… hette en liten skrift som låg i sekretären i mitt barndomshem. Det fanns också sidor i telefonkatalogen som handlade om utrymning i händelse av krig. Vi matades med information om vad som skulle hända om någon av stormakterna skulle släppa en atombomb.
Jag, och säkert fler ur min generation, var skrämda intill förtvivlan. Jag hade mardrömmar och sömnproblem hela min uppväxt. Vuxenvärlden var förmodligen lika rädda, för det gick inte att prata om det.
För mig lade sig rädslan något när jag insåg att Gud skulle finnas där om det hemskaste hände.
Men rädslan är inte helt borta. Den lindras av min tro, men det innebär inte att det onda inte kan ske.
Världen skakas av terrorn. Människor förföljs och dödas. Inte minst kristna.
Jag minns det så väl: Om kriget kommer. Jag har en bild i huvudet när jag och en klasskompis stod och pratade om det, jag minns precis var vi stod. Jag hade också mardrömmar, gömde mig alltid i ett överskåp när soldaterna trängde sig in i lägenheten och letade. Många andra rädslor försvann men inte skräcken för krig. När vi gjorde en långresa till Indien blev det akut. Terrorister gick in i parlamentet och sköt och indierna hetsade till krig mot Pakistan. ”We want war!” basunerade tidningar och tv ut. Och jag var långt hemifrån, skräckslagen, det talades om kärnvapenkrig. Krig var det jag var mest rädd för och nu hade jag hamnat mitt under hotet. Det var milt sagt läskigt.
Oj! Det måste ha varit fruktansvärt att uppleva. Ett trauma. Men bra att du sätter ord på din vånda. Det är oftast det bästa man kan göra för att lindra.
Men vi bär med oss denna skräck som kalla kriget var. De unga har inte detta hot med sig. De har fått tala om sin rädsla. Mött förståelse. Vi tvingades att tiga för att inte traumatisera våra föräldrar och lärare.
Idag är vi återigen rädda för ryssen. Vi är rädda för IS. Och andra terrororganisationer. Ebola hotar också.
Vi måste förhålla oss. Hur?
Skräcken avtog lite när vi begav oss till landsbygden. Vi såg inte på nyheterna och bombarderades alltså inte av krigshetsen. Men det började komma mejl från barn och vänner i Sverige, de ville veta vad vi tänkte göra. Vi hörde med ambassaden och de gav lugnande besked, ville bara veta hela tiden var vi befann oss. En natt trodde jag säkert att kriget hade brutit ut, Det var dramatik på hotellet, en man hade dött, hur fick jag inte reda på men man sanerade hans rum med vattenslang.
Jag är inte rädd för ryssen. Min morfar var ryss, så på något sätt ger det mig ett lugn om än falskt. Han var en av matroserna i Kronstadtupproret som Trotskij skulle skjuta som rapphöns. Han tog sig över isen med kulorna vinande om öronen och lyckades rädda sig till Finland. Jag hade också en traumatiserad mor som var med om bombningarna av Helsingfors, där hon var barnflicka under kriget. När nyheten om tsunamin kom började mamma febrilt prata om bombningarna.
Men hot finns det gott om. Och det är verkligen inte lätt att veta hur man ska förhålla sig till dem.
Min pappa var stationerad på Gotland under kriget. Han tog emot båtflyktingar fån baltstaterna. Det kom in sönderskjutna båtar där man förtvivlat täckt kulhålen. Folk i trasor med bylten. Han reste hem med båten Hansans näst sista resa. Den torpederades vid nästa tur. Så här, många år efter hans död, kan jag inse att han var traumatiserad. Han återkom gång på gång till berättelserna.
Traumatisering måste stor del av befolkningen i krigsländerna utsattas för. Hur har tyska soldater kunnat hämta sig+ Inte nog med negerlaget. De slogs för en nation som förlorade och som fördömdes.Bara så märkligt att de kunnat hämta upp sitt land igen.
Kriget kommer inte till Sverige. Varför? Vi, finnar, tillåter inte detta.
Vi gör , som vi alltid har gjort, vi kämpar med sedvanlig envishet, så att möjlig krig kommer att kosta mer än det smakar för angriparen.
Dessutom , det finns inge rysk minoritet i Sverige vilket skulle kräva skydd från moderlandet.
Det var ju nån stollig krigsminister som efter U137 sa något om att vi vet ju var vi hör hemma och Finland är en buffert. Typ.
Ja, du har säkert rätt i ett första skede. Allt beror ju på hur Putin resonerar. Han verkar ju vilja bli en ny tsar. Och är en bit på den vägen. Opålitlig och nyckfull.
Men visst är hotet störst mot Finland och de Baltiska staterna.
Det är mycket intressant hur svenska försvaret har vaknat inför hotet från utländsk makt. När ska Svenska kyrkan vakna inför att andra religioner håller på att ta över medan kyrkorna avfolkas?
Staten kan ju inte längre bestämma vad folk ska tro. Sen 1951 har vi full religionsfrihet. Tidigare fick man bara lämna Svenska kyrkan om man gick till en annan religiös rörelse.
Därför kan ingen förbjuda ens de tokigaste religiösa rörelser.
Det finns nog på många håll en vånda över vart det bär hän. Men som vanligt i krissituationer slår förnekandet till. Man bortser från de sjunkande konfirmationssiffrorna och ser bara på att ännu har vi x %. Vilken kontaktyta! Säger man.
Det tar hårt hos de flesta att inse att Svenska kyrkan är på en nedförsbacke. Frikyrkorna också. Kanske ännu tydligare. Katolska o Ortodoxa kyrkor ökar. Vi får nog räkna med att det är de som kommer att rädda kristendomen i Sverige.
200 år av fred. Hur många nationer kan visa upp sådana siffror? Ibland har jag tänkt att det är kanske bättre att emigrera till nåt annat medans tid är. Å andra sidan tror jag att nästa stora krig, för det kommer, då kommer ingen undan.
Frågar du min son som var med vid första bataljonen till Kosovo 99, 21 år gammal, så säger han att Sverige inte alls haft fred i 200 år. Vi har varit i stridande situation ett antal gånger via FN, Kfor med flera insatser.
Det är bara så att inga strider utspelas inom vårt territorium.
Krig har alltid varit hotfullt nära och din son har helt rätt när han säger att vi visst varit i krig…men inte här hemma.
Kao