar in i deras fantasi finns inte. Det går sällan bra för dessa. De hamnar i ekonomiska trubbel. De fungerar inte socialt.
Men det händer att de tar sig till ledande positioner. Att de med olika medel under lång tid kan skapa sina fantasivärldar och få andra människor att agera klippdockor i dessa. Det får efter ett tag förödande konsekvenser eftersom levande människor efter ett tag slutar att vara klippdockor. De får eget liv och det gör att det förvuxna barnet river sönder dem.
Dom är intressanta att studera, men helst på håll. Jag minns en person som enligt hörsägen trodde att Öresundsbron kom till/hamnade där den hamnade för att hon och hennes man förlovade sig vid brofästet nån gång på 70-talet. Jag börjar alltid skratta för mig själv när jag tänker på det. Fast när jag skulle arbeta tillsammans med henne så var det inte så kul i längden.
Tänkvärt inlägg…
Är allt bra med dig kyrkis??
Varma hemikramar ♥
Jag pendlar mellan extremer. Fortfarande som vuxen så kan jag skapa om världen i mina tankar och njuta av denna alternativa verklighet. Jag kan ta en miljö från en bok och placera in den i mitt liv och tro att jag lever där för en stund.
Jag är å andra sidan extremt praktisk och ‘vuxen’. Jag har liten förståelse för slarv och allt för mycket drömmerier. Man lever här och nu och gör det bästa av det. Jag har svårt för folk som ska ha det perfekta jobbet och livet och allt annat duger. Man gör det bästa av tillvaron istället för drömmen kommer aldrig slå in fullt.
Jag är rätt nöjd att kunna pendla mellan dessa ytterligheter.