Det där med tiggarna – igen

På min väg till och från tåget passerar jag dessa tiggare. Efterhand börjar man känna igen dom. De sitter där på sina platser. Många gånger går jag bara förbi fast att de ropar efter mig. Men jag har börjat att ha pengar i fickan för att ge. Jag kan inte ge alla varje dag. Tänker jag. Men det kan jag faktiskt. Jag ger av mitt överflöd. Jag skulle kunna ”ge allt åt de fattiga”.

Vi har ansvar för dessa människor som vistas i vår närhet. I brist på att skapa nya livsvillkor för dem får vi ge en slant. Men egentligen skulle vi kunna upprätta dem. Vi kan ge en blick, det är det enkla. Men vi borde ta dem till oss, ge dem mat och kläder och arbetsuppgifter. Ge dem värdighet.

De är en utmaning för oss. En prövning av vår kärlek. Vi får be att Gud visar oss på hur vi ska agera till deras bästa.

Read Full Post »

Uppmuntra till sex utan ansvar

Det ryktas i tidningar och på bloggar att Svenska kyrkan i Luleå delar ut kondomer på Pridefestivalen som hålls där just nu.

Jag har inte sett dem själv, men antar att reaktionen på dem kommer från folk som sett dem. Tilltaget som sådant kan ifrågasättas. Men det som är en kränkning av kristen tro är att man fäst någon etikett på med orden ”Störst av allt är kärleken”.  Citatet ur 1 Kor: 13 talar om Guds kärlek och om den villkorslösa kärleken till nästan. Inte om den erotiska kärleken. Kärleken till Gud och medmänniskan ligger på ett annat plan än erotiken.

Det är märkligt att Svenska kyrkan i Luleå uppmanar till sex utan ansvar. Och använder bibelord utanför sin kontext för att inbjuda till detta.

Read Full Post »

Ansvar i själavården

Det fortsätter att skrivas om Ulf Ekmans övergång till Romersk katolska kyrkan. En aspekt som börjat dyka upp är själavårdsansvaret för dem man lett en bit på väg.

Det är en fråga som aktualiseras varje gång en präst/pastor väljer att byta spår. Det är bra att den aspekten nu kommer upp till ytan. För i synnerhet karismatiska ledare har inflytande över många sökande människor. Det uppstår starka band.

Jag har mött många besvikna människor som övergivits i en själavårdsrelation. Själasörjaren väljer att byta samfund och anser sig sen inte har ansvar för de kontakter man skapat.

Ett annat känt byte av kyrka var när den karismatiske prästen Bengt Pohjanen lämnade prästämbetet och medlemskapet i Svenska kyrkan för att bli ortodox. Han är numera präst i någon ortodox gren. Han lämnade människor bakom sig som var som får utan herde. Några få har efterhand övergått till hans ortodoxa församling.

Tar inte tillbaka förra inläget. Men känner att det finns även denna vinkling som riskerar att försvinna. Och då försvinner också omsorgen om många människor.

Read Full Post »

Ju längre ut på linjen…

… desto mer skit får man ta.

Vi har ett samhälle som säger sig värna om alla. Vi har en kyrka som står på de förtrycktas sida. Alla politiker försöker överglänsa varandra i att stå på de utsattas halva. Det är så vackra ord. Men i praktiken så blir den utsatte än mer utsatt när det kommer till individnivån.

Det är ingen lätt uppgift att slåss för fattigpensionärer, skuldtyngda, gömda flyktingar… Ingen i övre skiktet vill beröra dessa människor. Vi längst ut på kyrkans och samhällets linjer får ta på oss det omöjliga jobbet. Vi kan inte gå vår väg med förklaringen att kyrkorådet väntar eller ett viktigt papper måste undertecknas. Så man tvingas hantera nåt ingen hanterar. Dessutom får man höra att man gör fel hela tiden. Det är alltid den längst ut som får skiten om nåt skulle gå helt fel. Vilket det gör ibland.

Den som står ett snäpp över och inte behöver ta i eländet får av den anledningen mellan 5 och 15 tusen mer i månaden för det. En nivå till och man är uppe i min lön x två.

Nu är inte jag värst ansatt. Detta handlar mer om systrar i ämbetet. Systrar som inget forum har att kanalisera sin arbetssituation i. Bröderna i ämbetet har naturligtvis – som vanligt – lättare att få både attraktiva tjänster som bättre löner och inflytande.

Read Full Post »

Nära en olycka

Sommarens broreparationer och beläggningsarbeten är igång. Bitvis har motorvägen bara ett körfält. Är trafiken tät kan det då bildas kö när två körfält ska bli ett. Norrgående fil hade långa köer – stau. Men även på min sida blev det plötsligt lite tätare. Jag saktade ner farten, men insåg sent att bilen framför stod helt stilla. Jag lovar att det inte finns en beläggning kvar på mina bromsar efter den tvärniten. Men jag fick stopp på bilen.

Och slog på varningsblinkersen så att bilen som kom efter skulle fatta att något skedde därframme.

Bilen före mig hade varken bromsljus eller varningsblinkers. Tycker det är märkligt att man inte tar det ansvaret för sig själv och andra bilister genom att varna när det står still. Ute i Europa gör man alltid så.

Read Full Post »

Den som kan förstå andras perspektiv är i underläge

Är det en gåva eller en förbannelse att kunna se att det finns fler perspektiv än det egna? Ja, efter att ha läst en del inlägg, kommenterat, fått svar… själv skrivit inlägg och fått kommentarer – så undrar jag…

Det jag närmast reagerar på är vissa kristna sammanhang som så fullkomligt valt att se sig själva som de enda rätta kristna att de skickar alla andra till helvetet. De har ”läst som det står” ur 1917 års bibelöversättning och vet utan att ha någon som helst exegetisk kompetens att de tolkar rätt.

Men fenomenet finns i alla sammanhang. Det är ett förskräckligt dilemma i mänskligheten detta att så många saknar förmågan att gå utanför sig själva och se andra perspektiv. Varenda grannfejd och släktbråk har sitt ursprung i detta. Alla haverier på arbetsplatser handlar också om att man inte kan se att andras anspråk kan vara lika legitima som de egna. Alla religiösa, politiska och ideologiska strider uppvisar samma ovilja att förstå andra.

När flyktingvågen från det forna Jugoslavien kom såg man detta så oförblomerat. Alla grupperna ”visste minsann” hur de andra gått fram och hur orättvist det var… och ”de hade minsann inte rätt att…” De flesta långvariga strider folkgrupper emellan bottnar i att man ”minsann vet” och att man sen barnsben matats med den egna traditionen av att vara den hotade parten.

Jag letar i minnet efter nån bok från nån kurs som handlade om just detta att vissa kan se fler perspektiv än det egna, andra kan inte det. En del människor är fyrkantiga och enögda och totalt okänsliga för påverkan från andra. Medan andra kan vara totalt oförmögna att stå på sig eftersom de så väl förstår hur motparten tänker och känner, och inte kan hävda att det egna perspektivet skulle vara bättre än den andres. Sen finns hela gråskaran däremellan.

Minns att boken la ansvaret på de som är känsliga för andras perspektiv. De är mer känslomässigt begåvade och bör därmed ta ansvaret för att frågorna löses rätt.

Jag tänker att det gör dem alltid i underläge.

Read Full Post »