Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘domkapitel’

Domkapitlet i Linköping har varit i blåsväder ett antal gånger för sina tillsynsutredningar. Stiftsjuristen är i regel med som utredare vid dessa. Det blåser tydligen nya vindar med ny biskop och ny stiftsdirektor. Den gamla stilen uppskattas inte längre. Det är naturligtvis hemskt att bli av med jobbet. Men kanske detta innebär en annan hantering av präster och diakoner i Linköpings stift.

Annonser

Read Full Post »

I Sveriges förvaltning skiljer man noga på utredande, dömande och verkställande roll. Det vill säga att vid brott så utreder polisen, domstolen dömer och kriminalvården verkställer. Det är väldigt noga för att det ska gå rätt till och att domen ska vara objektiv.

I Svenska kyrkan finns det något som heter domkapitel. Det finns ett i varje stift. Ordförande är biskopen och domprosten är vice. Vidare sitter där en ledamot vald av stiftets präster och diakoner. En jurist. Och några politiskt utsedda.

Domkapitlet behörighetsprövar sökande till präst/diakontjänster. I några stift har de även synpunkter på de sökandes meriter och personlighet. De examinerar blivande präster och diakoner före vigningen.

Men så har Dk det som kallas TILLSYN. Det kan ju låta lite gulligt som att bli omskött eller så. Men det är sällan gulligt ska jag tala om. Domkaptlet kan starta en tillsynsutredning mot en församling eller en person. Vid misstanke att präst eller diakon antingen brutit sina löften, avvikit från läran eller skadat det anseende en präst/diakon ska ha utses några att utreda detta. Oftast är det då t ex domprosten och stiftsjuristen som gör denna utredning. T ex på biskopens uppdrag och hans/hennes åsikt i fallet.

Sedan dömer domkapitlet. På den rekommendation utredarna – som alltså sitter i domkapitlet – ger. Varefter domkapitlet verkställer straffet. Vilket kan vara erinran, prövotid eller avkragning.

Utdelas straff kan det överklagas till Svenska kyrkans överklagandenämnd. Utdelar man inget straff men kritiserar personen kan det inte överklagas. Men skadan är gjord. Ibland med rätta, men ibland djupt orättvist.

Men det är rättsvidrigt att samma personer kan utreda, döma och verkställa. Är man misshaglig kan man inte räkna med en just rättegång.

Read Full Post »

När en tjänst som präst eller diakon ska tillsättas inom Svenska kyrkan ska domkapitlet i det stiftet behörighetspröva de sökande. I praktiken innebär det att man kollar att personen är vigd. Vid komminstertjänster kollar man också att pastorsadjunktstiden är avklarad. Kyrkoherdetjänster kollas lite mer. Kandidaterna ska förklara sig villiga att samverka med andra präster utan undantag. Sen kan stiften ha lite olika ytterligare krav på kyrkoherde/arbetsledarutbildning eller 3-5 års tjänst som kyrkoherde.

Så långt självklart. Men sen har ju tanken varit att domkapitlen ska sakligt pröva andra meriter och förorda den som är mest meriterad. Så sker sällan numera. Domkapitlena har vad dom kallar ”dialog” med pastoratet och förordar den som de vill tillsätta. Det yttrande de sedan avger blir ofta en kränkning av de kandidater som har mest meriter men som inte fallit pastoratet i smaken. Allt för ofta har man tidigt bestämt sig för en kandidat och intervjuerna av de andra har mest gått ut på att finna fel så att man kan känna att man satsat rätt. Det innebär att man så ofta tillsätter den som är mest charmig i stunden eller den man känner sig förpliktigad att ge tjänsten eller den som tillhör samma herrklubb som de tillsättande… Det har förekommit att en kandidat utan vidare erfarenhet för just det jobbet fått det eftersom biskop och prästerlig ledamot i domkapitlet har en liknande bakgrund.

Pastoraten tillsätter vem de vill. Men för den som inte fick jobbet trots överlägsna meriter blir det en kränkning när inte ens de formella meriterna och erfarenhet värderas av det ”opartiska” domkapitlet. Domkapitlet krystar fram ett förord utan förankring i den sökprofil pastoratet gått ut med. Den utvalde benämns som en med ”lång erfarenhet” trots att flera sökanden har längre. Man tar fram meriter som är vaga och inte nämnts i utannonseringen av tjänsten.

Domkapitlen börjar allt mer bli en pinsam institution. Man har inte intregritet i några frågor längre. Inte i tillsättningsärenden och inte i tillsynsärdenden. Domkapitlen går andras ärenden även när det gäller diciplinärenden. Präster och diakoner kan utsättas för utredning av domkapitlen om de anses ha brutit sina vigningslöften eller skadat sitt anseende. Gång på gång dömer man på lösa grunder och friar på lika lösa grunder. Det handlar oftast om ställningstagande i konflikter och sällan om en saklig utredning.

Vad ska vi ha domkapitlen till?

 

Min blogg når inte ut till så många längre. Men frågan är viktig så länka och reblogga gärna så att frågan blir föremål för debatt. Det behövs!

Read Full Post »

Kyrkomötet har diskuterat frågan om juridisk hjälp till den präst/diakon som blir föremål för tillsynsutredning. Kyrkans Tidning har tillfrågat några ”experter”. Tyvärr ligger inte artikeln ute på webben.
Experterna avvisar detta… av olika anledningar. Facket på grund av frågan om vem som ska betala. En av kyrkan avlönad advokat skulle tvingas vara lojal mot den som betalar…(alltså får vi därmed börja misstänka alla offentliga försvarare som betalas av staten). Kändisprästen Helle Klein för att det redan är för svårt att ”komma åt” präster/diakoner eftersom kårandan gör att domkapitlet hellre friar än fäller.
Jag kan förstå Helle Klein om hon menar alla de präster som kommit undan med sexuella övergrepp. Där finns ett problem. Det finns en tendens i kyrkan att fälla offret istället för förövaren. Åtminstone om offret är en annan kyrkligt anställd. Är det någon som inte annars har med kyrkan att göra finns det ett PR-värde i att stötta…

Men ser man till det större sammanhanget och alla de tillsynsutredningar som domkapitlen startar på de mest märkliga grunder så behövs det hjälp för den som utsätts för detta.
Domkapitlet kan öppna en tillsynsutredning mot en präst/diakon om man misstänker att denne brutit mot sina vigningslöften. Vilket betyder att prästen/diakonen avvikit från Svenska kyrkans lära, brutit tystnadsplikten eller med sitt leverne skadat det förtroende en präst/diakon ska ha.

Det är i regel det sista tillsynsutredningar handlar om. För det är så luddigt att det mesta ryms. Domkapitlet kan döma till tre olika åtgärder. Avkragning, det vill säga förbud att arbeta som präst/diakon längre, tre års prövotid eller skriftlig erinran.

Vissa – eller ett visst – domkapitel, har satt i system att öppna tillsynsutredningar mot folk de blivit gramse på. Tillsynsutredningar som börjar i viljan att ”komma åt” och sedan letar ”bevis” och anledningar till en dom. Den som blir föremål för detta vet inte ens vad anklagelsen är, utsätts för en enorm press och får hela sin tillvaro raserad.
Oavsett vad domen blir så är personen redan straffad genom den hänsynslösa och rättslösa hanteringen. Något som sätter spår i själ och kropp.

Facket markerar tydligt i dessa situationer att det inte är ett fall för dem. De agerar bara i frågor kring anställningen. Detta är något annat. Möjligen skickar de fram någon att försöka mildra domkapitlets ilska. Men man förhandlar inte, försvarar inte.

Konstigt då att de inte vill inse behovet av juridisk hjälp.

Dag Sandahl berör frågan i sin blogg.(Han sitter ju i kyrkomötet) Men jag blir inte klok på var han står i frågan.

Den som har tålamod kan finna protokoll här.

Read Full Post »

Domkapitlet i Linköping håller på att bli världsberömt för sina tillsynsutredningar. Men ännu är det inte bestämt om prästen som bad vid sin nazistiske fars grav ska utredas. Än så länge handlar det om stiftsjuristens och biskopens tyckanden.

Bakgrunden är att den ökände nazistaktivisten Göran Oredsson dog för ett år sedan. På årsdagen samlades hans kamrater i rörelsen för en minnesstund. Medverkade gjorde sonen som är präst i Svenska kyrkan. Han bad en bön vid graven iklädd prästskjorta.

Denna medverkan är nu föremål för granskning.

För det första så är det inte förbjudet att vara nazist. Man tycka vad man vill om det, men så är det. Varken Sveriges lag eller Kyrkoordningen förbjuder det. Vi har åsiktsfrihet, och ska den ha något som helst värde måste den gälla även dem som har åsikter vi tar avstånd ifrån.

För det andra finns det ingenting som säger att en bön vid en faders grav nödvändigtvis måste innebära en legalisering av dennes förehavanden. Vi kan knappast förbjuda barn till kriminella att bli präster för dom kan ju också tänkas be vid olämpliga gravar!

För det tredje vet vi i dagsläget inget om vad prästen bad om/för. Det är väl där i så fall det olämpliga kan ha en plats. Om hans bön var uttalat kränkning av folkgrupp… hets mot oliktänkanden… förhärligande av utrotningar…  Men det har inte framkommit i de knapphändiga uppgifter media vidarbefodrar. Inget har framkommit som tyder på att sonen går i sin faders fotspår.

Man får snarast uppfattningen att domkapitlet bara ser det politiskt inkorrekta, reagerar på att en präst/son ens deltar i en dylik minnestund dessutom iklädd prästskjorta.

Man får tycka att det är obehagligt. Man får tycka att prästen/sonen borde ha låtit bli. Man får t o m ge uttryck för den åsikten. Kanske rent av ska. Det borde vara tillfälle för biskopen att ta ett samtal med prästen. Men därifrån till att starta en tillsynsutredning är vägen längre än domkapitlet i Linköping verkar förstå. Dk visar om och om igen att de anser att tillsynsutredningar är ett utmärkt maktmedel för att komma åt folk som är besvärliga, har fel åsikter… är i konflikt med de som dk anser mer värdefulla… Man startar tillsynsutredningar som rena trakasserier. Att bli utsatt för en sådan är oerhört kränkande, tar djupt i ens själ, påverkar ens hälsa, kan rasera hela ens tillvaro och påverkar framtiden. Oavsett vad domen blir.

Men en tillsynsutredning får bara startas om man har en konkret misstanke om brott mot präst/diakonlöftena, avviker från Svenska kyrkans lära eller om prästen/diakonen med sitt leverne allvarligt skadat det förtroende en präst/diakon ska ha. Det är det sistnämnda man töjjer på… Om en präst/diakon inte är dk behaglig så har per definition denne skadat det förtroende en präst/diakon ska ha… och kan utredas och dömas.

Ja, ni förstår själva problemet ur rättsäkerhetssynpunkt.

Read Full Post »

Även Kyrkans Tidning reagerar tids nog på frågan om hur Svenska kyrkan hanterar offentlighetsprincipen.

Jag kan bara hänvisa till det lätt tillrättalagda fallet i mitt tidigare inlägg i frågan. Det kan inte vara rätt att domkapitlen själva avgör vad som ska sekretessbeläggas eller ej.

När man från början bestämmer vem som är boven som ska straffas och sedan vänder på alla stenar för att bevisa detta blir ju makten över sekretessen ännu ett vapen mot den man vill komma åt.

Det är nog tid att ifrågasätta domkapitlens makt. Det vore bättre att en utomstående myndighet avgjorde tillsynsärendena. Det skulle minska risken för att präster och diakoner släpas runt i smutsen på grund av att någon personligen ogillar dem och får biskopen med på noterna.

En princip i Svenska kyrkan har varit ”predikstolens frihet”. Den betyder att ingen församling kan avsätta sin präst för att han predikar ett sant Guds ord även om det skulle svida hos någon. Principen finns kvar i att man inte kan säga upp en präst/diakon utan att domkapitlet fått pröva att det inte handlar om läran och utövandet av ämbetet. Men om man kan hävda ”arbetsbrist” eller ”personliga skäl” så är det fritt fram. En tom paragraf. Jag har inte hört talas om ett enda fall där domkapitlet stoppat en uppsägelse. På 11 år.

Däremot finns det motsatta. Domkapitlen har lagt sig i lokala konflikter och tagit ställning för ena parten och utifrån det startat tillsynsutredningar i syfte att stoppa någons fortsatta möjlighet att verka inom kyrkan. För den som blir av med kragen blir ju arbetslös.

Stiften är små sammanhang där lojaliteter är viktigare än sanningen. Gud hjälpe den som får biskopen emot sig.

Read Full Post »

Om en handling är offentlig får vem som helst läsa den. Därför händer det att utredningar, anmälningar och andra handlingar med känsliga personuppgifter som domkapitlen har kommer till allmänhetens och pressens kännedom. Domkapitlen kan välja att sekretessbelägga vissa handlingar, men det är godtyckligt hur man väljer.

Låt säga att unga pastor Anna Andersson inte vill att hennes chef kyrkoherde Bertil Bengtsson ska tafsa på henne. Hon markerar och meddelar kyrkorådet som bara sopar under mattan. Det hela leder till att domkapitlet gör en utredning. I den skrivs det öppet om Annas psykiska hälsa, man ger svepande uttryck för att hon är är ”otillgänglig till sin natur” och inte samarbetsvillig. Det noteras att  hon ”upplevt sig” sexuellt trakasserad. Domkapitlet fastslår att hon med sina anklagelser har skadat det anseende en präst ska ha. Åtgärd vidtages.

Detta är offentlig handling som tidningarna läser. Det skrivs om ”30-årig kvinnlig präst i södra länsdelen”…

Att det sedan gjorts en eller flera anmälningar mot kyrkoherden sekretessbeläggs. Likaså att det inkommit handlingar till försvar för Anna.

Anna kan naturligtvis överklaga och få rätt i Svenska kyrkans Överklagandenämnd. Men skadan är redan skedd. Hennes personliga omständigheteroch hälsa har bedömts och blötts. Diverse åsikter om henne från olika håll har publicerats.

Hon får bära detta med sig. Naturligtvis kan hon inte vara kvar i sin församling. Med denna publicitet i bagaget ska hon söka ny tjänst. Det är inte så troligt att hon får någon i samma stift.

Men kyrkoherden och Domkapitlet går skadelösa.

Något lite förvanskat så är det så här det gått till. Därför är det bra att man nu i kyrkomötet motionerar om att utreda skretessfrågorna vad gäller tillsynsärenden.

Read Full Post »