Min mammas dödsdag. Hon fick sin cancerdiagnos vid påsk. Önskade sig en sommar till. Vilket doktorn lovade. Även julen upp mot två år. Med cellgift ännu längre. Något cellgift blev det inte. Hon fick ingen som helst behandling.
Men god omsorg från kommunen. Först förväntade de sig att jag och min syster skulle ta tjänstledigt och sköta henne. Inget vi kunde ställa upp på. Med gemensamma krafter och som de bitchar vi är så läste vi lagen för hemtjänsten. Mamma fick förstklassig vård i hemmet. Som hon önskat. Efterhand ökade insatserna. Min bror var ofta där. Var han inte så fanns personal på plats. Sista dagarna hade hon dygnetruntvård.
Jag var där midsommarafton. For sen med familjen på semester i Danmark. På båten fick jag meddelandet om att det gått in i en ny fas. Jag avvägde, äldste sonen erbjöd sig att åka och köra. Vi kunde ta broarna. Men innan vi hunnit ta beslut så somnade mamma in. Nära 77 år. Min bror var där. Dagen efter for han till oss i Danmark.
Mitt i sorgen kunde vi njuta av god mat och fint väder.
kyrksyster 
Jag har en liknande erfarenhet kring midsommaren. Den 25 juni 2010 blev min pappas dödsdag, dagen efter hans födelsedag. Vi firade honom med flagga på sängstolpen. Midsommaren var alltid hans fest, tidigare även min morfars, de delade födelsedag. Än har vi inte hittat tillbaka till firandet. Det vilar ett vemod över helgen.
Det är ju så det blir… vemod.