Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘försoning’

En sjuksköterska har uppmanat psykpatienter att be till Gud och satsa på sitt andliga liv. Det var kanske inte helt smart.

Men jag har mött mer än en läkare som sagt sig be för mig. Som uppmanat mig att meditera och vila hos Gud. Vilken tröst det har varit för mig. Så vid rätt tillfälle kan det bli en stor hjälp.

Jag har ju en del själavårdssamtal. De som kommer till mig vet vad jag står för. Men jag är alltid försiktig med att slå bibeln i huvudet på dom. Men märker jag att de vill tala om Gud så gör vi det. På deras initiativ.

Inte långt från detta ligger artikeln om Katarina kyrka i Stockholm. Det finns ett sug, det finns en längtan. Människor söker det sanna. De vill möta Gud. De söker försoning genom Jesus. Hur för vi ut hoppet till dessa människor? Hur ska vi bli frimodiga? Och hur ska vi hantera det vi har? När ska man vittna och inte?

Idag har folk väldigt dålig kunskap om kristen tro. De flesta verkar tro att alla kyrkor är sekter. Hårda, omänskliga, dömande. När det är rakt det motsatta. Om man nånstans kan få möta kärlek och förståelse utan dolda avsikter är det i kyrkan.

Naturligtvis finns det rötägg även i kyrkan. Det finns prestige och insnöad människor. Man kan råka ut för dem och bli avskräckt. Men försök nån annanstans då. De goda själasörjarna finns.

Read Full Post »

Det är en ganska vanlig åsikt att man har en inre kompass som gör att man alltid vet vad som är rätt och fel. Men samvetet är lurigt. Vi är påverkbara i vad vi tror är rätt och fel, ont och gott. Våra föräldrar, lärare och andra auktoriteter är viktiga i hur vårt samvete utformas.

Vi vet också att människor kan utföra de värsta illdåd om de bara har en bra anledning. Vinning, hat, gunst, bekvämlighet, självbevarelsedrift. Om en handling är påbjuden uppifrån eller från allmänna opinionen reagerar inte samvetet med själklarhet. Under hot och rädsla drivs vi till oacceptabla handlingar.

Men blir vi själva den högsta instansen för vad som är gott och ont bedrar vi oss själva allt oftare. Och anklagar andra för de egna felstegen. För om man själv besitter domen låter man helst den drabba andra än en själv. Och vi tar allt lättvindigare på våra småfel mot andra. Det där förflugna ordet som sårade så rycker man på axlarna inför. Små vinster man tar hem på andras bekostnad eller de långa telefonsamtalen på arbetstid finner man försvar för. Planka på tunnelbanan eller chansa på att ingen lapplisa kommer förbi när jag inte betalt parkeringsavgift tycker de flesta är ok. Fortkörning också, trots att man riskerar liv. Bryta sig in i ett äktenskap eller överge en människa…försumma sina barn. Bit för bit blir alltmer försvarligt för mig. Det finns ju alltid en anledning för mig att göra som jag gör. En ursäkt som aldrig gäller andra när de gör samma sak.

För den människa som då blir överbevisad om sin skuld rasar livet rakt in i skammens boning. Självmordsrisken är stor om inte människan finner förlåtelse och upprättelse. Det är där Jesus med sin död och uppståndelse kan bli verklig.

Read Full Post »