Det är sommar. Regn i morse. Blåst nu. Fönstret är öppet. Märkliga tillbakablickar. Det är 17 år sedan vi lämnade den stora gården. Där jag hade mina rötter. Och dit jag återvände genom mitt äktenskap. Där växte våra barn upp. De har olika åsikter om hur det var.
Men idag återvänder jag in på kontoret. Det öppna fönstret, de fladdrande gardinerna. Ljudet av skor som går över singeln. Barnens lekar utanför. Så länge sen, men ändå så nära.
Det var med sorg vi lämnade. Men det var en nödvändighet för att få en framtid. Livet har inte varit lätt efter det heller. Men mycket av hjärtat är kvar där. Idag bor ingen i huset. Det används till annat.
Då trodde vi att vi skulle bli kvar. Vi utsåg vår gravplats. Länge har vi nog tänkt att vi skulle begravas där trots att vi är långt borta nu. Men det känns inte lika självklart längre. Tiden har gått. Barnen finns nära oss nu. Men där skulle det vara långt borta.
Inser att jag kommit i den åldern att man inte längre kan säga ”om jag dör”. Nu heter det ”när jag dör”.
Lite sorgsen ikväll.
kyrksyster 
Av nostalgi blir man ju lite sorgsen och därför kan man hoppas man slipper för mycket av den varan.. ;-). Men jag dras med av din fina beskrivning av ljud. Av återblickar. Ligger alltså denna gård nära där du bor nu, eller är det rent av där ni bor nu igen? Framgick inte riktigt av texten.
Själv har jag under alla år flyttat runt i min stadsdel och nu har jag återkommit till ursprungsplatsen, där jag är född. Det är bara ca 50 meter från det hus där jag föddes. Känns lite märkligt, ja kanske lite nostalgiskt det också. Så var månne detta betyda?
———-
Mina föräldrar ligger begravda på S-kyrkogården, men där ska inte jag ligga har jag bestämt. Jag ska ligga på kyrkogården i min egen församling där jag både är född och har bott i hela mitt liv. Minneslunden eller plats med en liten gråsten!
Kao
Nej, nej… det var långt härifrån. Men banden var starka. Jag kunde placera mig själv på kartan. Var släkt med många på olika vis. Vi hade en levande församling där vi kunde engagera oss. Men det var mycket som gick oss ur händerna, och vi hade inget annat val än att gå vidare.
Så är det ju i livet då och då. Man måste släppa taget och gå vidare ibland.
Att få min dotter känner jag har gjort hela mitt liv värt att leva. Första månaderna tackade jag gud för att jag fått spendera ännu en dag tillsammans med henne och för att ingen av oss dött idag heller och att jag önskade ännu en dag tillsammans med henne men att jag var evigt tacksam för varje minut med henne. Jag älskar henne fortfarande lika vansinnigt men jag kan ändå låta bli att be gud om ännu en dag numera även om jag är lika tacksam.
Vad vill jag säga med detta? Mina föräldrars död gjorde mig mer medveten om döden än många andra men hennes livlighet och nya form bara förtydligade existensen av döden. På något sätt så slutförde hennes födelse det där i Härlig är jorden ”Tidevarv komma, tidevarv försvinna, släkten gå släktens gång”. Normalt upplever man det väl åt andra hållet numera med barn och liv först och åldrande och död sedan. Hennes födsel födde min livskärlek antar jag, även om jag fortfarande är rätt avslappnad kring döden (the great equalizer som drabbar oss alla) kan känna att döden ska vänta tills jag har fått se hennes barn och för att hon ska få uppleva livet med liv först och död sen.
Vi har alla en känsla för tidevarv komma och tidevarv gå. De äldre ska dö, de yngre leva – fostra barn – arbeta. Allt ska gå i rätt ordning. Ibland gör det inte det.
Min systerson dog förra sommaren 43 år. Helt oväntat och lämnade efter sig familj. Fru, dotter och bonusbarn. Föräldrar och styvfar.
Vi vill att allt ska gå i ordning. Man ska inte överleva sina barn. Oftast slipper man. Men det är ingen garanti.