Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘kriminalvården’ Category

I DN idag skrivs det om att det blir allt vanligare med begravning utan ceremoni. Alltså varken borgerlig eller kyrklig begravning. Jag har mött fenomenet några gånger. Billigaste kistan. I princip en playwoodlåda. Ingen finns som är intresserad. Kanske bara pengarna är intressanta. Barn har fullt upp, men ser arvet som något man behöver. Därför minskar man utgifterna maximalt. Ibland finns det nedskrivna önskemål om detta. Men vad jag förstått är det inte alltid personens egna önskan.

På fängelset idag blev det ett samtal om detta. De flesta fångarna har en uppväxt någon annanstans än det kyliga nordanlandet. De kunde inte förstå. De hade ju läst artikeln. Tidningar får man på anstalten. Hur påverkas sorgearbetet av att inte fått en ceremoni att dela med andra? Börjar vi missa att ta hand om vår sorg? Vår egen sorg. Kan det vara så att denna massiva kollektiva sorg när det händer något speciellt är ett utlopp av känslor och sorg man inte fått känna. Varför står så många och gråter vid olycksplatser… ofta kände de inte personen.

Har vi tappat förmågan att stödja och trösta vid de vanliga sorgerna och förlusterna?

Annonser

Read Full Post »

En sjuksköterska har uppmanat psykpatienter att be till Gud och satsa på sitt andliga liv. Det var kanske inte helt smart.

Men jag har mött mer än en läkare som sagt sig be för mig. Som uppmanat mig att meditera och vila hos Gud. Vilken tröst det har varit för mig. Så vid rätt tillfälle kan det bli en stor hjälp.

Jag har ju en del själavårdssamtal. De som kommer till mig vet vad jag står för. Men jag är alltid försiktig med att slå bibeln i huvudet på dom. Men märker jag att de vill tala om Gud så gör vi det. På deras initiativ.

Inte långt från detta ligger artikeln om Katarina kyrka i Stockholm. Det finns ett sug, det finns en längtan. Människor söker det sanna. De vill möta Gud. De söker försoning genom Jesus. Hur för vi ut hoppet till dessa människor? Hur ska vi bli frimodiga? Och hur ska vi hantera det vi har? När ska man vittna och inte?

Idag har folk väldigt dålig kunskap om kristen tro. De flesta verkar tro att alla kyrkor är sekter. Hårda, omänskliga, dömande. När det är rakt det motsatta. Om man nånstans kan få möta kärlek och förståelse utan dolda avsikter är det i kyrkan.

Naturligtvis finns det rötägg även i kyrkan. Det finns prestige och insnöad människor. Man kan råka ut för dem och bli avskräckt. Men försök nån annanstans då. De goda själasörjarna finns.

Read Full Post »

Det var min fängelsedag. Det gick inte så bra. Jag skulle aktivera larmet men fick ingen signal så jag tryckte igen. Det gick storlarm!! Men jag får väl se det som att de fick en övning.

På väg ut från en avdelning höll jag på att döda en hantverkare eller typ som stod på en stege och fixade nåt ovanför dörren. Kunde ju inte jag veta, men fick en ilsken blick från kompisen på golvet.

Men där och då hörde nån på radion och vi slog på TVn. Där intervjuades en präst och en diakon. De första med stöd. Kyrkan öppnades. Men i eftermiddagens sändningar och vid presskonferensen nämns bara vad kommunen gjort och vad polisen gör. Kyrkans insatser får inte nämnas…

Men det är hemskt det som hänt. Det tycker fångarna också. Man dödar inte barn. Inte oskyldiga människor överhuvudtaget.

Read Full Post »

Ja, vi hade NAV- möte idag. NAV står för Nämnden för Andlig Vård. Det innebär att vi är ett gäng som ansvarar för själavården på fängelset. Det är en präst från SvK, jag, en missionspastor, en katolsk präst och en imam. Med idag var också vår nye herde.

Mötte missionspastorn i inpasserandet. Och så dök imamen upp. Vi har inte träffats förr. Han hälsade i hand. Pastorn måste vänta på katolske prästen, så imamen och jag vandrade ner i kulverten. Märklig upplevelse att gå där med honom. Han var inte bekväm i situationen. Jag försökte småprata lite kollegialt så där. Fick bara enstaviga svar. Och trots att jag duade honom sa han ni till mig.

Verkligen en konstig upplevelse.

Read Full Post »

då jag funderar över vad jag håller på med.

Idag har gjort en del arbete vid datorn. För att sen uppvakta min företrädare på födelsedagen.

Igår var jag på fängelset. Går runt och hälsar på de olika avdelningarna. Stannar en stund om någon vill prata. Men när någon fånge skriver en hemställan om att få tala med präst är det kollegorna som tar det. De har många bokade besök och fyller sin dag med det. Jag står utanför det systemet. Det blir spontana samtal. Lite allmänt prat och umgänge över en kopp kaffe. Fyller sällan de timmar jag ska vara där.

Imorgon är jag ledig. Men på söndag ska jag dela ut nattvarden på en mässa för hela församlingen.

Sen rullar veckan igång med diakonimottagning, syförening, demensboende, pastoratsdag, handledning och fängelset igen och allt vad det nu kan bli. Och mer därtill. Och inget alls ibland för det är svårt att använda korta stunder här och där mellan inbokade saker.

Jag har inget arbetsrum längre. Men det går bra ändå. Jag har en dator hemma, visserligen privat och jag kommer inte in på den gemensamma plattformen. Men också en smartphone till min tjänst. Men det är bara att konstatera att arbetstiden spretar. Långa dagar med in- och utstämpling många gånger.

Read Full Post »

Att vara i fängelse är värre än vad många tror. På ”mitt” fängelse finns en avdelning som inte används. Jag vet inte varför. Men det vore förskräckligt om traumatiserade flyktingar skulle inhysas där. Visst, de skulle inte låsas in för natten kanske. Men de kan ju inte springa runt på anläggningen så avdelningen måste man ha låst. Nycklar och taggar tror jag inte de skulle få. Vad skulle de sysselsätta sig med?

Bättre än att sova ute i vinter, skulle några säga. Det är möjligt. Men lite mer mänskliga miljöer borde vi kunna finna.

Read Full Post »

Det är tre saker som slagit mig idag. Jag var på fängelset några timmar. Jag är ännu ny och jag går mest runt och försöker skapa förtroende. Det blir många spontana samtal. De inbokade tar kollegorna mest. De har ju varit där i många år. Känner personal och fångar.

Det som mött mig idag är hur många känner sig misshandlade av samhället. Jag vet ju aldrig sanningen, men jag försöker lyssna på dom som anser sig felaktigt dömda. Det de berättar om hur man låtit bli att ta upp saker från förundersökningen vid rättegången. Att det finns DNA från någon okänd person. Deras totala brist på förtroende för rättvisan. Att bli oskyldigt dömd och hamna i fängelse på 16, 18 år eller livstid. Tvingad att leva i denna ångestskapande miljö. Vetande att det blir näst intill omöjligt att få en framtid när man kommer ut. En del är tidigare straffade. Det ska inte göra dem mindre trovärdiga. Men tyvärr så blir de mindre trovärdiga då. Andra är helt normalfungerade människor med ordnade förhållanden.

(Normalfungerande kan också de som erkänt sitt brott vara. Det är inte bara stollar som sitter inne.)

 

Det andra, utanför murarna,  handlar om hur man behandlar andras tid. Irritationen när man bestämt något, avsatt tid eller ordnat med något, och personen i fråga bara inte kommer. Det har hänt i mitt privatliv. Men det är vanligare i jobbet. Man beställer tid för samtal eller hembesök. Bokar av en timme innan eller inte alls. Jag har bundit upp min tid och kan inte snabbt erbjuda någon annan den. Eller inte tillräcklig tid för att förbereda något annat. Eller ens för att åka tillbaka till kontoret. Man står där och har en timme bortkastad.

En tredje sak är hur en del bara tar för sig i andras hem. Öppnar kylskåp för att leta efter mjölk. River i skåpsluckorna för att hitta glas. Berättar inte i förväg om allergier, utan sitter lidande utan något att äta. Den totala respektlöshet vissa har. Och det är inte de som bär ut disken…

Read Full Post »

Older Posts »