Jag tänker inte ens länka…

för ni begriper säkert var vanföreställningarna finns.

”Medge ändå att det är underligt med diakoner.”

Kyrkans Tidning slår nämligen larm om diakoners tunga arbetsuppgifter. Inställningen hos vissa verkar vara att diakoner ljuger och ojar sig utan att ha grund.

Jag blev ”diakonissa” på sjuttitalet. Med gammaldags dräkt och hela köret. Då var det också arbete med alkoholister, sjuka och utstötta. Men mest med fattigpensionärer. Sjukvård i förekommande fall. Till det kom äldreverksamhet med dagträffar och hembesök. Allteftersom samhället tog över dessa arbetsuppgifter blev diakonissorna församlingsarbetare och mindre socialarbetare eller distriktssköterskor.

Men när samhället monterade ner välfärden sökte sig allt fler till kyrkans omsorg. Jag kan bara berätta något av vad jag gör:

Diakonimottagning där jag möter ensamföräldrar, flyktingar, alkoholister, kriminella, alla med enorma förväntningar och ibland krav.

Jag besöker demensboenden. Brukare, personal och anhöriga måste få stöd i sin situation. Anhörigträffar till dementa.

Det är fängelsebesök. Det är sorgearbete. Det är enskilda samtal.

Allt tar kraft och energi.

Vad kan väga upp?

Syföreningen består av vänliga damer  som tar stort ansvar för församlingsarbetet. Olika former av retreater som vi anordnar. Gudstjänster och andakter. Dagträffar. Det är inte tungt men kräver förberedelser och engagemang.

Så jag bara undrar vad som är skumt, med mig eller mitt arbete?

 

Read Full Post »

Det där med tiggarna – igen

På min väg till och från tåget passerar jag dessa tiggare. Efterhand börjar man känna igen dom. De sitter där på sina platser. Många gånger går jag bara förbi fast att de ropar efter mig. Men jag har börjat att ha pengar i fickan för att ge. Jag kan inte ge alla varje dag. Tänker jag. Men det kan jag faktiskt. Jag ger av mitt överflöd. Jag skulle kunna ”ge allt åt de fattiga”.

Vi har ansvar för dessa människor som vistas i vår närhet. I brist på att skapa nya livsvillkor för dem får vi ge en slant. Men egentligen skulle vi kunna upprätta dem. Vi kan ge en blick, det är det enkla. Men vi borde ta dem till oss, ge dem mat och kläder och arbetsuppgifter. Ge dem värdighet.

De är en utmaning för oss. En prövning av vår kärlek. Vi får be att Gud visar oss på hur vi ska agera till deras bästa.

Read Full Post »