Det fortsätter att skrivas om Ulf Ekmans övergång till Romersk katolska kyrkan. En aspekt som börjat dyka upp är själavårdsansvaret för dem man lett en bit på väg.
Det är en fråga som aktualiseras varje gång en präst/pastor väljer att byta spår. Det är bra att den aspekten nu kommer upp till ytan. För i synnerhet karismatiska ledare har inflytande över många sökande människor. Det uppstår starka band.
Jag har mött många besvikna människor som övergivits i en själavårdsrelation. Själasörjaren väljer att byta samfund och anser sig sen inte har ansvar för de kontakter man skapat.
Ett annat känt byte av kyrka var när den karismatiske prästen Bengt Pohjanen lämnade prästämbetet och medlemskapet i Svenska kyrkan för att bli ortodox. Han är numera präst i någon ortodox gren. Han lämnade människor bakom sig som var som får utan herde. Några få har efterhand övergått till hans ortodoxa församling.
Tar inte tillbaka förra inläget. Men känner att det finns även denna vinkling som riskerar att försvinna. Och då försvinner också omsorgen om många människor.
Hej kyrksyster! Jag lämnade aldrig svenska kyrkan frivilligt. Jag blev utjagad av domkapitlet i Luleå. Ulf Ekman lyssnade till mig förkunnelse i Uppsala. En gång ville han driva demoner ur mig,. Jag tackade nej med motiveringen att jag nog ville behålla dem. Det handlar om helt olika situationer.
Tråkigt att kyrksyster häver ur sig påståenden som inte stämmer, skriver om kärlek och enhet och i nästa andetag sprider förtal och pejorativa påståenden.
Jag har aldrig lämnat svenska kyrkan för att bli ortodox. Varför sprider du detta? Jag tillhör ingen ”gren”. Församlingen i Överkalix står under Ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel. Tycker kyrksyster att det patriarkatet är en gren? Sist men inte minst: jag har ingen församling. Vi ortodoxa är ett i kanonisk tro. Vi behöver inte vara ett i någon påve eller patriarkat. Kyrksyster hade lätt kunnat ta reda på fakta, om hon så önskat.
Meningen med inlägget var inte att såra dig. Kanske du skulle läsa det igen och se vad det handlar om.
Men om inte jag helt missminner mig så lämnade du både ämbetet och Svenska kyrkan frivilligt och under stor uppståndelse. Möjligen för att förekomma istället för att förekommas.
Likväl kvarstår att det lämnade människor vilsna.
Att ortodoxa kyrkan spretar är väl ändå inget förtal.
Jag som är i den ortodoxa kyrkan upplever inget spret. Däremot är det så att jag aldrig träffat två katoliker som varit eniga om nåt annat än eventuellt påven. Protestanterna lever på protester. Här i Överklaix träffas ibland tio olika språk och kulturer, olika hudfärg. Vi är ett i tron, inte i organistationen. Protestanter och franker har svårt att begripa att Kyrkan är en organism och inte en organisation. Jag har aldrig konverterart Jag har lämnat svenska kyrkan – därill tvingad – och sedan blivit upptagen i den ortodoxa kyrkan. Jag har aldrig haft någon egen insitutiion. Vi var en inomkyrklig rörelse, var och en ansvarade för sitt andliga liv. Jag kommer i tredje delen av min självbiografi att berätta mer.
Då får vi se fram emot den läsningen. och tack för upplysningarna.