Det har jag inga nu. På förra stället hade jag det. Det är en svår uppgift. Man måste lärasig hur de funkar och hur man når dem. Skapa intresse. Och detta är kanske enda chansen man får att möta dem i deras existentiella frågor.
Konfirmandundervisning idag är mer upplevelse än inlärande. Ibland kanske det kantrar något. Om man inte vet vad man upplever. Konfirmanden är i centrum. Men ibland borde nog Gud vara i centrum även hos konfirmandgrupperna.
När jag var konfirmand i slutet på 60-talet var det bara som ännu en lektion i skolan. Det var bara att vi hade den i församlingshemmet. Alla gick utom de frikyrkliga. Och nån från en helateistisk familj. Första terminen hade vi en kvinna, hon var inte präst men teologiskt utbildad. Det enda jag minns från den terminen var att vi inte fick säga du till henne. Sen kom prästen på våren. Han satt i katedern och malde. Vi skulle lära oss psalmverser och trosbekännelsen. Han var så patetisk i sin roll att det bara kröp i kroppen. För mig blev konfirmandtiden en enorm besvikelse. Jag var ju intresserad. Jag ville lära, fråga och möta detta. Jag fick ingenting med mig. Och slirade ut i ungdomslivet istället.
Det är allvarligt att man inte tar uppdraget med konfirmander på allvar. Det där med en av dessa minsta är relevant.
Nåväl, jag fann vägen tillbaka efter stor turbulens. Men hur många andra gjorde det?
Jag hade också stentråkig och totalt ointressant konfa-undervisning. En sur gammal präst som meddelade våra föräldrar att han inte hade några problem med ”disciplinen”, berättade mamma sen. Minns dock inte att det skulle ha varit två hela terminer? Mina yngre kusiner åkte på konfaläger och sånt. När skedde förändringen, undar jag? Antingen fanns det inte ”på min tid” eller så var den församling jag bodde i lite bakefter.
Riktlinjerna idag anger ett antal lägerdygn. Oftast två läger. Vet inte riktigt när detta kom. Mina barn var på lägerkonfirmation allihop. Vilket innebar fyra veckor på en lägergård. Det var bra utom för en av dem. Hon for närmast illa.
Vad jag kan se av de långsiktiga effekterna av dagens konfirmation, så är tydligen den enda skillnaden, att ungdomarna har haft upplevelser av något slag i dag.
Du kan ha rätt.
Minns inte så mycket av den tiden – och/eller vilka som gick och läste. Jag gjorde det inte. Eftersom mina föräldrar var frireligiösa så varken barndöptes jag och min bror, eller konfirmerades. Idag kan jag inte begripa att man motsätter sej barndop inom frikyrkan. Min dotter är döpt.
Kao
Är du döpt nu?
Jadå. Jag döptes av egen fri vilja i pingstförsamlingen när jag var 11 år. Det var en mycket fin upplevelse.
Kao