Nu är alla mina förmiddagar uppbokade med aktiviteter. Det gick fort. Men det är bra att jag får strukturer. Det är besök på äldreboende, diakonimottagning, samtalsgrupp för anhöriga till dementa, personalmöten. Eftermiddagarna får jag använda till enskilda samtal, hembesök och förberedelser.
I eftermiddag var jag på kort besök på ett äldreboende som vill att jag ska vara hos dem en förmiddag i veckan. Bussen dit gick genom ett ”miljonprogram”-område. Det var en speciell känsla att inse att det var en mängd olika nationaliteter på bussen. Jag var den enda etniska svenskan. En kvinna steg på och satte sig bredvid mig trots att det fanns tomma platser. Fick en konstig känsla av att hon ville beskydda mig. Men de andra på bussen verkade inte farliga. Vanliga människor i olika åldrar.
Det går mycket tid till transporter och till att vänta på bussar och tåg. Mitt kontor ligger inte behändigt till så att jag kan kila in där mellan uppdragen. Det är ovant. Och jag skulle vilja använda tiden på ett annat vis. Det skulle kanske vara bättre att köra bil. Jag blev inte så bunden av tid då. Men finna parkering? Det är svårt i städerna. Och dyrt.
Ja, nog har mitt liv blivit annorlunda.
Det bästa sättet att bli av sin omedveten främlingsrädsla , är att åka ofta tunnelbanan. Jag lyssnar numera det där godmodiga sorlet av människornas kommunikation med var andra. Aggressiva toner är verkligen undantaget. När sådant händer, märker man i stämningen att det där är oacceptabelt .
Jag försöker gissa mig till vad dom olika språk är vilka jag hör. Ibland frågar jag om vad det är för ett språk ,om det är lämplig situation. Människorna blir tacksamma , med villkor att man är inte påträngande, när man är nyfikna på dom.Det har blivit många korta och intressanta samtal.
Att känna sig hemma i bussar och tunnelbanan kräver övning. Det tar ungefär ett år att åka allmänna kommunikationer och gå på främmande gator för att få hemkänslan.En vacker dag det är där och osäkerheten försvinner.
Jag kände mig inte rädd. Det var bara vanliga människor. Det är ganska lugnt här. Inga maffias vad jag vet.
Det där med språk är intressant. Det finns folk från alla hörn här. Men de flesta talar arabiska. Känner ibland att man skulle arbeta mer ekumeniskt med dessa invandrarkyrkor vi har här. Det får väl bli på sikt.
Vissa buss- och tågtider börjar jag få koll på nu. Men jag är så tacksam för att dottern laddade ner en app åt mig där jag kan kolla förbindelserna.
Det är väl typiskt svenskt att sätta sig för sig själv, och typiskt för många med invandrarbakgrund att sätta sig bredvid någon som sitter ensam. Ja, det där med parkeringsplatser är ett elände i städerna, och inte bara i storstäderna. Skönt för dig att du börjar få struktur på jobbet.
I Indien är det ju så. Man ska inte behöva vara ensam. Hörde en rolig historia om en dam som var bjuden på bröllop i Indien. Hon hade aldrig varit där förut. Så hon for glad i hågen. Väl där hade man ordnat med ett rum till henne. Det var bara det att all maten till festen fanns i hennes rum och det blev sent innan det blev lugnt. När hon vaknade sov tre andra kvinnor också där i och under hennes säng.
Nåväl, man hade sen ordnat ett hotellrum åt henne istället. Hon drog en lättnadens suck och beredde sig för en lugn kväll när det knackade på dörren. Utanför stod två okända kvinnor som blivit ditskickade av bröllopsparets föräldrar. Hon skulle ju inte behöva sova ensam!
Det är lite spännande det där med bussstilar och olika traditioner med var man sitter sig tex. Jag tycker också det är roligt att tjuvlyssna på folk som åker buss speciellt erkänner jag folk från andra kulturer. Många sätter sig bara bredvid någon som de tror är från samma land och börjar prata. Jag hörde en väldigt rolig konversation där en man som var från Kongo gjorde imitationer av kongoleser jämfört med både svenskar och somalier till sin somaliska kompis. Det var rätt träffsäkert och säkert hade fler roligt än jag för de pratade svenska och ganska högt. Vid ett annat tillfälle hörde jag två killar prata. Den ena var sikh och den andra var från Irak. Han som var sikh hejade på en kille och förklarade sedan för den andra: Han är min kompis men jag känner honom inte men han är sikh som jag.
Det där med att sätta sig bredvid någon gäller inte bara i Indien. Det är vanligt bland invandrare.