Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘bön’

Helande

Det var länge sedan jag skrev något här. Jag har inte mått så bra.

Men är nu hemkommen från en retreat. Fyra dagar i tystnad, bön och själavård. Jag leder ibland retreater i olika längd. Därför så viktigt att själv få dra sig undan och begrunda, finna sig själv, få input och omsorg. Det har inte varit utan ångest. Ändå fruktbart. Att Biktfadern var retreatledare gjorde nog att jag kunde vara trygg trots de tankar och känslor som kom upp i tystnaden.

”Hos dig är livets källa, i ditt ljus ser vi ljus” psaltaren 36. Det var dagarnas tema. Två meditationer per dag, andlig vägledning två kvällar. Mässa söndag morgon. Morgonbön, middagsbön och aftonbön. Och tillfälle till samtal med retreatledaren. Men också mycket egentid. För att vila och sova, läsa, promenera eller t ex måla eller fotografera. Eller be och meditera. Men man är inte social. Man talar inte med varandra. Behöver inte möta blickar. Måltiderna äts under tystnad, men med stilla musik i bakgrunden.

Själv fick jag möta så mycket nåd, så mycket kärlek och så mycket omsorg att jag överväldigades. Det var ett helande.

Annonser

Read Full Post »

I min distriktskyrka drömmer vi om att nischa oss på andlig vägledning, retreater, dagar för sörjande, samtalsgrupper. Till en del har vi redan funnit formerna. Men ännu har inte allt fallit på plats.

Kollegan och jag brinner båda för att kunna leva ett kontemplativt liv mitt i världen. Det kan inte vara bara klosterfolk förunnat att få fördjupa sitt böneliv. Vi måste kunna finna ro och former i vardagen att stå inför Gud.

Moderna människor hinner inte läsa Bibeln och be långa böner. Det gäller att finna det som kan ske i enkelhet.

För många år sedan på den stora gården gick mitt liv sönder. Men jag fann vägen tillbaka genom att ha daglig andakt. Inte vid bestämd stund utan när sysslorna tillät. Sakta och med god själavård helades jag till ett liv i bön. Senare har jag ändå fått uppleva att livet kan överväldiga oss. Mörkret kan komma åter.  Med förnyad styrka. Men den djupa natten är också den tid när Gud söker oss. Mörkret är egentligen en bländning. Det blir svart om vi skådar in i solen. Vi behöver skalas av för att se vårt behov av nåd.

Min längtan är att få leva i en bönegemenskap. Tidebönen. Men hur gör man det när vi alla stressar runt och bara ses då och då på väg ut eller in? Och hur får man tyst på de största egona?

All min erfarenhet från min egen väg, och från de som låtit mig få vandra med dem en bit, säger att det är nödvändigt att skalas av för att möta Gud som den man är. Utan förbehåll och utan kamouflage.

Men viktigast av allt är att hålla en kanal öppen mot Gud hela tiden. Ett stilla sus, ibland utan ord. Förmågan att höra. Vilket förutsätter en inre stillhet mitt i världen.

Read Full Post »

Morgonrodnadens ögonblick

15 maj, 2007 av kyrkis  | Redigera

Det är stunden före gryningen. Vargtimmen kallar en del den. Man anar ljuset vid den östra horisonten, det kommer att vara ljust om bara en liten stund.

För många en ångeststund, för andra en stund av förväntan och hopp.

 

För den dödsdömde kanske de sista ögonblicken, avrättningen ska ske före dagbräckningen. För dagen och ljuset tål inte sådan hantering.

För tjuven kanske sista chansen för denna natten, i ljuset vågar han inte.

I klostret sover man ännu en timma, medan man vakar i bön. Men i de finska och ryska klostren är det redan den tidiga bönens timma. Och allt längre bort i öster är dagen redan i sin fulla makt över sinnena. För nästan var timme väcks en ny grupp av bedjande människor. Och när laudes bedes här om några timmar beder man non och sext och vesper någonannanstans.

Kyrkan vakar i bön, medan den sover. Alltid hålls bönens låga tänd i världen, alltid stiger lovsången och tillbedjan. Ständigt frambärs människors nöd inför tronen. Tacksägelse blandas med bönen om förlåtelse.

Bön är ett rop, en viskning likaväl som stumt betraktande. Bön är att förnimma närvaron. Bönen öppnar sinnena för att se utan att värdera, möta utan att beräkna. I bönen faller täckelserna och livet blir skört, sprött men oändligt vackert.

 Ett gammalt inlägg. Vil ni läsa kommentarer så finns dom här!

Read Full Post »

Ibland så är den helige Ande där och bara skänker sin nåd över oss.

Vi hade familjegudstjänst i eftermiddags. Större delen av dagen hade barnen och deras ledare haft olika aktiviteter. I gudstjänsten medverkade de med en musikal om Noa. Kyrkan var fullsatt. Barnen sjöng, två tonårsflickor sjöng solopartierna och en pedagog läste mellantexterna.

Berättelsen om Noa är ganska hemsk på ett vis. Människorna hade hemfallit åt ondska och synd. Gud visste inte vad han skulle ta sig till. Han ångrade att han skapat människan. Men Noa var rättfärdig och i honom såg Gud ett hopp. Han fick uppdraget att bygga en båt, en ark, som skulle rymma hans familj och ett par av alla djur på jorden. Alla hånade Noa, ingen trodde på faran, ingen ville bli räddad. Arken blev färdig, in tågade djur och människor. Så kom ett regn som varade i fyrtio dagar och fyrtio nätter.

Men så slutade det och vattnet drog sig tillbaka. Noa skickade ut en duva som kom åter med en olivkvist i näbben. Duvan kom med bud om liv.(Det är därför diakoner har en halskedja med duvan med olivkvisten som hänge. Diakonen ska ge bud om liv.)

Men så många människor dog i floden.

Det är hemskt. Men också en varning. Gud är god, men också rättfärdig. Hans vrede är inte nådig. Sturska människor som inte vill väl riskerar att gå förlorade. Men den som litar på Gud och bygger sin ark blir räddad.

 

Berättelsen om Noa och floden finns i flera religiösa traditioner. Det kan vara så att man lånat berättelsen av varandra. Men det kan också betyda att det finns någon sanning i historien som olika folk har med i sitt historieflöde. Översvämningar och tsunamis vet vi ju numera väl vad det är.

Jag gjorde ett tappert försök att berätta om räddningen på ett språk barn kan förstå. Men barnens sånger var nog mer gripande.

Sen åt vi korv. Och sen ville några att vi skulle gå in i kyrkan för att be. En liten skara var vi, men Gud var mitt ibland oss. Det blev en innerlig stund med bön för vår församling och för världen. Och en stark känsla av att Gud vill göra något med vår församling.

Read Full Post »

Fick en fråga i kommentarerna till förra inlägget. Om vad det innebär att bedja rosenkransen.

Jag är egentligen ingen expert på olika böneredskap. Kanske det finns läsare som kan komplettera min kunskap.

Rosenkransen kallas ibland radband av de som inte använder den. Den består av fem gånger tio pärlor plus fyra emellan dessa och fem som kommer utanför ringen och som avslutas med ett kors. Man börjar med korset och smakar på vad Jesus gjort. Sen ber man Fader Vår på första pärlan. Trosbekännelsen på de tre som kommer sen. Ännu ett Fader Vår. Då har man passerat det som hänger ner från kransen. I själva kransen ber man Ave Maria för varje pärla av de tio, för varje mellanpärla ber man Fader Vår. detta upprepas alltså fem gånger. När man kommit kransen runt är man tilbaka på de som hänger ner och ber Fader Vår och trosbekännelsen igen.

Det kan finnas varianter på detta. Men till varje omgång Ave Maria finns det olika meditationer man kan göra. Det är olika scener ur Jesus liv. Johannes Paulus II introducerade  även en martyrmeditation över rosenkransen  Poängen är att mun och tanke är koncentrerad på orden i bönen. Det samlar tankarna så att de inte flyger åt alla håll. Det kräver tålamod att lära sig. Jag är inte så bra på det och använder inte min rosenkrans så ofta längre.

De ortodoxt kristna har också radband. Ofta kallade tjotka. Jag har sett sådana, men vet inte hur de används. Judar har också sina band. Tror att vissa grenar inom Islam också använder sig av radband.

 

I Sverige har det de sista 20 åren eller så skapats en tradition med det som kallas FRÄLSARKRANSEN. Pensionerade biskopen Martin Lönnebo skapade denna. Den finns i olika utföranden och storlekar. Men den vanligaste är ett armband man kan bära med sig överallt. Den består av 12 runda pärlor och ett antal avlånga. De avlånga är tystnadspärlor, man ska lyssna till Gud. De runda pärlorna symboliserar olika saker som man leda sin bön efter. Det är en vandring i ljus och mörker. Det har blivit en böneform som fått stor genomslagskraft i svensk kristenhet.

Frälsarkransen med introduktion finns på många bokbord och säkert i alla missionsbokhandlar. Kan också beställas på nätet hos förlaget Verbum.

Själv har jag haft nytta av en jesuitpaters instruktioner om att binda sin tanke och känsla vid olika kroppsdelar. Genom att koncentrera sig på att uppleva tå för tå och sen upp i kroppen tömmer man tankarna. Man bara är. Då kan bönen löpa fritt.

Viktigt är att påpeka att allt sånt här är bara redskap. Det är inga gudomliga påbud. Inget som är ett ”måste”. Frälst är du genom det Jesus gjorde. Och bara därför. Alla knep för det andliga livet är bara till för att lära känna Gud mer. Och för att bli öppen för att användas av honom.

Read Full Post »

Frukt och böner

Det är alltid gott med vindruvor, nötter och päron. Snyggt upplagda på ett fat gör det även till en fröjd. Att biktfadern dök upp oväntat och lite käckt pratade ”gåvor av jordens frukt och människors arbete”(ur nattvardsritualet) och jag kunde säga att” jag ser att du bär frukt”, gjorde det hela till ett muntert möte.

Vi hade inte setts på länge. Men jag var på pensionärsutflykt till hans födelseort och tankarna gick ju… och bönerna… Inte trodde jag att Gud skulle besvara dem så konkret så att han stod på min tröskel dagen efter!

Men jag är där igen… att jag får dessa märkliga bönesvar. Jag hade nästan ingen bensin kvar när jag körde in på den lilla ortens obemannade mack – som jag av princip försöker gynna. Men den ville inte acceptera mitt kort! Hjälp! Jag for kraftigt försenad till en person som jag lovat ekonomiskt bistånd. Sen for jag till den byns obemannade tank. Väl medveten om den gången det var fel på bankens system och jag var tvungen att få fatt i min man som minuterna innan hans tåg gick tankade upp min bil på kreditkortet istället… Det skulle kanske inte funka här heller. Och då hade jag inte bensin för att komma till en bemannad mack… Enträgna böner och jag fick min tank fylld!

Min stresstålighet är svag just nu. Så det började bli lite svettigt när kopiatorn bara tuggade sönder papper efter papper… ”gode Gud”… och så funkade det perfekt!

Gud blir stor när man själv är svag…

Read Full Post »

Tittade in på hemsidan hos den församling som körde mig, ljög om mig, fabricerade ”bevis” och fullkomligt svek mig. Där publicerar de ”Veckans bön” :

Öppna våra ögon för din sanning öppna våra ögon för din vilja. Öppna våra hjärtan för din kärlek öppna våra hjärtan för din glädje. Öppna våra händer för ditt arbete öppna våra händer för varandra.
 
Tänker tillbaka på min barndoms bön som man lärt mig att bedja: ”Gud, gör mig till en god kristen”. God vet jag inte om jag blev, men bekännande kristen blev jag. Under mina studieår började jag be ”Ge oss en väckelse, men börja med mig”. Det var också en en bön man lärt mig. Väckelsen kom i mitt liv. Kanske inte fullt ut i andras, men  dock hos några.
 
Den församling som fastnat i lögn, fastnat i synder man inte gjort upp med, kärlekslöshet man inte kompenserat och bekänt… där prestige, makt och självhävdelse styr… riskerar mycket med en sådan bön.
Den kan leda till att sakerna blir uppenbara. Den kan leda till att folk ser och kräver rättvisa. Den kan leda till att människor söker sanning. Den kan leda till att folk kräver andlig föda och inte bara gräs. Den kan leda till att de kristna blir myndiga och inte längre tiger…
 
Farligt!?

Read Full Post »

Older Posts »