En sjuksköterska har uppmanat psykpatienter att be till Gud och satsa på sitt andliga liv. Det var kanske inte helt smart.
Men jag har mött mer än en läkare som sagt sig be för mig. Som uppmanat mig att meditera och vila hos Gud. Vilken tröst det har varit för mig. Så vid rätt tillfälle kan det bli en stor hjälp.
Jag har ju en del själavårdssamtal. De som kommer till mig vet vad jag står för. Men jag är alltid försiktig med att slå bibeln i huvudet på dom. Men märker jag att de vill tala om Gud så gör vi det. På deras initiativ.
Inte långt från detta ligger artikeln om Katarina kyrka i Stockholm. Det finns ett sug, det finns en längtan. Människor söker det sanna. De vill möta Gud. De söker försoning genom Jesus. Hur för vi ut hoppet till dessa människor? Hur ska vi bli frimodiga? Och hur ska vi hantera det vi har? När ska man vittna och inte?
Idag har folk väldigt dålig kunskap om kristen tro. De flesta verkar tro att alla kyrkor är sekter. Hårda, omänskliga, dömande. När det är rakt det motsatta. Om man nånstans kan få möta kärlek och förståelse utan dolda avsikter är det i kyrkan.
Naturligtvis finns det rötägg även i kyrkan. Det finns prestige och insnöad människor. Man kan råka ut för dem och bli avskräckt. Men försök nån annanstans då. De goda själasörjarna finns.
Ganska många kyrkliga människor har blivit arga eller sura på DN-artikeln om Katarina. ”Nu påstår DN att det är unikt att det i Katarina församling finns präster som tror på Gud”, typ. Den meningen är lite tvetydig men riktigt så står det ändå inte.
Reaktionen gör mig ledsen. Det är liksom omedelbar försvarsställning. Ja journalisten ser saker genom sina glasögon och har säkert med sig lite förutfattade meningar, men man kan för den skull inte ogiltigförklara det perspektivet. Kanske hellre bli glad över att han blir berörd i Katarina, än känna sig påhoppad? Visst förstår jag att det svepande avfärdandet med ett dos löje – för visst är journalisten spydig – kan svida. Reaktionen gör mig ändå lite ledsen.
Jag har inte varit i Katarina men församlingen – särskilt Olle Carlsson på den tiden han hölls i Allhelgonakyrkan, kanske fortfarande? – är väl känd som den som fick människor som inte kallade sig för troende eller kristna att komma till kyrkan. Om det är ett föredöme eller ej råder väl delade meningar om. Behovet synes iaf finnas.
http://ordfranslatten.blogspot.se/2015/10/gudstjansten-som-publikmagnet.html
En i mängden där jag har kommenterat. Vad vet jag om Katarina. Har väl varit inne i kyrkan nångång. Men inte på gudstjänst. Olle Karlsson är numera kh i Katarina.
Olle Karlsson gjorde som komminister sin distriktskyrka till en oas för många. Han satsade stenhårt på gudstjänst för tvivlare och ateister. Jag har inte varit där. Min dotter har. Det var alltid fullsatt.
Jag kan inte bedöma om han gjort om evangeliet för att passa dagens människor. Men det verkar inte så, Snarare har han radikaliserat det.
Samtalar ibland med en man på ett äldreboende som när tillfälle ges åker dit. Han får näring och upprättelse.
Man ska vara sen att döma där vinden går fram. Alltför för ofta har avundsjuka lett till samfundssplittringar.
Jag har stor respekt för Olle Karlssons förmåga att förklara tro för folk som inte är så vana kyrkan, när jag var ganska ny på min väg tillbaka till kyrkan så läste jag hans Kristendom för ateister och tyckte otroligt mycket om den även om jag redan lämnat positionen ateist.
Däremot har jag läst hans bok om hans liv och jag måste säga att även om han själv tror att han har ordnat upp sitt liv så blir jag besviken på hans bekymmersfria attityd till sina många barn och sitt missbruk. Gud förlåter men man skördar också av sina livsval i det här livet och det känns faktiskt inte som han är villig att göra det. Jag tror han förtränger de saker han utsatt sina barn för djupt (jag är barn till en alkoholist så jag har erfarenhet av den sidan) för att verkligen ha nått frid i livet här. Jag fattar det och det är mänskligt men han är blindare än han själv tror inför detta från mitt perspektiv. Ja, det gör mig lite arg pga mina egna upplevelser…
Stor respekt till dig som delar detta.
Jag har inte läst någon av hans böcker. Men känner nog lite till fenomenet alkoholister som inte tar på allvar vad man gjort. Det är så lätt att bara skjuta undan. Bagatellisera. Förstora sig själv. Ibland skilja på vem man var då och vem man är nu. Inte bara nyktra alkoholister gör den uppdelningen. Många nyfrälsta gör samma uppdelning och talar väldigt illa om den de var. Eller de som bantat ner sig.
Du lämnade en bra kommentar där tycker jag. Här med, för den delen.
Tack. Men tar in Elins kritik också.
Personligen tänker jag inte försöka bedöma Olle Carlssons personliga egenskaper. Det intressanta, tänker jag, är väl vad han och hans medarbetare bygger. Det bygget har säkert både för- och nackdelar. Min personliga misstanke är att 12-stegstänkandet kanske är lite av en avgud i Katarina församling :p iofs finns säkert värre.
Bra tänk! Vi ska inte döma.
Men 12-stegsrörelsen, Minnesota och vad det nu kallas är lite suspekt. Trodde inte jag förrän jag läste P-O Enqvists självbiografi. ”Ett annat liv” eller något sådant heter den. Rörelsen har sin grund i Oxfordsrörelsen(eller oxfordsgruppen. Jag blandar ihop de där. Den andra är helt sjyst med liturgisk förnyelse med mera). Moralisk upprustning hette den i Sverige. Devisen var att ”Gud gör inte under med ruttna ägg”. Men det är ju det han gör. Man får komma som man är. Nåden är fri. Inte ens apostlarna var fläckfria.
P-O blev bara sämre av alla behandlingsprogram. Först när han mötte medmänsklighet på ett behandlingshem i Danmark vände det.
På AB-tiden skrev jag ett inlägg om detta som togs bort av moderatorn. Någon hade anmält det. Så känsligt är det.
12-stegsmetoden får ibland kritik från ateistiskt håll eftersom den har en gudstro i botten. Det går dock utmärkt att göra 12-stegstänket till en religion i sig, Tolkningsnyckeln med stort T. Jag har stött på en person som analyserade hela sitt liv efter 12-stegsprogrammet. Alla problem sågs som beroenden. Om det enda redskap du har är en hammare…
När någon rabblar siffror över hur många som Minnesotamodellen misslyckas med, ska man komma ihåg att det nog inte finns bevisat bättre alternativ. Missbruksvård är svårt, helt enkelt. Kanhända bör man ha ödmjukheten att inse att den metod inte finns som fungerar för alla. Förstås spelar de inblandade människorna roll, helt oavsett metod. Och störst roll spelar missbrukaren själv.
Jag vill inte vara för kritisk mot Olle Carlsson, jag såg bara ett mönster i hans bok som gjorde mig lite upprörd. Jag tror han gör otroligt mycket gott och jag hade gärna pratat med honom om jag fick chansen, han fascinerar mig också på många sätt och han verkar ha en god relation med gud och en förmåga att förklara saker på ett lättillgängligt sätt som samtidigt inte gör budskapet för förenklat.
Jag vill säga att även om jag är kritisk så tycker jag även att alkoholistföräldrar sällan skildras på ett nyanserat sätt med respekt för de människor de är och ofta är det bara deras misslyckanden och brustenhet som lyfts fram. Min pappa var inget monster men en riktig människa med många fel och brister som dock aldrig kan radera ut hans goda sidor eller den kärlek jag känner till honom även idag trots att han varit död i ganska många år nu. Många gånger så är det mestadels barn till alkoholister som pratar ut om sina föräldrar och det finns mycket ilska så på det sättet är jag glad att Olle skriver om saker från sitt perspektiv. Jag är tuff emot honom för att jag tror detta är en blind fläck hos honom och något han kan komma att inse med tiden men åtminstone i hans bok så skriver han på ett sätt som känns nonchalant ibland. Hur mycket hans barn ändå verkar OK (för jag och mina syskon är faktiskt rätt OK också) så tror jag inte han vågar ta till sig hela detta ansvar. Jag är inte ute efter att avrätta honom på något sätt, utan jag ser honom lite som jag ser min egen pappa, en person som är mer än både hans dåliga och hans goda sidor, en komplex varelse som oss andra.
Det är typiskt att man ska rota i Olle Carlssons förflutna i stället för att se vad han gör och har gjort IDAG. Det är vad han gjort Katarina församling och dess medlemmar till som är intressant. Hur han för ut Budskapet och hur många människor som tar det till sej. Han har hjälpt till att förändra många människors liv.
Att hans predikningar (har själv deltagit) är fullsatta väcker uppenbart avundsjuka och missunnsamhet hos andra. I stället borde han vara en förebild för andra församlingar – att det finns sätt att nå folk med Jesu ord och budskap. Att det finns sätt att tona ner den aggressiva (rädda?) ateismen och få folk att lyssna.
———-
12-stegsprogrammet är bra för vissa men inte för alla. Jag vet precis hur det fungerar och det är en sektliknande sammanslutning.
Kao
Nja, rotat är det väl ingen som gjort här. Men att vissa som läst hans böcker har synpunkter är väl inte fel? Producerar man sig får man räkna med folks reaktioner.
Och ett mått av misstanke mot 12-stegs får man lov att ha.
Klart man får ha kritik.
Liksom den kritik jag har mot 12-stegsprogrammets uttryck att det är det enda som kan rädda en alkoholist.
Kao