Kallbrand och en död i smärtor

Hon blev 96 år. Ett långt och innehållsrikt liv hade hon levt. Fram till hennes sista månader bodde hon i sin lägenhet. Hon hade lite hemtjänst, men klarade sig bra själv. Hon hade varit mycket aktiv i kyrkan. Som kyrkvärd och ledamot i kyrkorådet. Hon blev mångas förtrogna.

Jag besökte henne regelbundet. Det tyckte hon om. Ibland släpade jag med nån praktikant. Hon förstod precis vad de behövde och var både vänlig och bjöd på sig själv i de stunderna. Många gånger gick jag till henne med tankar och bekymmer. Och fick goda råd och omsorg.

Men hon hade diabetes. Och fick ett bensår som inte läkte. Distriktssköterskorna kom regelbundet och la om hennes ben. Till sist blev det i alla fall en plats på korttidsboendet. Hon trivdes inte alls. Och såret blev allt värre. Det blev kallbrand. Hon led nåt fruktansvärt. Jag var chockad av att man i vårt moderna samhälle kan låta någon ligga och dö i fruktansvärda plågor. Inte få tillräcklig smärtlindring, Alla försökte stoppa om henne. Men täcket över såren ökade naturligtvis smärtan.

Hennes familj var där. Jag kom ett par gånger per dag för att avlösa. Sjöng och bad. Kanske jag skulle begripit att ställa krav på smärtlindring. Men jag fattade nog inte helt då att hon hade så ont. Trodde hon yrade.

Det har gått år sedan dess. Men ändå tänker jag på det.

Read Full Post »

Min moster

är död. 88 år. Jag har inte träffat henne sen min mamma dog. Men min bror hade nog lite kontakt. Min mamma hade åtta syskon. Jag har egentligen mest hållt kontakten med min äldste morbror och min yngsta moster. De andra har jag träffat på begravningar.

Men det märkliga med min nu döda moster är att hon alls har levt. Hon föddes alltför tidigt. Redan i sjätte månaden. På tjugotalet kunde man normalt inte rädda så tidigt födda barn. Jag vet inte vad hon vägde. Men barnmorskan tog en bananlåda(typ), bäddade ner barnet i bomull och ställde lådan vid spisen. Ständig matning. Och barnet överlevde. Men hela hennes barndom ansågs hon klen. Hon var ju ständigt förkyld sa dom. Hon var allergisk kom man på när hon blev vuxen. Om allergin hörde ihop med den tidiga födseln vet jag inte.

Kan inte låta bli att också berätta om den ca 98-åriga tanten på hemmet som också dömts som livsoduglig. Hennes gammelmormor hade sagt att den här flickan får ni vara rädda om, hon kommer inte att leva länge. Tanten satt på hemmet och skrockade över hur fel hennes gammelmormor haft.

Read Full Post »

Hon var femton år äldre

Men vi var kollegor i en problemförsamling för 25 år sedan. Ingen av oss for väl. Det var en katastrofal arbetsledning. Allt bara flöt utan samanhang. För mig var det extra struligt. Jag var ny. Mina arbetsuppgifter vaga och jag hade varken befogenhet eller resurser. T ex så skulle jag bygga upp ett församlingsbibliotek och fick pengar avsatta för det. Men när jag började köpa in ställdes jag inför att man köpt psalmböcker för summan. Ungefär så funkade allt.

Hon skulle bygga upp sjukhuskyrkan på en reabklinik. Hon sa något som följt mig:”Först kommer jag och sen mitt budskap”. Det slet på henne att alltid vara tillgänglig och inkännande. Att inga självklara arbetsuppgifter fanns. Aldrig vila i att vara välkommen.

Det var inte den sista prövningen. Hon utbildade sig till spelmissbruksterapeut. Arbetade med framgång som sådan, men manövrerades ut av en chef som var hotad, eftersom hon inte hade utbildning själv.

Hon arbetade hårt på att hålla ihop sin familj. Fyra döttrar och ett antal barnbarn och barnbarnsbarn.

Hon var gift två gånger och sambo minst en gång. Varje gång sviken och övergiven. Trots det hade hon styrka att leva vidare. Hennes hälsa sviktade under åren.

Så svårt att inse att hon är död och att det är så länge sedan. Jag fick ingen chans att ta farväl.

 

Read Full Post »

23 juni 2003

Min mammas dödsdag. Hon fick sin cancerdiagnos vid påsk. Önskade sig en sommar till. Vilket doktorn lovade. Även julen upp mot två år. Med cellgift ännu längre. Något cellgift blev det inte. Hon fick ingen som helst behandling.

Men god omsorg från kommunen. Först förväntade de sig att jag och min syster skulle ta tjänstledigt och sköta henne. Inget vi kunde ställa upp på. Med gemensamma krafter och som de bitchar vi är så läste vi lagen för hemtjänsten. Mamma fick förstklassig vård i hemmet. Som hon önskat. Efterhand ökade insatserna. Min bror var ofta där. Var han inte så fanns personal på plats. Sista dagarna hade hon dygnetruntvård.

Jag var där midsommarafton. For sen med familjen på semester i Danmark. På båten fick jag meddelandet om att det gått in i en ny fas. Jag avvägde, äldste sonen erbjöd sig att åka och köra. Vi kunde ta broarna. Men innan vi hunnit ta beslut så somnade mamma in. Nära 77 år. Min bror var där. Dagen efter for han till oss i Danmark.

Mitt i sorgen kunde vi njuta av god mat och fint väder.

Read Full Post »

Att komma åter från döden

Idag på tåget föll en man ihop. Knall och fall. Han var död. Men några driftiga muskelknuttar satte igång upplivningsförsök. Och lyckades, efter en stund andades han själv. Ambulans var kallad till den station där jag stiger av. Men jag mötte räddningstjänstens befälsbil. Den var väl närmast. Sen kom en äldre volvokombi i blått, men också med sirener och blåljus. Till sist kom också polisen. Men ingen ambulans. Så jag vet inte hur det gick för mannen.

Men det jag insåg är att jag hade inte kunnat ge första hjälpen. Jag har gått två kurser i hjärt- och lungräddning. Men det är längesedan nu. Det måste ständigt övas och uppdateras för att man ska kunna ingripa. Alla dessa hjärtstartare – hur många kan hantera dom?

Read Full Post »

Långfredagskväll

Josef från Arimatia bad att få Jesus kropp. Och Nikodemus var också med. Det var han som uppsökte Jesus om natten för att fråga om vägen till livet. Josef fick tillåtelse av Pilatus att ta ner kroppen och begrava den. De tog med ca 30 kilo myrra och aloe för att tillsammans med linnebindlar göra Jesus kropp i ordning för begravning. I en trädgård nära Golgata fanns en trädgård med en ny klippgrav där ännu ingen lagts. Där lade man Jesu kropp.

För att sedan förbereda påskhögtiden.

Read Full Post »

Räcker det med att dö för att komma till himmelen?

Den frågan måste ställas efter Allhelgonahelgen. Jag var med vid min jobbförsamlings minnesgudstjänst i lördags. Välbesökt. Vi tände 172 ljus, jag och en kyrkvärd. Det var mäktigt och stämningsfyllt.

Jag läste en dikt och en förbön. Nu gavs det bara till mig att ta hand om. Efteråt känner jag att jag inte till fullo tror att alla döda är i himmelen. Eller att de som älskat varandra här på jorden ska mötas i himmelen. Per automatik.

Det är känsligt att idag säga att det finns en dubbel utgång. Man skrämmer och exkluderar. Sägs det. Alla ska med. Men läser vi Bibeln ser vi ju att man måste vilja till himmelen för att komma dit. Det är inte en fråga om att vara snäll och god. För ingen är snäll och god tillräckligt. Själviskheten och högmodet och småsynderna exkluderar oss. Det är bara genom Jesus vi blir räddade. Han har liksom fixat det å våra vägnar. Tar man det till sig är man på väg mot himmelen.

Men alla dom som inte tror? De som hånar och förföljer kristna?

Jag kan inte, vilket jag är tacksam för, döma över vad som finns i en människas inre. Jag kan inte säga till någon att ”du är förtappad och kommer inte till himmelen”. Domen är Guds. Det jag kan göra är att peka på vad Jesus sagt. Jag kan hjälpa till att leda människor till Gud. Men jag kan inte tvinga någon. Det är alltid en fri vilja som avgör.

Många är dom som inte skulle trivas i himmelen. Kanske är det barmhärtigast att dom slipper. Deras öde är oklart. Det finns ett helvete. Ibland här på jorden. Men de som upplever det har en rimlig chans att nå himmelen. Men det eviga helvetet tror jag mer är den stora tomheten. Ett ödsligt jag i en tom rymd. Att man beskriver helvetet som en plats med eviga plågor av eld har nog sitt ursprung i att brännskador är det mest smärtsamma man kan erfara. Jag vet. Jag fick en het tekanna över mig en gång. Det var värre än fyra förlossningar vill jag lova. Men den totala ensamheten är också smärta.

Jag tänker att var och en måste ta ansvar för sin räddning. Den finns om man vill ha den. Men man måste ta emot den.

Read Full Post »

Där inte ens döden skiljer dem åt

berättar en notis om.

Mina föräldrars bästa vänner var arbetskamrater till min far. De var lite äldre än mor o far. Barnlösa i sitt vackra hem. Vi var där ganska ofta. Nån gång sov vi barn över där när föräldrarna var borta.

Så blev han sjuk och inlagd på sjukhuset. Hustrun hälsade på varje dag. En dag när hon kom möttes hon av läkaren som ville tala med henne. Hon fick beskedet att det bara var timmar kvar tills mannen skulle dö. Beskedet blev så chockartat att hon fick en hjärtinfarkt och dog på ögonblicket. Några timmar senare dog mannen.

De begravdes tillsammans.

Read Full Post »

Dagar av sorg

Jag sover dåligt. Men jag har idag varit på resa med församlingens pensionärer. Vi var i Stenstorp och besökte Dahlénmuseet och Bonadsmuseet. Lunch åt vi också och eftermiddagskaffe på hemvägen. Jag håller ihop. Det gör jag. Men jag hade inte ork att ta några bilder. Inte att vara spirituell underhållare i bussen heller. Men chauffören var en kunnig man och helt oombedd guidade han oss genom de trakter vi passerade. Mycket intressant. Dock ansåg alla att jag planerat resan mycket bra såtillvida att det bara regnade när vi var inomhus eller satt i bussen. Svarade att det är en av mina specialiteter.

Men förvirringen är fortfarande stor. Jag har ännu inte tagit in att systersonen är död. Det är en kunskap i huvudet, men känslan har inte hunnit ikapp. Stundvis önskar jag att mamma levt och att  jag kunnat dela detta med henne. Men samtidigt inser jag att hon skulle varit 88 år. Dottersonen var henne väldigt kär. Hon hade inte klarat detta.

Men jag har pratat med min äldste morbror, 90 år men vital. Det tröstade just för att han inte tröstade. Han lyssnade och bekräftade sorgen. Den fick lov att ta plats.

 

Read Full Post »

Livet är skört

Det vet vi ju. Ändå blir det en chock när döden slår till bland unga människor. Min systerson, 43 år, dog i sömnen. Ännu oklart vad som hänt. Han var på orienteringstävling med sin dotter.  De hade hyrt en stuga. På morgonen vaknade han inte. Hans unga dotter fann honom.

Mitt liv förändras inte av hans död. Vår kontakt var sporadisk på senare år. Men han växte upp tillsammans med mig.

Men framförallt så känns det skrämmande att den generationen dör. De som ska komma efter oss. Jag har haft en kusin som dött. det är en sak. Men mina barns kusiner ska inte dö före mig. Min syster ska inte behöva följa sin son till graven. Det är fel ordning.

Read Full Post »