Vi fick varsin vit ros efter gudstjänsten. Vi klarade konfirmation och mässa på 1 timme och 15 minuter. Helt ok. Nångång har ungdomarna velat ha en massa olika dramer och tal så det gått upp emot två timmar innan vi varit klara.
Men i år var dramat alldeles lagom. De hade jobbat bra på det. Visst var det nån miss, nån som inte hördes. Men det är oundvikligt. Själva konfirmationsakten sen var gripande. Flera av konfirmanderna var nära tårarna när vi la händerna på dem och bad. Men det blev även här lite förvirring kring när de skulle stå och när de skulle knäfalla. Men det var nog kyrkoherden som inte var tydlig i sina tecken.
Efter själva konfirmationsakten började mässan. Ungdomarna kommunicerade först vid altarringen. Efter det gick vi ut i koret och församlingen fick ta emot där. Gående kallar man det. Det betyder att man går fram i ett led och tar emot bröd och vin stående i koret. All min erfarenhet säger att det blir fler nattvardsgäster så. Det är inte så utlämnande som det är att böja knä vid altarringen. Inte samma känsla av att bli uttittad. Att glida med i raden känns mer anonymt. Jag trodde aldrig att det skulle ta slut. Nästan alla i kyrkan kommunicerade.
Efteråt blev det kram och tack på kyrkbacken. Man hoppas ju att de fått med sig något och att vi får se dom ibland även i fortsättningen. Konfirmationen är ju inte slutet utan början på livet med Jesus.
I min församling verkar det finnas två läger om detta. Dels de som gillar gående bord för att det är smidigt och enkelt för både den som ger och den som tar emot nattvarden och som du säger att det blir lättare för någon som inte riktigt vågar att gå fram. Den andra sidan menar att altarringen bättre symboliserar att vi inte bara firar nattvard med de som vi ser utan även med de vi inte ser. De menar också att det tydligare blir ‘ett bord’ på det sättet. Jag kan förstå bägge sidor och jag har själv inget problem med någon form men får jag välja så tar jag gående för det är enklare och går snabbare. Dock tycker jag att knäböja vid ringen gör att nattvard på något sätt känns mer djup. Ibland har man i vår kyrka faktiskt kört båda varianterna så de som vill knäböja har fått göra det och de som tagit nattvarden gående har kunnat göra det också. Det blir lite rörigt tycker dock och är inget jag själv föredrar.
Ibland erbjuds båda delarna. Det förutsätter att man har tillräckligt många utdelare. Rörigt blir det om man ska ska ha båda delarna samtidigt på samma station. Då vet ingen hur man ska göra. Det mest obehagliga i frågan upplevde jag en gång när jag satt så att jag var naturligt först. Prästen hade tydligen inte bestämt sig för om det var gående kommunion eller om alla skulle ställa upp sig i en halvcirkel först. Jag stegade fram och han gjorde inte en ansats att ge mig brödet så jag ställde mig åt sidan i tanke att han väl då ville ha en halvcirkel. Icke så… Plötsligt, när fler började stega fram så blev det ett led och jag fick stiga in i ledet igen. Sällan blivit så konfunderad och jag kände mig väldigt dum. En ovan nattvardsgäst hade nog skrämts bort för gott. Men även jag är lite rädd för att kommunicera först efter det. Lite dumt för det behövs ju nån som börjar och visar hur man gör…
I min kyrka har det alltid varit båda samtidigt. Visserligen har de förklarat innan var man ska gå för varje sort och de som delar ut har haft ett system men rörigt blir det ändå. De gånger det har varit flera nattvardsstationer i vår kyrka har det alltid varit gående på alla då jag varit med.
Det som skär i hjärtat på mig när det finns flera nattvardsstationer så blir det i vår kyrka alltid så att de mer populära prästerna får 2/3 av de som deltar och den eller de andra som delar ut får några få så oftast går det inte så mycket enklare ändå. Jag går alltid till den som får minst för att jag dels tycker synd om den som det blir så för och för att jag inte vill köa i onödan.
Vackert, och säkerligen en starkt känslosam stämning i kyrkan.
Det var känslosamt och högtidligt samtidigt som det var lite skoj också. Konfirmanderna dansade kring guldkalven till små grodorna…