Nåt alla vill ha idag så är det ju bekräftelse. Det har blivit någon sorts mänsklig rättighet. Den som inte blir bekräftad känner sig kränkt.
När jag växte upp var det aldrig tal om bekräftelse. Det var krav och förväntningar som gällde. När jag kom hem med högsta betyg i alla ämnen utan ett var det inte bekräftelse jag mötte. Frågan jag fick var varför jag inte hade högsta betyg i det ämnet. En då relevant fråga.
Idag får inga krav ställas på nån. Barn ska bekräftas in absurdum.
På en bjudning där många barn var med hittade barnen på att tävla. En pojke kunde inte hänga med de andra, varför han gick till sin mor och beklagade sig. Hon försvarade honom och sa att det bara var de andra som var elaka. Klart att han var bäst.
Men även vuxna på arbetsplatser förväntar sig hela tiden bekräftelse och stöd. Förväntan på produktion upplevs av många som kränkning. Har t o m mött att någon sms-ar att h*n fått förhinder och kan inte delta i personalmöte. Jobbet är alltså nåt man kan sköta om man inget annat har för sig.
Bli vuxen nångång! Tänker jag.
Felaktig bekräftelse genom barnaåren och framåt ger individen en helt felaktig bild av sig själv. Jag har sett det på nära håll och är mycket tacksam för att det inte var jag som drabbades av det.
Att duga som man är ger självkänsla. En bristkänsla i min generation. Men vi fick en sjujärdanest sjäivförtroende. Vi var tvugna att kunna! Många unga i dag inser inte att man måste anstränga sig. De ska ha allt ändå – för det är de värda. Säger reklamen.
Håller med Imsy – och dej.
Jag har inget behov av att bli bekräftad för allt som jag möjligen gör rätt. Det borde vara en självklarhet att man gör det rätta. Men har man gjort fel så känner man ju det själv. Ingen behöver påpeka det jämt och ständigt. Sånt är knäckande i längden.
Min bror och jag hade jättefina föräldrar som aldrig lastade mej med skuld pga sina egna tillkortakommanden, som många föräldrar gör.
Vi berömdes för det vi gjorde bra och blev tillsagda när vi gjorde fel. Betedde oss fel. Men vi hade inga överkrav på oss.
Jag var urusel i historia i skolan, men mina föräldrar klankade aldrig ner på mina låga betyg i ämnet. I stället var de glada för det jag gjorde bra och rätt.
Ha en finfin vårdag.
Kao
Minns ett av de första jobb jag hade, med en chef som blev besvärad av när jag lyckades. Han försökte krysta fram nåt i stil med: ”Det är ju bra att någon känner sig lyckad”. Och bejklagade ofta att han inte bekräftade personalen mer. Jag behövde inte höra att jag gjort något bra. Men ville få utökat förtroende, få växa i det jag gjorde bra. Men bekräftelsen följdes ju alltid av att jag inte fick göra några fler bra saker. Ju bättre jag jobbade desto längre ner i sparkade han mig.
Låter som ren mobbing.
Avundsjuka?
Kao
Att ständigt ‘buga och bocka’ för barnen och deras krav på föräldrarna ger ingen trygghet. Det är prylar och åter prylar.
Alla behöver gränser, inte minst barn. Tror att många föräldrar drivs av dåligt samvete och därför får barn och ungdomar göra som de vill – vilket förvirrar dem – om ingen leder dem i livet.
Vad föräldrarnas och andra vuxnas dåliga samveten består i, kan man ju spekulera i, men jag har min teori.
Kao
Ja, jag tror föräldrar idag är rädda för att förarga sina barn.
Men vad är ”rätt bild av sig själv”? Finns det en sådan? Fråga tio personer om
samma person, och du får förmodligen tio olika svar!
Bollar detta till KAO.
I går var jag på en bjudning och ”noterade” min egen reaktion, att jag nästan blev störd av en sjuåring som visade upp ett fullkomligt gott självförtroende vilket ju är vansinnigt, för det är så barn och vuxna ”ska” vara. Hon hade lätt för sig, gick i ”en elitskola” med musikalisk inriktning med musikaliska framträdanden varje vecka och hon spelade sitt instrument mycket bra.Skulle tro att hon både fick krav ställda på sig och mycket bekräftelse.
Vad har detta med ditt inlägg att göra? Jag är inte helt säker, men något har det, fast jag inte vet vad. Men vi hamnade i en diskussion igår om just det där med att ställa krav på barn, och att vi kanske gör det för lite i Sverige i dag.
Klart barn ska ha krav på sig, anpassade till deras ålder och mognad. Men ibland blir det för myckat.
Jo fast ditt inlägg handlade väl om tvärtom? Var detta barn lyckligt på grund av krav och bekräftelse? Du hade ju också krav på dig, men uttryckte för ett tag sen på min blogg att du inte hade ett gott självförtroende.
Jag minns inte riktigt i vilket sammanhang jag nämnt något om dåligt självförtroende, så det blir lite prat rakt ut i luften. Min självkänsla har genom livet vacklat. Jag har fått en del hjälp att finna den. Men hela min uppväxt hade jag gott självförtroende, jag var tvungen att duga i det jag gjorde. Annars var jag ingen.
Men som äldre har jag ju som många som åldras fått upptäcka att man inte riktigt hänger med i all ny teknik. Jag har tvingats se att de yngre oftare går förbi mig vad gäller uppdrag och tjänster. Det har varit kännbart för mitt självförtroende. Värre lär det bli när kroppen blir skraltig. Ja, jag har sämre självförtroende idag än som yngre.
Det handlar nog inte om lycka. Det handlar om att på något vis hitta en rimlig nivå mellan självkänsla och självförtroende. Att klara sig utan att ständigt bli bekräftad.