Det är sommar. Regn i morse. Blåst nu. Fönstret är öppet. Märkliga tillbakablickar. Det är 17 år sedan vi lämnade den stora gården. Där jag hade mina rötter. Och dit jag återvände genom mitt äktenskap. Där växte våra barn upp. De har olika åsikter om hur det var.
Men idag återvänder jag in på kontoret. Det öppna fönstret, de fladdrande gardinerna. Ljudet av skor som går över singeln. Barnens lekar utanför. Så länge sen, men ändå så nära.
Det var med sorg vi lämnade. Men det var en nödvändighet för att få en framtid. Livet har inte varit lätt efter det heller. Men mycket av hjärtat är kvar där. Idag bor ingen i huset. Det används till annat.
Då trodde vi att vi skulle bli kvar. Vi utsåg vår gravplats. Länge har vi nog tänkt att vi skulle begravas där trots att vi är långt borta nu. Men det känns inte lika självklart längre. Tiden har gått. Barnen finns nära oss nu. Men där skulle det vara långt borta.
Inser att jag kommit i den åldern att man inte längre kan säga ”om jag dör”. Nu heter det ”när jag dör”.
Lite sorgsen ikväll.
kyrksyster 