Det är lite spännande att ärkebiskopsvalet skapat en diskussion/samtal kring vem Jesus är. Martin Lembke skriver idag på SvD:s Brännpunkt att Jackelén måste bli tydligare i sin syn på Jesus:
”Menar alltså Jackelén, den blivande topprepresentanten för Sveriges luthersk-kristna tro, att Jesus från Nasaret i objektiv mening är Gud och därmed värd tillbedjan? Jag känner mig återigen nödgad att efterlysa ett förtydligande i denna så centrala fråga. Om hon till äventyrs inte tror på, eller rent av förnekar, jungfrufödelsens biologiska fakticitet, blir jag nedstämd men inte alldeles desillusionerad. Om hon däremot svävar på målet vad gäller Jesu unika person, vilket man fruktar kan vara fallet eftersom hon så tydligt har velat distansera sig från en rent biologisk förståelse av jungfrufödelsen, är det fara värt att hennes kristna bekännelse, hur välvillig den än är, egentligen bara är ett språkspel för galleriet.”
Det är en sprängande fråga för kyrkan. Vem är Jesus? Inte bara ”för mig”, Utan vem är han objektivt sett?
Annika Borg skriver i Kyrkans Tidning:
”Och det är frågan om Jesus som splittrar och förskjuter gränser. Och spörsmålet om vem Jesus är har varit kyrkans hörnsten och stötesten ända sedan två eller tre började församlas i Hans namn. En behandlingsform just nu är att sätta in det som sker i ett kyrkohistoriskt perspektiv. Så här sker kyrkoutveckling. Men om tvåtusentalets Svenska kyrka kommer att kunna härbärgera sin bekännelse återstår att se. Om inte, så står vi inför en kyrkosplittring”
Ja, nu handlar det inte längre om kvinnliga präster och samkönade äktenskap. Nu handlar det om trons kärna.
Annika Borg igen:
”Under diskussionerna om kyrkoval och ärkebiskopsval har också det besvärande glappet mellan olika skikt av tolkningsföreträden inom Svenska kyrkan avslöjats ytterligare. Men i en kyrka så stor som Svenska kyrkan finns det naturligtvis mängder av synsätt och trosuppfattningar som frimodigt behöver få komma till uttryck. Det är som det ska och det får alla acceptera. I sak är det inte alarmerande på minsta vis. Svenska kyrkan representerar ju i sig själv mångfald. Hur denna inre mångfald tas om hand är en del av den behandling som redan borde ha påbörjats, men som nu kommit in i ett akut och kanske livshotande skede.
De som leder Svenska kyrkan behöver alltså kunskapen att ställa en riktig diagnos och redskapen och handlaget för att behandla så att luften inte stryps. Denna höst framträder en fråga som den centrala: Ses den Kristustro som nu bekänns i många av de pågående diskussionerna som näring, levande och uppbyggande, eller inte? Svaret kommer att avgöra Svenska kyrkans framtid”.
Jesus är kärnfrågan. Ska kyrkan vara kyrka?
Kanske det finns ett hopp och en framtid när samtalet förs i respekt och tillit?
Ja, tänk vad det kan bli stor dramatik om ingenting om man har lite att dramatisera om! När har A.J. förnekat Kristus som Kristus?
Hon svävar på målet. Men det är inte längre det intressanta. Frågan har blivit större än så.
Men vänta nu. Att eventuellt förneka Kristus som Kristus – vad kan vara större än så i en kristen kyrka? Vilken kan den större frågan vara?
Nej, jag menar inte så. Luddigt utryckt inser jag. Frågan har lyfts från vad AJ tror till vad kyrkan tror. Där är den stora frågan.
Ja, Antje Jackelén är en begåvad och kunnig kvinna. Sådana brukar inte utmärkas av tvärsäkerhet. Men det Dag Sandahl sätter igång med sitt skitpratande är faktiskt inte klokt!
Vad är det för tidningar som den kommande ärkebiskopens bakgrund diskuteras i?
Expressen t ex.
Och sedan, detta eviga snackande om politikerstyrd kyrka. Okey, jag gillar inte heller att politiska partier går till val där, men faktum är att en fjärdedel av ledamöterna är präster! I de sammanhang där jag själv har varit med de senaste åren i FiSk o Kristdemokrater för en Levande kyrka) har listorna toppats av präster. Och till och med D.S. själv är ju ledamot i kyrkomötet!
Jag vet inte om jag har nån särskild syn på vilka som ställer upp som förtroendevalda. Numer är det väl inte så attraktivt att vara med. Det kan vara svårt att fylla platser har jag en känsla av. Förr var det väl ömsom en första prövoplats ömsom en avstjälpningsplats för partiernas kandidater.
Det där är också bara skitprat. Det är ofta samma människor som är aktiva i kommunalpolitiken som i kyrkopolitiken i vart fall numera.
Det är möjligt. Men jags er ju i min egen församling att det är jobbigt att hitta folk som ställer upp.
Det har det aldrig varit på de platser där jag har varit. Här hade vi sex olika nomineringsgrupper till pastoratet!
Då är det bara att gratulera!
[…] mäta mig med de som i DN debatterar omkring flummet som brer ut sig. Ärkebiskopsvalet väckte många känslor. Det blev uppenbart att det finns två riktningar inom Svenska kyrkan. Nu är det inte längre […]