… desto mer skit får man ta.
Vi har ett samhälle som säger sig värna om alla. Vi har en kyrka som står på de förtrycktas sida. Alla politiker försöker överglänsa varandra i att stå på de utsattas halva. Det är så vackra ord. Men i praktiken så blir den utsatte än mer utsatt när det kommer till individnivån.
Det är ingen lätt uppgift att slåss för fattigpensionärer, skuldtyngda, gömda flyktingar… Ingen i övre skiktet vill beröra dessa människor. Vi längst ut på kyrkans och samhällets linjer får ta på oss det omöjliga jobbet. Vi kan inte gå vår väg med förklaringen att kyrkorådet väntar eller ett viktigt papper måste undertecknas. Så man tvingas hantera nåt ingen hanterar. Dessutom får man höra att man gör fel hela tiden. Det är alltid den längst ut som får skiten om nåt skulle gå helt fel. Vilket det gör ibland.
Den som står ett snäpp över och inte behöver ta i eländet får av den anledningen mellan 5 och 15 tusen mer i månaden för det. En nivå till och man är uppe i min lön x två.
Nu är inte jag värst ansatt. Detta handlar mer om systrar i ämbetet. Systrar som inget forum har att kanalisera sin arbetssituation i. Bröderna i ämbetet har naturligtvis – som vanligt – lättare att få både attraktiva tjänster som bättre löner och inflytande.
kyrksyster 
Oroande och intressant det du beskriver i andra stycket men också i tredje. Har inte tänkt på detta förut, eller sett det ur den synvinkeln.
Tack Gud för mitt eget jobb tänker jag när jag läser detta.
När det gäller politiker som vill stå på de utsattas sida så blev jag (positivt) överraskad av Ullenhag sist då han inte ville godta hela Moderaternas förslag om anhöriginvandring. Som han så mycket riktigt påpekade är det en dålig start i Sverige att vara skild från sitt barn, det kan jag som sfi-lärare intyga då oron för barnet kan äta upp någon och göra det omöjligt att tillägna sig studier. Varför man en gång skildes åt kan ha många olika förklaringar. Därmed inte sagt att anhöriginvandringsreglerna inte behöver ”ses över” i andra avseenden, men i detta fall reagerade Ullenhag på ett klokt sätt, anser jag.
Det är tufft för enskilda människor att gå emot den allmänna synen. Så många politiker och kyrkliga karriärister har lärt sig det och inrättat sig så att de alltid har ryggen fri. Det gäller att veta vilka man kan trampa på och vilka man ska smörja.
Vi vill så gärna tro att det är de dugligaste som gör karriär. Men det är de dugligaste i att dupera som kommer nån vart. De som luktar sig till vad de lämpligast ska säga utan att ha sagt nåt alls.Tyvärr.
Nånstans blir jag bara trött.
http://www.sydsvenskan.se/familj/minnesord/assar-fjelkman/
Min konfirmationspräst har avlidit. Det var denna man som fick mig att ta avstånd från allt vad religioner heter. Han kom upp sig på det sätt du beskriver att bröderna kommer upp sig på.
Svante
Jag känner honom inte. Men sörjer att han vaccinerade dig så totalt. Ja, det gäller att ha de rätta kontakterna och veta vilka man kan trampa på och vilka man ska hålla sig väl med.
På min konfirmationsdag lyckades han få pappa att bli vaccinerad också, men mamma fattade inget. Mamma började i en vuxengrupp för att bli konfirmerad, när hon var barn hade inte hennes föräldrar råd med det. Mamma blev konfirmerad, men efter detta besökte hon inte kyrkan annat än om det var socialt betingat,
Svante
Konfirmationen som sådan kostade nog inte. Men en ny klänning, skor… Det måste ha känts svårt för din mamma i en tid då det hörde till att ”läsa för prästen”.
Tänker lite över vad din mamma möte. Eller var det svårt för henne att stå på sig inför kyrkobesök? För många är det ju svårt att motivera att man vill gå till gudstjänsten när familjen vill annat.
I min familj var det mamma, som bestämde, och pappa fann sig. Mammas väninnor var likadana, men deras män skilde sig från dem. Läskigare kvinnor än mammas väninnor kan jag inte tänka mig finns kvar i samhället längre. Som barn var man ju tvungen att lyssna på deras samtal, när de träffades hemma hos oss. De påminde om dagens feminister, som anser att män är djur. Om min mamma hade velat gå i Kyrkan hade hon gjort det, och tvingat pappa att gå med.
Svante
Var det väninnorna som styrde henne?
Min mamma var hemmafru. Och hade lätt för att bli osams med folk. Hon var väldigt hård i sina domar och i sina åsikter. Men bakom det fanns naturligtvis en människa som varit svårt utsatt. Det gällde att hålla andra borta från det sårbara. Kvinnoliv har alltid varit en balansgång som oftast havererat.
Det är mycket möjligt, hennes väninnor var några år äldre mamma, och hade varit hennes arbetskamrater på Bonniers. De var kontorister där, och de äldre skulle ju instruera nykomlingen. Min mamma var också hemmafru sedan jag föddes 1947, och resten av sitt liv. Jag har inga minnen av att hon hade lätt att bli osams med folk, men hon kunde vara förbaskat arg, när hon kom från möten, och då var det vi i familjen som fick ta det.
Svante
År det inte typiskt att vreden går ut över de närmaste? Det är där man vågar.