Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘demens’

Idag dök den första upp. En kvinna från Syrien. Sorgsen. Hon hade sin syster med som tolk. Hon hade rest länge. I båt och med buss. Hon kommer att få stanna. Det får alla från Syrien. Den enda komplikationen kan vara att hon anses varit i ett första land. Och kan bli återförd dit. I detta fall förmodligen Italien eller Grekland. Där kan hanterandet skilja sig åt.

Men det var inte enda nöden jag mött idag. Ett ganska ungt par med problem. En afrikansk kvinna som behövde hjälp med ansökningar… Och så vidare. Trycket på vår diakonimottagning är nu så stort att vi är två som bemannar den för att hantera situationen.

I morgon besök på demensavdelningar. Också tungt. Hörde idag en berättelse om en man som tyckte det skulle vara bättre på fängelset än på äldreboendet. Ja, inlåsta är de på båda ställena. Inte har man egna nycklar. Dörren kan bara låsas utifrån… Och ytterdörren är larmad. Nödvändigt? Inte vet jag. Åldringarna verkar ganska drogade där de sitter i dagrummet och sover.

Onsdag överläggningsdag.

Torsdag fängelset. Fredag förberedelser och sittningar. Ledig helg.

Annonser

Read Full Post »

… är inte utan besvär.

Nånstans läste jag att äldre människor med begynnande demens blir karikatyrer av sig själva.

Jag kan se två av mina handikapp förvärras.

Aldrig har jag varit nån stjärna i sång. Men jag har sjungit bra i sällskap med andra som håller tonen. Så är det inte längre. Jag sjunger falskt oberoende av hur många som sjunger tonsäkert. Jag har tystnat.

Jag saknar lokalsinne. Går vilse varsomhelst. Tidigare har det kompenserats med att jag varit bra på kartläsning. Nu hjälper inte kartan längre, Lite hjälp av GPS:en har jag. Men i verkligheten är jag förtvivlat utlämnad till en geografi jag inte greppar. Och mest går jag vilse i närområdet. Utan karta o GPS. Till fots.

 

Read Full Post »

På eftermiddagen hade jag samtalsgrupp för anhöriga till dementa. En liten grupp som jag har hand om varannan måndagseftermiddag.

De har börjat bli en grupp som stöttar varandra bra. Min roll blir allt mer perifer. Jag håller lite ordning så att de får lika mycket tid var, att den som talar får tala till punkt och sådana där saker. Men kunskap och erfarenhet har de själva. Där har jag inte mycket att tillföra, och det är inte heller tanken med den här gruppen.

Men det goda förtroliga samtalet är läkande i sig. Vi skulle behöva det mer i vårt ibland tuffa klimat. Vi borde kunna vara uppriktiga och mötas med respekt. Men det är vanskligt att blotta sig. Det är mångas erfarenhet. Därför blir jag glad över denna grupp som så helhjärtat stöder varandra. Inga ifrågasättanden, inget översitteri. Delande och stöttande. Och även det svåra får ta sig uttryck.

Read Full Post »

Idag har det handlat mycket om demens. Jag har träffat anhöriga och lyssnat på deras berättelser om den sjukdom som kallas ”de anhörigas sjukdom”. Senare träffade jag dementa och deras närmaste. Allt i studiesyfte för att skapa kontakter och insikt.

Jag arbetade i min förra församling med minnessamlingar med dementa. Jag tog med mig bilder eller saker. Vi drack kaffe och småpratade innan jag tog fram det jag hade i min korg. Ibland blev det fantastiska samtal. Ibland funkade det inte alls. Men det blev ändå en god stund med de boende, personalen och jag.

Fortfarande är dementa en grupp som skyfflas undan. Men det görs ändå en del. Mycket ideellt.

I början av en demens vet man om att man är dement. Det kan vara en oerhörd smärta. Att då få tala om detta och tala med andra i samma situation kan lindra. Som anhörig är du ofta maktlös för du måste hantera både den sjuke, hemmet, kommun och landsting. Du kan bli ganska ensam, för andra anhöriga och vänner drar sig undan. Det tar tid att få en biståndsbedömning. Svårt att få avlastning.

Det är en stor och viktig del i diakonin att finnas där.

Read Full Post »

Att bli gammal är ibland tungt. Sveriges befolkning lever allt längre. Det ökar vårdbehovet. Fast egentligen inte. De flesta 80-åringar jag träffar är hur pigga som helst och klarar sig själva. Det blir fler friska år också, inte bara mer vård.

Även en och annan 90-åring klarar sig hyfsat med lite hjälp från hemtjänsten. Men där nånstans börjar vårdbehovet bli större. I den åldern får nästan alla nån krämpa som begränsar livet. Syn och hörsel försvagas, mediciner håller hjärtat igång men behöver doseras av personal. En del blir dementa. Men många är klara i huvudet men kroppen försvagas.

DN tar upp diskussionen kring varför tiden på äldreboendena minskar. Allt fler dör snart. Det finns hypoteser.

Jag har haft kontakter med äldreboenden under hela min långa yrkeskarriär. Jag ser ju också att det inte tar så lång tid längre innan personen dör. Men det beror på att ingen får plats på särskilt boende förrän det är kritiskt. Antingen så är den äldre så dement att det är fara för egen och andras säkerhet, eller så är den fysiska konditionen så dålig att det inte går att vårda hemma längre. Den sista gruppen är ganska liten. De som är klara i huvudet stannar längre hemma, med mer stöd av hemtjänsten.

Förr i världen så var åldringshemmet till för ganska pigga pensionärer. För de med större vårdbehov fanns det långvård i landstingets regi. Det var sjukhusavdelningar med flerbäddsrum. Inte alltid så stimulerande miljö. Idag bedriver landstingen ingen äldrevård, det är kommunens ansvar.

Det är en viktig fråga hur vi behandlar våra äldre. Är vård i hemmet alltid det bästa? För de flesta är det så. Men när vårdbehovet blir stort förvandlas hemmet till en arbetsplats för hemtjänsten. Det möbleras om, sängen får bytas till en vårdsäng. Det staplas upp blöjförpackningar och tvättlappar och latexhandskar. En del kommuner inför också stämpelklocka. Det är många olika personal som kommer. Ingen tar ett helhetsgrepp om den äldre och hemmet.

De flesta vårdplatserna idag upptas av dementa. Den vården har överlag blivit bättre. Kunskapen hos personalen är stor och mycket görs för att stimulera. Där jag nu jobbar har man två låsta demensavdelningar, en avlastningsavdelning och en helt öppen avdelning för de som är klara. Det funkar. För det är viktigt att de som har förståndet kvar får behålla sin frihet och möjligheten att tala med andra klara äldre.

Men givetvis måste forskning och erfarenhet utveckla arbetet. För vad vi vet så kommer alltfler av oss att bli riktigt gamla.

Read Full Post »

Har tittat på Svt2:s ”dokument inifrån” om Alice Babs. Det har ju antytts hit och dit i media de sista åren att hon varit i konflikt omkring sin vård. Hon är satt under förvaltare som i praktiken är att bli omyndighetsförklarad. Hon har ingen makt över sina pengar, vem hon ska träffa, hur hon ska bo… Förvaltaren bestämmer allt. Vilket kvinnan med det uppdraget triumferande uttryckte.

Det är ett allvarligt ingrepp i en människas liv att tillsätta en förvaltare. Jag har träffat några få i den situationen. Då har det handlat om svårt psykiskt sjuka med vanföreställningar. Vanligare är det frivilliga god man alternativet.

Ingen människa mår väl av att isoleras. Även dementa behöver träffa vänner o familj. Behöver kultur och underhållning. Behöver utevistelse.

Men Alice har berövats detta. Hon har förnekats att besöka kyrkan. Hon får inte träffa präst eller diakon. Man har försökt få besöksförbud för grannar. När vänner med Jan Malmsjö i spetsen bjöd på gratis konsert på gräsmattan utanför Alice äldreboende stängdes fönster, boende som fanns på balkonger rullades in och rullgardiner drogs ner.

Till sist har man flyttat henne till okänd plats.

 

 

Read Full Post »

Förmiddagen tillbringade jag på äldreboendet. Det var lite oroligt idag. Jag ska inte berätta några detaljer från det. Men jag kan ge er en bild av hur det kan vara på en sådan avdelning genom plocka ihop och förvanska händelser som ändå illustrerar hur det är.

Britta kan fortfarande gå så hon traskar runt hela avdelningen och plockar på sig saker här och var. Samtidigt har Anna precis vaknat och väntar på frukosten mycket försenat. Pelle är på dåligt humör och svär och vägrar sitta vid kaffebordet, men det blir inte bra när han får hjälp att resa sig heller. Allt är fel. Cecilia dukar plötsligt av bordet och stoppar ner kopparna i grytskåpet. Då kissar Oskar på sig. Ragnar vill genast ha hjälp ut på balkongen för att röka. Men hans cigarretter är som bortblåsta. Han får låna av personalen. Då börjar Anna tala om att det är synd att röka och Ragnar blir hotfull tillbaka. Han viftar vilt omkring sig där han sitter i rullstolen och personalen får en hurring. Jag får också stryk när jag ingriper och försöker lugna.

Detta ska vårdpersonalen klara under många timmar. De är fantastiska.

Read Full Post »

Older Posts »