Jag tänker inte ens länka…

för ni begriper säkert var vanföreställningarna finns.

”Medge ändå att det är underligt med diakoner.”

Kyrkans Tidning slår nämligen larm om diakoners tunga arbetsuppgifter. Inställningen hos vissa verkar vara att diakoner ljuger och ojar sig utan att ha grund.

Jag blev ”diakonissa” på sjuttitalet. Med gammaldags dräkt och hela köret. Då var det också arbete med alkoholister, sjuka och utstötta. Men mest med fattigpensionärer. Sjukvård i förekommande fall. Till det kom äldreverksamhet med dagträffar och hembesök. Allteftersom samhället tog över dessa arbetsuppgifter blev diakonissorna församlingsarbetare och mindre socialarbetare eller distriktssköterskor.

Men när samhället monterade ner välfärden sökte sig allt fler till kyrkans omsorg. Jag kan bara berätta något av vad jag gör:

Diakonimottagning där jag möter ensamföräldrar, flyktingar, alkoholister, kriminella, alla med enorma förväntningar och ibland krav.

Jag besöker demensboenden. Brukare, personal och anhöriga måste få stöd i sin situation. Anhörigträffar till dementa.

Det är fängelsebesök. Det är sorgearbete. Det är enskilda samtal.

Allt tar kraft och energi.

Vad kan väga upp?

Syföreningen består av vänliga damer  som tar stort ansvar för församlingsarbetet. Olika former av retreater som vi anordnar. Gudstjänster och andakter. Dagträffar. Det är inte tungt men kräver förberedelser och engagemang.

Så jag bara undrar vad som är skumt, med mig eller mitt arbete?

 

Read Full Post »

Diakonen som blev martyr och en stulen förbön

Annandag jul. I kyrkan har vi haft rött som färg på mässhake och andra textilier. Inte för att det är jul. Igår hade vi vitt, det är festens färg. Rött står för blodet och anden. Vi har firat den förste martyren. Diakonen Stefanus som stenades för sin tro. Saulus – Paulus känner vi väl honom bäst som, vaktade de mantlar som de som kastade sten lagt ifrån sig.

Av berättelsen som finns i Apostlagärningar kan vi lära att den som står längst ut i linjen och först blir martyr är diakonen.

Men det mest besynnerliga idag var att jag kände igen förbönen. Först tänkte jag mest att det var ju bra formuleringar. Kunde sagt det själv. Sen insåg jag att detta var ju mina ord. Kände igen dem alltför väl från den förbön jag skrev för julbönen med mina arbetskamrater. Hur kunde detta då ha skett? Väl hemma kom jag på att jag skrivit den kvällen innan på min egen dator. Vi har ingen skrivare, så jag såg att det lyste på den närbelägna pastorsexpeditionen och fick hjälp där att skriva ut den. Den lokale kyrkoherden fann den bra och stal den! Fniss…

Read Full Post »

Kallelsen

Man kan välja ett yrke och se det som ett jobb. Men man kan också se en kallelse i att man valde utbildning och yrkeskarriär som man gjorde. Det där är en smaksak i de flesta fall. Fastän vår gamle Martin Luther såg en kallelse i varje livsgärning.

Men när det handlar om att ge sitt liv i kyrkans tjänst blir det allvarligare. Det krävs en prövning, en mognad och insikt om vad man ger sig in i. Vill man leva i kloster krävs många år som novis och syster under kortvariga löften. Först därefter får de eviga löften avges.

Präster och diakoner i Svenska kyrkan prövas numera också ordentligt. Det händer att kandidater avvisas. I synnerhet om de är bibeltrogna. Men oftast för att deras personlighet inte passar.

Men tänker man efter så har det skiftat över tid vilka som godtas. Jag var 20 när jag antogs som diakonisselev. Studerade flera år efter det. Men jag tror inte man skulle anta en tjugoåring idag. Inte heller var det ett hinder att jag var s k högkyrklig. Det hade det nog varit idag.

Men i den värld där jag växte upp var det inte ens tänkbart med kvinnliga präster. Hade man en kallelse så hänvisades man till diakonisskallet. Då lovade många att diakonissor i framtiden skulle ha en ledande funktion, för kvinnorna måste ju finna nån plats att vara ledare. Tråkigt nog ändrade de flesta uppfattning när det stramades till i ämbetsfrågan. De är nu för kvinnliga präster och mot diakonernas ställning.

Hos Dag Sandahl tjorvas det i vanlig ordning utan att se verkligheten bakom åtgärder och diskussioner. Någon anser t o m att jag missuppfattat att jag har en kallelse.

Det är många som beklagar att jag inte blev präst. Är den formen av kallelse en ickekallelse? Vad betyder det att jag idag är en förkunnare som drar folk?

Jag hade kunnat bryta med hela mitt sociala liv och blivit präst på 70-talet. Jag gjorde inte det. Det får jag stå för. Men ingen ska komma och säga att vissa idag diskrimineras värre än vad vi kvinnor gjorde då. Jag anser att kvinnoprästmotståndare ska få bli präster. Ingen ska tvingas viga samkönade. Kyrkan förlorar många goda präster genom sin hållning. Men kanske ändå… kyrkan förlorade många goda präster i mig och mina medsystrar?

Read Full Post »

Alltid i tjänst?

Idag har jag fått den nya utbildningsplanen för Svenska kyrkans pastoralteologiska utbildning till diakon.

Den blev inte den katastrof många befarat efter de förslag som framlagts. Det är fortfarande möjligt att skaffa sig en utbildning som socionom eller sjuksköterska för att sen gå ett år av profilutbildning. Men det är tydligt vad som krävs av de blivande diakonerna i ämnen som socialpsykologi och socialt arbete. Det är fortfarande en utbildning som i tid och poäng matchar prästerna. Alltså kan vi fortsätta kräva lika löner för komminstrar och diakoner.

Men i detta dokument jag idag fått finns en rubrik ”Diakonens uppdrag”. Jag citerar:

”Diakonens uppdrag är att genom sin gärning vara ett barmhärtighetens tecken i både församlingen och samhället. Diakonen har ett ansvar att göra kärlekens gärningar, särskilt mot utsatta människor. Uppdraget har en karitativ inriktning. Varhelst det finns mänsklig nöd är det diakonens kallelse att ingripa och inspirera andra att ta ansvar.”

Prosten kom förbi och kollegan läste högt.

”Så bra”sa han. ”Vilken tur att jag har er, då behöver jag inte bekymra mig om lidande människor mer. Inte ens tiggarna i stan!”

Det är precis så man tänkt när man skriver en sådan text. Man har gett upp. Man orkar inte driva kyrkans framtid. Prosten skämtade, men det finns många som har en sådan hållning. En gång för många år sedan sa en församlingsarbetare till mig att det var jag som skulle gå ut och göra goda gärningar så att folk sen kom till kyrkans verksamhet där de skulle ta vid.

Vilket orimligt krav!

Jag är en helt vanlig människa. Med en vanlig människas begränsningar. Dessutom har jag 40 timmars arbetstid som alla andra. Efter dom är jag ganska mör ska jag säga. Att utöver det förväntas ställa upp dygnet runt och i alla sammanhang är orimligt. Ändå ska jag i ärlighetens namn säga att det jag gör i bloggvärlden sker helt på min fritid. Men det är mitt val.

Att vara vigd till tjänst är något som påverkar hela livssituationen. Man är vigd även på semestern. Men det kan aldrig innebära att man jämt och överallt ska stå till människors förfogande. Då blir man snart utbränd.

Read Full Post »

Ju längre ut på linjen…

… desto mer skit får man ta.

Vi har ett samhälle som säger sig värna om alla. Vi har en kyrka som står på de förtrycktas sida. Alla politiker försöker överglänsa varandra i att stå på de utsattas halva. Det är så vackra ord. Men i praktiken så blir den utsatte än mer utsatt när det kommer till individnivån.

Det är ingen lätt uppgift att slåss för fattigpensionärer, skuldtyngda, gömda flyktingar… Ingen i övre skiktet vill beröra dessa människor. Vi längst ut på kyrkans och samhällets linjer får ta på oss det omöjliga jobbet. Vi kan inte gå vår väg med förklaringen att kyrkorådet väntar eller ett viktigt papper måste undertecknas. Så man tvingas hantera nåt ingen hanterar. Dessutom får man höra att man gör fel hela tiden. Det är alltid den längst ut som får skiten om nåt skulle gå helt fel. Vilket det gör ibland.

Den som står ett snäpp över och inte behöver ta i eländet får av den anledningen mellan 5 och 15 tusen mer i månaden för det. En nivå till och man är uppe i min lön x två.

Nu är inte jag värst ansatt. Detta handlar mer om systrar i ämbetet. Systrar som inget forum har att kanalisera sin arbetssituation i. Bröderna i ämbetet har naturligtvis – som vanligt – lättare att få både attraktiva tjänster som bättre löner och inflytande.

Read Full Post »

Kvinnan och kallelsen

Efter den dokumentär om Inger Svensson, Växjö stifts första kvinnliga präst, visats har en debatt dykt upp på några bloggar om kvinnor och kallelsen.

Det påstås t ex på sina håll att kvinnliga präster egentligen har en diakonisskallelse(obs inte diakonkallelse). och att många kvinnliga präster inte arbetar som präster. Tja…

För ett antal år sedan skrev jag ett akademiskt arbete om diakonens roll i urkyrkan relaterat till dagens roll. Jag fick bästa betyget på den. Det blev en skrämmande läsning för många. Det blev en skräll under några veckor när den publicerades i en av våra kyrkliga tidskrifter. Sen las locket på.

Det jag fann var att när man inlemmade diakonatet i Svenska kyrkan var intentionerna urkyrkans diakonat. Men i praktiken så levde man i 1800-talets nunne- och tjänarinneideal. Urkyrkans diakon – som kunde vara antingen man eller kvinna – var biskopens medarbetare med eget mandat. Men när församlingarna blev allt fler kunde biskopen inte betjäna alla. Därför inrättade man ett ämbete för presbyteros(äldste) som vi idag kallar präster. De kunde enbart agera på biskopens mandat till skillnad från diakonerna.

Med tiden blev prästerna fler än diakonerna och konkurrerade ut dem. Kvar blev ett diakonat förbehållet män och som ett steg på väg mot prästvigning.

När diakonissor stiger in i historien på nytt är det en luthersk variant på ordenssystrar. Utan större likhet med fornkyrkans diakoner.

Så skulle Svenska kyrkan följa sina egna uttalade intentioner så skulle diakonerna ha en självständighet som de bara svarar för inför biskop. Eller, i den kongrealistiska kyrka vi har idag, kyrkoherden. Det är alltså inte urkyrkligt att underställa diakonen en arbetsledande komminister. Det är inte heller i linje med riktlinjerna att diakonerna går framför prästerna i processionen. Diakonens ställning, enligt urkyrklig praxis, är högre än prästens och han/hon ska därför gå närmast celebranten.

Men strida för det? Knappast lönsamt.

Men man kan ju tycka att kvinnoprästmotståndarna skulle se detta som en möjlighet att ge ett alternativ till prästvigning. För det var ju så det sas i min ungdom. ”Bli diakon för den rollen kommer att utvecklas och bli lika viktig som i fornkyrkan.” Pytsan heller! De flesta av dem bytte sida och gullar nu med kvinnliga präster och låter oss som inte prästvigdes stå vårt kast.

Read Full Post »