Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘andlig natt’

I min distriktskyrka drömmer vi om att nischa oss på andlig vägledning, retreater, dagar för sörjande, samtalsgrupper. Till en del har vi redan funnit formerna. Men ännu har inte allt fallit på plats.

Kollegan och jag brinner båda för att kunna leva ett kontemplativt liv mitt i världen. Det kan inte vara bara klosterfolk förunnat att få fördjupa sitt böneliv. Vi måste kunna finna ro och former i vardagen att stå inför Gud.

Moderna människor hinner inte läsa Bibeln och be långa böner. Det gäller att finna det som kan ske i enkelhet.

För många år sedan på den stora gården gick mitt liv sönder. Men jag fann vägen tillbaka genom att ha daglig andakt. Inte vid bestämd stund utan när sysslorna tillät. Sakta och med god själavård helades jag till ett liv i bön. Senare har jag ändå fått uppleva att livet kan överväldiga oss. Mörkret kan komma åter.  Med förnyad styrka. Men den djupa natten är också den tid när Gud söker oss. Mörkret är egentligen en bländning. Det blir svart om vi skådar in i solen. Vi behöver skalas av för att se vårt behov av nåd.

Min längtan är att få leva i en bönegemenskap. Tidebönen. Men hur gör man det när vi alla stressar runt och bara ses då och då på väg ut eller in? Och hur får man tyst på de största egona?

All min erfarenhet från min egen väg, och från de som låtit mig få vandra med dem en bit, säger att det är nödvändigt att skalas av för att möta Gud som den man är. Utan förbehåll och utan kamouflage.

Men viktigast av allt är att hålla en kanal öppen mot Gud hela tiden. Ett stilla sus, ibland utan ord. Förmågan att höra. Vilket förutsätter en inre stillhet mitt i världen.

Read Full Post »

Britta lät sig inspireras av ett inlägg hos mig och skrev ett inlägg om sin skoltid. I tråden av kommentarer finns ett samtal om barndomstron som förrändras.

Det får mig att inse att jag aldrig skrivit om hur tron kan luttras, mogna, dö och födas på nytt. Detta är ju en erfarenhet de flesta kristna gjort. Tron är inget statiskt tillstånd.

I de olika kristna traditionerna finns det ”mallar” eller erfarenheter av hur tron fördjupas. De kan vara olika, precis som människor är olika och deras vägar därför också blir det. Men det finns många gemensamma nämnare.

För den som upptäckt tron är den i början ljuvlig. Enkel och självklar. Men så fortsätter det sällan. Den barndomskristne kommer vid vuxenblivandet till intellektuella tvivel… den som blivit kristen lite senare… som tonåring eller vuxen kommer in i tillstånd där allt inte är lika enkelt längre.

Tvivel, svårighet att be, leda vid gudstjänsten, svåra tankar omkring sin egen värdighet inför Gud, känsla av gudsövergivenhet… Det kommer ett slags mörker där allt andligt är som borta.

Men för den som håller ut visar det sig att just i dessa andliga nätter arbetar Gud som mest med själen. Mörkret är inte mörker, det är ljuset som bländar en till blindhet. Personligheten slipas, fåfänga tankar skalas bort. Det som är viktigt blir tydligt. Den ytliga tron dör och ersätts med en djupare. En som inte handlar om prestation utan vila. En tro som finns där oavsett om man lyckas prestera en tro eller ej. Själen går in i en slags förening med Gud som bär bortom tvivel och oförmåga. Det är mystik och kan inte fullt ut förklaras. Men den som erfaret detta känner igen. De som strävar efter denna erfarenhet anar… Natten blir till dag.

Den mogna tron är sällan tvärsäker på detaljerna. Den fokuserar på relation. Den har sin lära och tro, men tar ogärna strid om påvens skägg.

Ingen kristen som tar sin tro på allvar undgår dessa nätter då och då. En del ger upp eller låter sig förytligas. Men för de som vågar gå genom natten öppnar sig nya vidder.

Jag inser att jag inte undervisat tydligt om detta. För alla behöver hjälp att förstå vad som händer när natten inträder. Utan stöd ligger förtvivlan nära.

Read Full Post »