Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘samhälle’ Category

Såg delar av Uppdrag granskning igår. Ifrågasättandet av de kvinnor som påstår sig blivit sexuellt påhoppade av Fredrik Virtanen. Ord står mot ord. I något fall kunde man hitta gamla FB-inlägg som hänvisats till, och finna att de var ganska oskyldiga.

Fredrik Virtanen fick snyfta ur sig sin version. Kanske är han ingen förövare, vad vet jag. Men det som stör mig att det nu kommer det ena efter det andra försvaret. Kvinnorna ljuger.

Gör alla dessa kvinnor det? Knappast. Sexuella trakasserier och närgångenhet är nog mycket vanligare än det som kommer fram. Men som alltid vänds det mot kvinnorna i alla fall. Det är inte vad kvinnor fått stå ut med som är i centrum längre, nu är det de    stackars män som anklagats som det är synd om. Drevet vänder om.

Jag blev en gång sexuellt berörd av en ny chef. Det pågick en massa trakasserier omkring mig efter det. Man snokade i allt. Man anklagade mig för ett antal vaga saker och domkapitlet hjälpte till.

Det slutade i Svenska kyrkans överklagandenämnd. Där jag blev helt friad från Domkapitlets dom.

Kvinnorna får alltid betala.

Annonser

Read Full Post »

Idag har jag städning. Hon ska städa ur gästhuset också. jag har ingen hemtjänst längre. Det de hjälpte mig med kan jag själv nu. Jag kan klä av och på mig, jag kan ta mina mediciner och prover och sprutor. städning fick jag inte efter som jag har en frisk man. Men han vill ju inte ägna all tid han är här åt att städa och fixa, så vi har anlitat en städfirma. Det är ganska dyrt, trots RUT. Men vi tar den kostnaden. Och vi vet att tjejen har lön och det betalas vitt.

Är RUT och ROT bra? Vi har målat om med ROT, likaså satt in reningsverk. Räknat ut hur långt det räcker så att vi får ut maximalt per år. Men allt fullt lagligt. Det är inte lika kontroversiellt som RUT. Ska alla klara att ta hand om sin egen skit? Hämta sina barn på dagis? Kan kvinnor göra karriär trots barn?

 

 

Read Full Post »

Ikväll har jag varit på församlingsafton. Jag hade nästan glömt bort det när svärsonen ringde och frågade om han skulle hämta mig. Han hade kommit ihåg att jag ville dit. Han körde mig till församlingsgården och hämtade mig sen. Första gången jag varit ute ensam.

Livia Fränkel är 91 år och bland de sista som kan berätta om hur det var i Förintelsen. Det var naturligtvis gripande. Hon berättade om sin barndom. Men mest om europeisk politik vid denna tid. När berättelsen hade fört oss till Auschwitz-Birkenau slutade hon tala. Resten kunde man läsa i församlingsbladet. Jag blev lite besviken över att hon inte berättade så mycket om lägertiden.

Det som fastnade mest hos mig var hur tyskarna bit för bit försämrade deras liv. Först småsaker som man bara skakade på huvudet åt, sen alltfler inskränkningar. Inte ens när de blev instängda i ett ghetto tog man det på allvar. Men när de fraktades iväg i godsvagnar och vistades i den stank det blev där så förstod dom allvaret. Det är som grodan som stannar i vattnet om man värmer upp det gradvis.

Det får inte glömmas bort. Det får inte hända igen. Vilket det kan om vi inte har ögonen öppna. Naturligtvis kommer det inte att ske på exakt samma vis. Men folkslag, grupper, politiska partier, vissa åsikter, troende av alla religioner kan snabbt bli tillåtna syndabockar.

 

 

Read Full Post »

… det är någon annan än chefen som styr? Det är nog ganska vanligt att chefen kan sitt jobb men inte har förmågan att leda. Då uppstår det småpåvar som drar sin egen linje och påverkar hela arbetsplatsen.

Det är i min erfarenhet någon ganska långt ner på avlöningslistan. Vaktmästare, assistenter eller någon liknande. De kompenserar sig själva genom att skrämmas, förtala eller ställa till med scener Får alla att gå på tå för att undvika bråk, För man förlorar ändå alltid. Ofta hamnar någon i kläm mellan chefen och den självutnämnde och blir slagfält.

Chefen anar men förtränger ofta problemen. Njuter istället av sin titel och sin lön. Låter aldrig något komma upp till ytan. Den oskyldige får ofta skulden så kan chefen skärma av sig.

Berätta gärna om era erfarenheter!

 

Read Full Post »

Har just tittat på Uppdrag granskning på Svt play. Om Daniel som dog efter bältesläggning inom psykiatrin. 42 timmar låg han fastspänd och när han steg upp dog han av blodpropp. Jag har aldrig varit inne på en psykavdelning. Men jag kan föreställa mig när det blir kris mellan patient och vårdare att då är patienten helt i underläge. Han/hon ska fostras till att vara lugn och inte visa sitt dåliga mående. Psykiatrin är inriktad på att med olika metoder ta ner människan. Bältesläggning, isolering och en del av medicineringen används som straff.

Jag har ibland depressioner. Tyvärr kan jag inte säga att jag fått så mycket hjälp för det av vården. I bästa fall vänlighet och mediciner. Jag har skickats runt i vårdsystemet bland allmänläkare och psykiatrin. Träffat kuratorer. Men inget har hjälpt. Den enda fungerade hjälp har jag fått av honom som i bloggen kallas biktfadern. Han har lyssnat tålmodigt, han har accepterat att jag under en tid blev beroende av honom för det reparerade en del av mitt inre. Han har sagt sanningar, hört min bikt och smort mig med olja. Närhet och tillit måste få finnas om man ska bli bättre. Blir man lyssnad till börjar man sen att lyssna. Alla präster och diakoner är inte lämpade för samtal. En del är gränslösa eller självupptagna. Man kan få leta lite för att hitta rätt person.

Sen funderar jag över den vård jag fick på sjukhuset i höstas. Jag låg en månad i sängen utan att jag fick stiga upp. Inte bältad men instängd mellan grindar som jag inte kunde öppna. Klart jag blev orolig. Jag var traumatiserad efter tiden i respirator. Hade ont. Men blev åthutad hela tiden. Inga mediciner varken för psyket eller för värken. Ingen hand att hålla när det var som värst. De antidepressiva drog de undan alltihop på en gång. Också livsfarligt.

Efteråt inser jag att jag kunde dött av blodpropp

Read Full Post »

… det var vad jag behövde. Vi har varit på Gran Canaria en vecka. Jag har inte tagit många bilder. Och jag tror ni har sett hotellområden förr.

Vi var med på en busstur till en liten stad som enligt presentationen skulle likna Venedig. Det är så att jag har varit i originalet så jag kunde ganska fort konstatera att det inte var så stora likheter. Som vanligt gick det ut på att sälja.

Annars bodde vi på ett bra hotell i Maspalmas (heter det så?). Vädret var fint hela tiden. Lite blåst sista kvällen. Som varmast var det 30 grader, oftast låg temperaturen på 23-24. Värmen mjukade upp min stela kropp. Jag kunde gå bättre, röra fingrarna lättare. Men känner ju att fingrarna stelnat till idag. Bada klarade jag bara med makens hjälp. I 26- gradigt vatten.

På påskdagen tog vi en taxi till katedralen där det var mässa på norska. Mer än 200 personer hade slutit upp. Det var en fin gudstjänst. Mannen min vaer så tilfreds me att få sjunge de norske psalmerna ijen. En go prekken ackurat.

Men jag kunde inte slå ifrån mig att Kanarieöarna är totalt beroende av turismen. Fabrikerna är få och lantbruket reducerat till tomatodlingar ungefär. Vad skulle hända om något inträffade, krig, askmoln, flygförbud eller nåt annat? Om turismen försvinner kan dom inte försörja sig.  Allt är så exploaterat. När det var kris i Spanien för några år sedan hade folk inte råd att flyga till sitt inhemska paradis. Det slog hårt mot sysselsättningen.

Det går färjor mellan öarna, men om det finns möjlighet att komma från Europa med båt vet jag inte. Men det skulle bli en lång resa från Sverige i alla fall.

 

Och så är Lill-Babs död. 80 år är ändå en god ålder. Men visst var hon folkkär och en duktig artist. Även om min musiksmak är en annan.

Read Full Post »

Så är internet installerat och TV. Men vi måste köpa till några svenska kanaler. Så vi kan kanske få lite hum om vad som händer i Sverige.

Det är kolossalt vackert här. Havsutsikt och vyer av berg. Men det sägs att vintern kommer tidigt. Ingen snö, men isande kyla och blåst. Och mörker.

Vi är på samma breddgrad som Arjeplog där vi tillbringade några år i vår ungdom. Men där var det snö från oktober till skolavslutningen. Här är vi för nära golfströmmen. Det blir inte så kallt egentligen, men eftersom det blåser blir det isigt i alla fall.

Försöker läsa in mig på det ämne jag ska skriva om. Men idag var det svårt att läsa på svenska medan folk pratade norska i rummet bredvid. Och det går ändå sakta för mig. Försöker att inte bli helt passiviserad. Men krafterna är inte så stora.

Eftersom jag ännu inte har arbete här får jag inget personnummer. Det är lite knepigt. Jag är som utanför samhället. Får bara stanna sex månader. Så det är möjligt att jag får åka hem sista februari.

Read Full Post »

Older Posts »