Efter mötet med arkitekten och byggfirman som ansvarar för ombyggnad o renovering av det hus från förra sekelskiftet som ska bli vårt hem till sommaren for vi vidare mot stan.
Dottern dammsög krogarna i city och lyckades få ett bord på Köttbaren. Så vi ställde ifrån oss bilen och tog tunnelbanan. Hon väntade på oss där. Efter en stund dök även lillpojken upp. Vi hade en god stund med mycket prat över god mat. Chocken kom när notan kom in. Maten var inte hutlöst dyr. Men mitt enda glas enkelt rödvin kostade 160 kr.
Vi hade upptäckt på t-banan att de nya accesskorten bara kan användas av en person. Inte som de gamla kupongerna där man kunde stämpla för hur många som helst. Hade inte en snäll spärrvakt släppt igenom mig hade jag blivit stående där. Men för tillbakavägen var det bara att köpa ett eget.
Det var trångt i vagnarna. En något berusad person försökte få folk att gå längre ner i gångarna. Problemet var bara att det redan var fullt där med. Då började han hojta om att ingen varit i Japan och alla idioter saknade pass…
Tiggarna var många. T o m på tågen gick de omkring.
Det är klurigt det där att de krånglar till det där med biljetter på både bussar och tåg numera.
Det är samma sak i Göteborg, man kommer ingenstans om man inte har ett värdekort från Västtrafik. Och det är forskningsämne att begripa när man ska stämpla in och ut.
Smidigast är det i den lilla stad där maken bor och jag ibland. Bara att sticka ner ett kort sen löser allt sig.
På tal om tiggare så väckte jag igår frågan om tältläger på min facebook. Jag föreslog att bostadslösa studenter kunde försöka med att slå upp tältläger i parkerna i Stockholm och Lund! Just nu har jag 70 kommentarer, inklusive egna, på tråden. Sedan undrar jag om du inte kollar vad vinet kostar innan du beställer det! 160 kronor är ju hutlöst!
Ja, det är ju ett elände varje terminsstart har jag förstått. Det var skillnad mot när jag kom till Lund på 70-talet. Man la hela studenthus i malpåse i brist på studenter. Det var bara att välja och vraka.
Normalt så kollar vi vinlistan o s v. Men eftersom jag var den enda som skulle ha vin och det var jäktigt så bad jag om ett glas som passade till lammet jag åt. Van vid att ett glas brukar kosta runt 60…
När vi var på Rhodos i somras så blev vi tydligt instruerade av resebyråns folk att alltid fråga om allt som kostar innan vi beställda. Där har dom satt i system att sjörta upp…
Det var väl då man hade byggt nya studenthus. Jag började läsa 1963 men fick inget studentrum förrän 1965, alltså efter två år. Då var det mycket svårt att få rum. Men jag bodde då hos mina föräldrar i Malmö.
Det går inte gå på restaurang i city. Vem har råd med sånt? På Söder kunde du fått vinglaset för 1/3 av priset…
Gällande tiggarproblemet är jag något kluven, eftersom jag med egna ögon sett hur en man i bil kom och länsade tiggerskans pappmugg och gav henne en örfil, där hon satt inkrupen i en sovsäck på en låda. De talade med varandra på ett främmande språk, som lät ‘östeuropeiskt’.
Men det spelar ingen roll: Man måste ge dessa utfattiga europeer tillgång till värme och sanitära bekvämligheter. Det är fruktansvärt med de romska lägren, byggda av brädstumpar där folk bor mitt i vintern.
Dessutom måste Sverige sätta hård press på de skitländer dessa människor kommer från. Oftast Rumänien och Bulgarien. Men också från Ungern. Även om vi är med i EU. Och även tiggarna. De tigger för att överleva. Inget annat.
Kao
Kan ju inte tänka mig att de kommer för nöjes skull. De gör det minst svåra i sina liv. Det kan mycket väl finnas andra bakom dom. De har fått betala för sin resa. De får tigga ihop summan.
Kommunerna är livrädda för att ta sig an dem. Socialbudgeten är ansträngd nog. Men egentligen är de skyldiga att hjälpa dessa människor. De är EU-medborgare. Vistelsebegreppet gäller också.
Förut har jag konsekvent låtit bli att ge. Men på sistone har jag tänkt om. Hur det än är så behöver dessa människor de slantar de får. Därför händer det ibland att jag ger en sedel i handen, tittar personen i ögonen. Jag slänger inte ner en slant i muggen och viker bort blicken som jag ser så många göra.