Jesus har ridit in i Jerusalem. På en åsna. En lånad sådan. Ingen hingst av storlek större. Men åsnan finns med i profetiorna. Signalen var tydlig. Här kommer Messias. Ödmjuk ridande på en åsna, ett åsneföl. Som den förste som ridit på detta djur.Förtjusningen var överväldigande. Äntligen skulle landet befrias från romersk ockupation. Kung Davids dagar var tillbaka. Den starke ledaren hade kommit.
Lika stor som hänförelsen varit på Palmsöndagen, lika stor var besvikelsen över att Jesus inte uppfyllde förväntningarna. Han hade ingen arme, ingen politisk grupp som kunde aggitera. Han bara var där, varje dag i templet. Undervisade. Drev ut de som köpslog och ville tjäna pengar på tempelkulten. Men han levererade inte det allmänheten hoppats på. Det var inte svårt för den religiösa eliten att vända vinden.
Han sveks av alla. Denna vecka får vi fundera över var vi står. Tillhör även vi de som sviker sanningen? Gömmer vi oss också i den allmänna opponionen för att slippa ha besväret att stå upp för något. Det är alltid lätt att skriva blogginlägg om sånt som är populärt och ligger i tiden. Men att bli kontroversiell för att man ser något andra förtränger är inte utan smärta. Allvaret istället för ”du är älskat även om du är en skit” svider. Insikten om den egna skulden som Jesus måste sona, upptäckten av att det inte var andras synder utan just mina han sonade på Golgata, sliter sönder. Men helar.
Stilla veckan utmanar. Enklast är att bara jaga på som vanligt. Svårare är det att ta till sig texterna. Men har du en psalmbok kan du i den finna ”Passionsberättelsen” i de fyra evangeliernas tappning. I år följer vi Lukas.
Naturligtvis kan du också läsa din bibel. Vilket evangelium som helst. De sista kapitlen.
kyrksyster 