Döden, döden, döden

Jag har ikväll sett del 1 och del 2 av ”Döden, döden, döden” med Anna Lindmark. Hon möter sin rädsla för döden. Ni finner de två första av åtta program på Svtplay.

Döden är fortfarande tabu för många. Många har aldrig sett en död kropp. Många är i fyrtioårsåldern vid den första begravningen de deltar i. Reaktionen vid en nära persons död kommer som en obegriplig reaktion. Vi har inte längre givna och självklara riter för hur man gör när någon dör. Allt ska vara så personligt och ”äkta”. En enorm press på efterlevande och ibland en lukrativ syssla för ”undertakers”.

Den egna döden skjuts undan tills man får cancerbeskedet…

Döden är skrämmande. Den är en fiende. Men ändå så finns det ett hopp. Jesus dog och uppstod. Vi ska göra det också. På den yttersta dagen ska vi alla stå upp. De som vill till himmelen får gå in där. De som inte vill slipper.

Jag har sett ett antal döda. Egna anhöriga likväl som i professionen. I de flesta fall ser man att skylten är nertagen. Det är den person man kännt. Men inte riktigt. Den enda jag sett som inte var annorlunda var min mor. Hon låg där i kistan i sina favoritkläder. Det var fortfarande hon. Kanske därför jag reagerade så starkt när jag en kort tid därefter på en resturang såg en kvinna i samma tunika, lika lång och samma rörelsemönster… Såg henne först bakifrån. Framifrån försvann likheten.

 

Som ung diakon avslöjade jag inför en kollega att jag aldrig sett en död. Mig ovetandes bokade hon tid på patologen. Jag fick inget veta förrän samma dag. Vi traskade dit. En vaktmästare tog sig tid med oss. Han visade kylarna där de döda låg. Han rullade ute en bår med en mycket gammal man. Han var intorkad och gul. Men inte skrämmande eller äcklig.

Sen fick vi bevittna en obduktion. Två unga och lättsamma läkare visade oss olika organ och berättade om de saker de fann i kroppen på den döde. De kunde fastslå dödsorsaken. Mannen var bara 60 år… Det var lite läbbigt och det luktade. Jag mådde tjuvtjockt ett par dar. Men när det lagt sig kom tacksamheten. Tacksamheten för att ha fått se döden som den är. Det har hjälpt mig senare.

Read Full Post »

Hur vill du dö?

Mitt förra inlägg om begravningsplats väckte funderingar. Döden skapar känslor. Jag inser att jag har ett ”proffesionellt” förhållningssätt där jag möter döden frikopplad från mig själv. Jag har suttit vid dödsbäddar, varit med vid döden, haft andaktsstunder efter döden. Medverkat vid begravningar. Haft många samtal med sörjande. Jag blir berörd och kan vara personlig. Dock är jag aldrig privat i dessa sammanhang.

 

Rent privat så bär jag min sorg. Den är inte annorlunda än din. Jag kan en del om sorg men det förändrar inget när sorgen når mig. Jag är lika sårbar som du.

Någon sa en gång att vi kommer att dö ungefär som vi levat. Jag vet inte om det stämmer. Har inget att döma det uttalandet utifrån. De flesta som jag möter vid dödens port är äldre människor. Någon gång lite yngre som fått cancer. Men vad är en god död?

En läkare med palliativ vård som specialitet sa hon skulle föredra en cancer med ganska kort förlopp. Inga plågsamma behandlingar, men ändå tid att utvärdera sitt liv, ta farväl av anhöriga.

Andra vill ha en snabb död i t ex en olycka. Eller en hjärtinfarkt mitt i natten som man inte vaknar för.

Jag tror att jag kommer att dö ensam. Vet inte varför jag tror det, men så är det.

Men mest rädd är jag för att bli plågad, torterad, förnedrad…

Read Full Post »

Dödsfall får följder

Det har inträffat ett dödsfall i vår församling. En mycket gammal dam, inte dramatiskt på något vis. Men tänkte att ni nog inte vet vilken apparat som drar igång när någon dör.

Först ska dödsfallet konstateras av läkare eller distriktssköterska. Finns det några oklarheter, t ex om dödsfallet var oväntat och det skett i hemmet, tillkallas polis som ska avgöra om det kan misstänkas ha skett ett brott. I annat fall underrättas anhöriga om de inte var närvarande. De i sin tur tar kontakt med begravningsbyrån. Där väljer man kista och fastställer tid för begravning. Oavsett om man vill ha kyrklig, frikyrklig, annan ordning, borgerlig begravning, så underättas Svenska kyrkan eftersom begravningsväsendet ännu sköts via oss.

För vår del så måste vi ordna med gravplats. Om det är en kyrklig begravning så ordnar vi med präst, kantor, vaktmästare och kyrka. Vid t ex en borgerlig begravning tillhandahåller vi en neutral lokal(församlingshem hos oss på landet, i storstäderna har man särskilda kapell för detta) och vaktmästare.

Begravningsbyrån tar hand om kroppen och gör den fin för kistläggning. Om de anhöriga vill så kan de få se den döde i kistan. De ordnar oftast med minesstund efter begravningen. På minnestunden äter man tillsammans. Vanligast är någon sorts smörgåsmat, men ibland blir det middag. Det är som man vill. Man kan säga några ord, berätta ett minne. Tro det eller ej,  men minnesstunder kan ibland bli ganska uppslupna. Spänningen inför begravningsakten har släppt.

Det begravningsbyrån gör kan man välja att göra själv om man känner att man orkar och vill.

För oss i församlingen vidtar en del pappersarbete. Vi ska ha dödsintyget, vi ska plocka fram begravningsblanketen och ordna med tacksägelse i kyrkan. Ringning dagen efter dödsfallet.

Normalt sett så finns det rutiner. Men i sommar är jag ensam i tjänst. Det gör det hela mer komplicerat. Dessutom så är detta arbetsuppgifter jag normalt inte gör. Jag har inte inloggning i systemen. Risken är att det kan bli alldeles fel. Vilket drabbar anhöriga i den sorg de redan bär.

Read Full Post »

Hur vill vi dö?

Troligtvis kommer vi alla att dö. I och för sig så kan vi inte bevisa att döden är 100 % så länge det finns människor som inte dött. Men erfaringsmässigt så får vi utgå från att vi alla ska dö.

Därför blir frågan om hur vår sista tid ska bli viktig. I vissa landsting är den palliativa vården mycket bra. Både patient och anhöriga får stöd. I andra är det bara skrämmande dåligt.

Jag jobbade många år i en församling i ett landsting där man var väldigt framåt kring vård av döende. Där blev jag ofta tillfrågad och inbjuden till dödsbäddar. Man månade om att ge smärtlindring men också om att den döende skulle få tala om livsfrågorna och om hur det skulle gå för den efterlämnade familjen. Jag mötte många döende, hade många andaktsstunder efter att döden kommit, många samtal med sörjande. De flesta dog hemma eller på äldreboendet där de varit sen en tid.

Det landsting jag numera har min arbetsplats inom har inte alls samma tänk. Jag blir aldrig inbjuden om inte anhöriga tar initiativet. Vårdpersonal ser inte möjligheten. Det är ofta ett skickande mellan institutioner och äldreboenden och hemmet. Ibland får jag höra ganska hemska berättelser i efterhand.

Min pappa som dog för många år sedan blev skickad runt de sista månaderna tills vi sa nej och stopp. Han var på ett äldreboende när mamma inte förmådde vårda mer. Vi sa ifrån att nu får han vara där och inte skickas med bil till det ena och det andra sjukhuset. Det respekterades. Och den natt han dog satt jag där, men hade sällskap av ett inkallat vak. Man skulle inte behöva vara ensam.

När mamma dog ett antal år senare försökte kommunen få mig och min syster(båda på långt avstånd) att ta hand om vården. Vi fick läsa lagen för handläggaren. Sen fick mamma, som själv sagt ifrån att hon ville dö hemma, dygnetruntvård. Hon fick en god död.

Vi måste våga tala om döden och hur vi vill ha det!

Lars Erik Holms inlägg på SvDs Brännpunkt tål att läsas.

Read Full Post »

Den onödiga döden

Det är aldrig utan sorg när en människa dör. Har man älskat så är sorgen priset man betalar. Men det kan vara lättare eller svårare att acceptera.

Förmodligen är det lättare att acceptera när gammelfarmor 98 år, dement sen länge, får sluta sitt liv stilla och lugnt. Kanske det också går att acceptera att morfar 74 år dör efter att ha haft cancer i flera år. Det är nog svårare när lillebror dör i en bilolycka eller barnbarnet i en medfödd hjärtsjukdom.

Men svårast är alltid döden som kunde förhindrats. Man kunde ha reagerat tidigare, tvingat till doktorn… Eller om döden inträffat efter en våldshandling… Eller efter felaktig vård, underlåtenhet, nonchalans… Den död som kom för tidigt.

Sorgearbetet blir komplicerat eftersom det finns så många känslor av aggression och besvikelse. Känslor den sörjande måste igenom innan det verkliga sorgearbetet tar vid.

Read Full Post »

Ungdomarna och döden

Det är dramatiskt att tala om döden. Många ungdomar har aldrig förr fått göra det. Ändå har många av dem haft husdjur de begravt och några har haft närstående som gått bort. Men man talar inte om döden.

Men dagens konfirmandsamling handlade helt om döden. Vi började med att samla dem i ring och talade lite om död och sorg. Senare under eftermiddagen besökte vi ortens begravningsbyrå. De annars ganska livliga ungdomarna höll sig helt lugna under hela den timme begravningsentreprenören berättade om vad som händer när någon dör och vad som görs med kroppen. Sen fick vi se kistor och svepningar.

Det är alltid svårt att veta hur det landar. Men man hoppas att det har stärkt deras tacksamhet över att leva samtidigt som döden avdramatiserats lite.

Read Full Post »