Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Hänryckningens tid

Så kallas ofta pingsthelgen, Det är en vanlig bröllopsdag eller konfirmationsdag.

Men det är också en stor kyrklig helg. Jesus dog på långfredagen och uppstod påskdagen. Under fyrtio dagar visade han sig för lärjungarna. En gång för så många som 500. På Kristi himmelsfärdsdag återvände han till sin Faders hus. Tio dagar senare händer det han lovat. Den helige Ande faller över lärjungarna. Tungor av eld visar sig och lärjungarna börjar tala språk de inte visste att de kunde. Folket förundrades över att få höra var och en på sitt språk.

Ur detta föddes kyrkan. Lärjungarna vandrade ut i den då kända världen och predikade om Jesus. Budskapet lever ännu i vår tid.

Annonser

Det är betydligt svalare idag. Har dragit på mig jeans och tröja. Men det känns kallt även inomhus. Vi har ju stängt av värmen. Får sätta på den igen.

Ibland blir det så att all sommar kommer mellan hägg och syrén. Och så blir det inte mer. Vi får hoppas på lite regn nu och att sommaren kommer åter efter det.

Fattigpensionärer

Media tävlar om vem som kan skriva den värsta artikeln om fattiga pensionärer. Det ska vara maffigt och tragiskt på en gång. Vet ni vad man kallade sånt förr? Socialporr.  När tidningar skriver för att få sitt scoop. Ge läsaren en upplevelse. Och vi läser.

Men den stackars människa, vars elände getts uppmärksamhet, försvinner ut i glömska. Allt fortsätter att vara eländigt.

Pensionärernas situation måste åtgärdas. Inte bara publiceras. Det är en sak att ta upp frågan i media, en annan att frossa i enskilda människors fattigdom.

Jag närmar mig snart pensionen. Den blir lägsta nivån. Jag har studerat, fött och vårdat barn, varit sjukskriven och arbetslös. Det straffar sig i pensionen. Mer behöver inte sägas om mig. Desto mer bör det fokuseras på siffror och fakta.

Det är inte rolig läsning. Bara några kronor över existensnivå. Det är det nya pensionssystemet vars effekter nu blir tydliga. Jag förvånades när riksdagen antog det. Men det gällde ju inte dom. De skulle gå i pension med höga pensioner. Det nya skulle halas in tid efter tid. De senare får nu sin pension helt ur det nya systemets. Så nu märks det.

Man måste kunna leva på sin pension. Inte bara överleva. Inte bli försörjd av sina barn. Jag vet inte om 600 kr räcker för att göra det rejält bättre

Häxbränning

Idag har jag varit i Torsåker. Där den stora häxbränningen skedde 1675.

Varför brände man häxor? Det var masshysteri. I hårda tider behövde man ett svar på varför kon sinade eller varför det blev så mycket ogräs. Eller vad det nu var man plågades under. Häxtron kom krypande från södra Europa och spreds som en löpeld när den väl fått fäste.

Barn drogs in för att vittna om Blåkulleresor. Misstänkta häxor torterades till erkännande. Det var ett renande kändes det säkert som. Man valde ut de man ville bli av med och de dömdes. Men först på 1600-talet började man avrätta trollkonor och trollkarlar, ja även barn. Det finns fall där man istället har bett församlingen att be för den dömde. Förvissning från orten förekom också. En enda gång vet man säkert att man brände en häxa levande. Man halshögg i regel före bålet.

Kyrkan och länsman och särskilda utsedda jurister var domstol. En mörk fläck i Europas historia. Kyrkan stod inte utanför, men var dock inte pådrivande. Många präster försökte få slut på eländet.

Så småningom vaknade folk till sans och man slutade jaga häxor. Läkaren Urban Hiernäs anses vara viktig i det sammanhanget.

 

Avkristning

Tidningen Dagen har idag rubriker om kristendomens avvecklande i Europa. I Sverige säger sig 75 % vara utan tro.

Att kyrkorna gapar tomma har väl alla som någon gång går dit sett. Men det finns undantag. På en del ställen har man satsat på barn och familjegudstjänster. Då kommer även föräldrarna. På andra ställen har man stort musikutbud. Och en och annan levande församling finns faktiskt också.

Allt fler växer upp utan att komma i kontakt med kyrkan eller tron. De lär sig att det är kufar som är kristna. Skolan bejakar i regel den synen.

Men om de som faktiskt är kristna lever det kristna livet i ödmjukhet och inkännande är det missionerande. Att inte försöka övertyga utan att bara stå för sin sak. Människan förvandlas av att be, gå till nattvarden och ha någon att dela sina tankar med. När andra märker att det är nåt särskilt kring en kristen blir de nyfikna.

Läs mer »

Bilderna från Korea är så fina. Handskakningar och kram. Leenden och förtroliga samtal. Äntligen ska det bli fred.

Men någonstans inom mig misstror jag det jag ser. Varför så vänskapligt just nu? ”Peace in our time”. Världen skälver av alla konflikter. Vart är vi på väg? Har vi ett storkrig till att vänta oss. Kommer vi undan denna gång?

Min rädsla är adekvat. Men jag kan bara be.

De sista överlevande

Ikväll har jag varit på församlingsafton. Jag hade nästan glömt bort det när svärsonen ringde och frågade om han skulle hämta mig. Han hade kommit ihåg att jag ville dit. Han körde mig till församlingsgården och hämtade mig sen. Första gången jag varit ute ensam.

Livia Fränkel är 91 år och bland de sista som kan berätta om hur det var i Förintelsen. Det var naturligtvis gripande. Hon berättade om sin barndom. Men mest om europeisk politik vid denna tid. När berättelsen hade fört oss till Auschwitz-Birkenau slutade hon tala. Resten kunde man läsa i församlingsbladet. Jag blev lite besviken över att hon inte berättade så mycket om lägertiden.

Det som fastnade mest hos mig var hur tyskarna bit för bit försämrade deras liv. Först småsaker som man bara skakade på huvudet åt, sen alltfler inskränkningar. Inte ens när de blev instängda i ett ghetto tog man det på allvar. Men när de fraktades iväg i godsvagnar och vistades i den stank det blev där så förstod dom allvaret. Det är som grodan som stannar i vattnet om man värmer upp det gradvis.

Det får inte glömmas bort. Det får inte hända igen. Vilket det kan om vi inte har ögonen öppna. Naturligtvis kommer det inte att ske på exakt samma vis. Men folkslag, grupper, politiska partier, vissa åsikter, troende av alla religioner kan snabbt bli tillåtna syndabockar.