Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘diakoni’

Idag dök den första upp. En kvinna från Syrien. Sorgsen. Hon hade sin syster med som tolk. Hon hade rest länge. I båt och med buss. Hon kommer att få stanna. Det får alla från Syrien. Den enda komplikationen kan vara att hon anses varit i ett första land. Och kan bli återförd dit. I detta fall förmodligen Italien eller Grekland. Där kan hanterandet skilja sig åt.

Men det var inte enda nöden jag mött idag. Ett ganska ungt par med problem. En afrikansk kvinna som behövde hjälp med ansökningar… Och så vidare. Trycket på vår diakonimottagning är nu så stort att vi är två som bemannar den för att hantera situationen.

I morgon besök på demensavdelningar. Också tungt. Hörde idag en berättelse om en man som tyckte det skulle vara bättre på fängelset än på äldreboendet. Ja, inlåsta är de på båda ställena. Inte har man egna nycklar. Dörren kan bara låsas utifrån… Och ytterdörren är larmad. Nödvändigt? Inte vet jag. Åldringarna verkar ganska drogade där de sitter i dagrummet och sover.

Onsdag överläggningsdag.

Torsdag fängelset. Fredag förberedelser och sittningar. Ledig helg.

Read Full Post »

Måndag förmiddag innebär diakonimottagning för mig. Vi diakoner turas om att bemanna den. Idag var det rena snurren. Folk stod i kö och fick vänta. Något inte alla orkar. Sen finns de desperata. De totalt utslagna. Tiggarna. Asylsökande och papperslösa.

Vi har inga kontanter att dela ut. I alla fall inte jag. Vi kan ge en tallrik mat, lite kläder eller toalettartiklar. Svårast är det med dom som kräver. En kvinna hade fått något beviljat ur en fond för ett barn. Nu krävde hon för de andra och var riktigt aggressiv. Hennes obegripliga engelska och hennes totala oförståelse av min slutade inte bra.

Andra snor runt bland secondhand och kan inte förstå att de inte får plocka rent av det vi har. Det blir bråk. Och jag är ju alltid den elaka.

Alltmer undrar jag över vad vi diakoner håller på med. Inga riktlinjer, ingen gemensam hållning.

Read Full Post »

En lugn förmiddag på mottagningen. Inte ett enda besök så jag kunde kolla mail och svara, och vila lite. Ovanligt. Det är ofta kö.

Eftermiddagen ägnade jag åt syföreningen. En allt mindre grupp. Förr var syföreningen kärntruppen. Kyrktanterna som fixade kyrkkaffe, sydde altardukar, skänkte till missionen och var vardagskristna. Jag vet inte när det gick fel. Något måste hänt eftersom man inte längre kan nyrekrytera. Allt hänger idag på anställda och ett fåtal eldsjälar.

Det är kväll och jag har stämplat ut. Numera har även vi i kyrkan stämpelur. Digitalt i telefonen. Inte utan viss press. Det gäller att komma ihåg. Och vad gör man när man talat en timme i telefon med en ledsen människa? Tja, man kan korrigera i efterhand.

Mina fötter har fått ett angrepp av all möjligt elände. 927 kr kostade allt jag måste köpa in för att angripa vårtor, liktornar och svamp. Får se om det hjälper. Men gå inte barfota hos mig om jag ska ge ett juste råd.

Read Full Post »

Måndag förmiddag bemannar jag pastoratets diakonimottagning. Den finns där vi också har ett café, en secondhandbutik och en världsbutik med fairtradeprodukter. Just nu renoveras vissa utrymmen. Jag satt i caféet mest. Såg folk komma och gå. Någon ville ha lite hjälp, någon ringde. Där var någon som blev för mycket, någon som var psykotisk men mitt i detta fanns de som lockades av utbytet av varor. Om det så var kaffe och choklad som producerats på hederligt vis eller att man tror på återbruk av kläder och prylar.

På eftermiddagen träff för anhöriga till demenssjuka. Under tiden är de dementa på en privat/ideell dagverksamhet. De anhöriga kan prata öppet och bli bekräftade. Lite snopet bara att jag kokat en massa kaffe som ingen ville ha. Får bli vatten nästa gång.

Jag avböjde att ställa upp för öppet hus i boendeförsamlingens kyrka. Visst behöver ungdomarna ha nånstans att gå efter den svåra olyckan i helgen. En död och en svårt skadad. Men numer menar jag att jag ensam kan inte frälsa världen. Jag arbetar hårt, men kan inte ta på mig en massa frivilligt utöver det. Kanske fel, men jag kände bara att denna ideella insats orkade jag bara inte. Det måste finnas andra. Men många kan nog tycka att jag sviker.

Read Full Post »

Jag har tillbringat dagen i stiftsstaden. Staden där vår domkyrka finns. Förmiddagen var det seminarier om diakonins utmaningar. Många tankar och svåra frågor.

På eftermiddagen fick vi höra ett föredrag om självskadebeteende. Viktig kunskap. Dagen avslutades med en stund för oss nya i stiftet att samtala med biskopen. En god stund. Jag gillar min biskop.

Men jag funderar allt mer omkring min uppgift i kyrkan. Jag känner att jag inte kan svara upp mot de diakonala utmaningar som presenteras. Jag är jag med mina gåvor och mina svagheter. Min kunskap räcker inte till att göra skillnad för människor. Hur ska lilla jag klara att stångas med myndigheter, bråka med politiker, göra mig hörd i den offentliga debatten?

Allt mer frågar jag mig om jag valt fel yrke?

Read Full Post »

Någon bad mig ta bort gårdagens inlägg. Så därför har jag gjort det.

Idag missade jag tåget och fick ta den långsamma bussen. Kom försent till morgonbön men kom i tid till diakonimottagningen. Varje måndag bemannar jag den två timmar. Just nu är det många som vill ha hjälp med att söka bidrag från fonder. Jag får hjälpa så gott jag kan. Men det finns också andra problem som kommer upp. Det är så många som lever under omänskliga villkor. Det kan vara hot, det kan vara utvisning till ingenting, det kan handla om att leva år ut och år in på försörjningsstöd. Dessa människor ni aldrig ser.

Jag är ganska skör och sliten. Men får kämpa på. Får försöka hitta ett sätt att förhålla mig i jobbet.

Read Full Post »

Stressen växer. Idag har jag, som alla måndagar i fortsättningen, bemannat Diakonimottagningen. Det är tungt att möta vinddrivna mäniskor. Det är så lite man kan göra. Lite mat… en blankett för att söka fondmedel. Lyssna, kanske fixa en ny jacka i secondhandbutiken. Men det är ganska oklart om det finns medel eller ej. Formellt betalas inga kontanter ut. Men ibland verkar vissa göra det ändå. Många är stamkunder som de andra diakonerna känner.

Min fortbildning stressar mig. Jag får inte ro att läsa litteratur och skriva paper.

Tänkte åka hem med 12.10-tåget. Men ärendet å makens vägnar på Synsam tog lång tid på grund av en kund före mig som expediten måste ringa om och hon kopplades runt. Så jag missade tåget, och nästa buss. Sen letade jag mig till hållplatsen där en snigelbuss skulle gå. Tio minuter innan bussen kom insåg jag att jag glömt lappen med mitt nya telefonnummer. Den låg kvar på diakonimottagningen. Bara att vända, hämta lappen, hälsa på några människor och vandra tillbaka till stationen och vänta på 13.10-tåget.

Får ägna kvällen åt att läsa och anteckna.

Read Full Post »

Older Posts »