Samtalet om hur man lämnar en ledaruppgift, för att gå dit anhängarna inte är mogna att gå, fortsätter.
Detta skrev jag på Ulf Ekmans blogg:
”Jag ser två sidor. Dels ödmjukhetens sida. Men dels, efter att ha blivit visad på, nonchalansen som uppstår när någon med själavårdsansvar rymmer fältet.
https://kyrksyster.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1747143&action=edit
Där har jag visat på hur svårt det kan bli. Där har också, i kommentarerna, ansetts att alla får ta ansvar för sig själva. Enkelt sagt.
Skulle önska ett samtal om just själavårdsansvaret. Få präster/pastorer/ själavårdare orkar ta det när nåt annat lockar. Har också jag bytt tjänst. Jag har avslutat några kontakter, andra kvar i mail och telefon.
Det som få förstår är att en själavårdskontakt skapar bindningar. Den man anförtror sig åt blir en viktig person. En allians skapas som är nödvändig för en förändring. Även om det finns knep för att undvika denna bindning så är den ibland av godo. Konfidenten börjar lyssna mer på själavårdaren än på sina egna destruktiva tankar. Ett läkande inleds. Om då själavårdaren försvinner – oavsett orsak – blir det ett bevis för att konfidenten inte dög här heller. H*n var inte viktig. Annat var mer värt. Och där är sårbarheten stor och självföraktet genast tillbaka.
Med en kyrklig kontext blir det också en upplevelse av att Gud sviker.”
Om själavårdaren är professionell är det ingen risk med bindningar. Då vet båda att det är en opersonlig kontakt i grunden. Men, om själavårdare själv är en hungrande och törstande person, som i samtalen relaterar till sig själv och sina känslor på ett helt oprofessionellt sätt, då kan saker hända.
Det är som vid terapi. Ett proffs sitter inte i en terapi och berättar hur han/hon själv upplever saker för att bolla detta med den som får terapin..
Naturligtvis. Men opersonligt får det inte bli. Personligt men inte privat. Svenska kyrkans utbildade personal har i regel nån kunskap. Men anammar den inte alltid. Den stora faran är självutnämnda profeter.
Men som du säger så har det gått fel när själavårdaren sitter och pratar om sitt istället för att lyssna. Har själavårdaren någonstans att gå med sitt?
Jag har många gånger tänkt och kanske också sagt det, men om inte så sägr jag det nu. Du är klok som en pudel! 😉
Är jag inte klokare än en hund…?
Här tog jag till med den finaste bild jag kunde tänka mig. 😉
Åh, det var en komplimang! Tack och jag blev plötsligt glad!
🙂
Man bör, som professionell själavårdare, ha en mentor som man kan lasta av sej hos. Annars blir man utbränd till slut. Som du också nämner: man kan och bör vara personlig men absolut inte privat. Då kantrar skutan.
Kao
Varken psykoterapi eller själavård fungerar utan känslomässing kontakt mellan parterna.Har man inte känslor inblandade, då har man inte terapi heller, utan endast ett intellektuellt utbyte av ideer..De tekniska termen är överföring och motöverföring.
Konfidenten överför ”där och då”- känslor på själavårdaren eller terapeuten och terapeuten reagerar på detta med sina reaktioner vilka kallas för motöverföring.
Skillnaden är det , att terapeuten, förhoppningsvis, kan känna igen sina egna reaktioner och låta bli att agera.Han använder känslor som signaler och språk som man kan samtala och tolka utifrån det symboliska som det finns dold i olika känsloladdningar.
Känslor är minen av det som har varit kolliderande i här och nu. Marcel Proust är konstnären framför alla andra i förståelsen av detta.