Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kränkning’

Det är ett vanligt argument i kampen mot en enskild människa eller grupp… att göra reaktionen på behandlingen till problemet.

Just nu debatteras sexistisk reklam i tidningarna. Det finns de som ser det som den enda hållningen är att inte reagera. Kvinnor som känner sig kränkta ska tiga. Inte låtsas om.

Men all erfarenhet av mobbing säger att det inte går att stänga av sig själv och finna sig i vad som sker. Det är också omgivningens acceptans av mobbingen som skadar mer än själva kränkningen.

När kvinnor förnedras i annonskampanjer är det ett angrepp på kvinnor. Det är givetvis enklast att bara rycka på axlarna. För det är ju inte mig personligen som förnedras, tänker man. Jo, det är faktiskt mig personligen – eftersom jag är kvinna – som man kränker. Det är min integritet och min värdighet man trampar på.

Annonser

Read Full Post »

När en tjänst som präst eller diakon ska tillsättas inom Svenska kyrkan ska domkapitlet i det stiftet behörighetspröva de sökande. I praktiken innebär det att man kollar att personen är vigd. Vid komminstertjänster kollar man också att pastorsadjunktstiden är avklarad. Kyrkoherdetjänster kollas lite mer. Kandidaterna ska förklara sig villiga att samverka med andra präster utan undantag. Sen kan stiften ha lite olika ytterligare krav på kyrkoherde/arbetsledarutbildning eller 3-5 års tjänst som kyrkoherde.

Så långt självklart. Men sen har ju tanken varit att domkapitlen ska sakligt pröva andra meriter och förorda den som är mest meriterad. Så sker sällan numera. Domkapitlena har vad dom kallar ”dialog” med pastoratet och förordar den som de vill tillsätta. Det yttrande de sedan avger blir ofta en kränkning av de kandidater som har mest meriter men som inte fallit pastoratet i smaken. Allt för ofta har man tidigt bestämt sig för en kandidat och intervjuerna av de andra har mest gått ut på att finna fel så att man kan känna att man satsat rätt. Det innebär att man så ofta tillsätter den som är mest charmig i stunden eller den man känner sig förpliktigad att ge tjänsten eller den som tillhör samma herrklubb som de tillsättande… Det har förekommit att en kandidat utan vidare erfarenhet för just det jobbet fått det eftersom biskop och prästerlig ledamot i domkapitlet har en liknande bakgrund.

Pastoraten tillsätter vem de vill. Men för den som inte fick jobbet trots överlägsna meriter blir det en kränkning när inte ens de formella meriterna och erfarenhet värderas av det ”opartiska” domkapitlet. Domkapitlet krystar fram ett förord utan förankring i den sökprofil pastoratet gått ut med. Den utvalde benämns som en med ”lång erfarenhet” trots att flera sökanden har längre. Man tar fram meriter som är vaga och inte nämnts i utannonseringen av tjänsten.

Domkapitlen börjar allt mer bli en pinsam institution. Man har inte intregritet i några frågor längre. Inte i tillsättningsärenden och inte i tillsynsärdenden. Domkapitlen går andras ärenden även när det gäller diciplinärenden. Präster och diakoner kan utsättas för utredning av domkapitlen om de anses ha brutit sina vigningslöften eller skadat sitt anseende. Gång på gång dömer man på lösa grunder och friar på lika lösa grunder. Det handlar oftast om ställningstagande i konflikter och sällan om en saklig utredning.

Vad ska vi ha domkapitlen till?

 

Min blogg når inte ut till så många längre. Men frågan är viktig så länka och reblogga gärna så att frågan blir föremål för debatt. Det behövs!

Read Full Post »

Vem som får lov att känna sig kränkt och vem som inte får det slutar aldrig att förbrylla. För det är nog ganska uppenbart att det är vem  som utsatts inte vad som hänt som avgör frågan.

Om du tillhör den politiskt korrekta eliten eller den politiskt korrekta offergruppen så har du alltid rätt att skrika om kränkning. Ingen ifrågasätter dig och alla är snara att döma den du pekar ut.

Alltså kan kvinnliga präster på Gotland kalla sig kränkta för att de ”uppfattat det som” att en föreläsare ansåg att nattvarden skulle förrättas av en manlig präst. De blev så kränkta att de behövde debriefing efteråt.

Men kvinnliga medarbetare som blir tafsade på får inte känna sig kränkta för de har ”uppfattat det fel”.

Romska barn kan få rätt när de anser sig kränkta efter att ha stängts av på ortens bibliotek. För för dem gäller inte att man måste uppföra sig. Nej, så fort det ställs krav så är de kränkta.

Men när muslimska kockelever inte vill äta skinka så ska de ”ta seden dit de kommer”.

Read Full Post »

I alla policydokument heter det att det är den som blir kränkt som har tolkningsföreträde. Det är den kränktes upplevelse och dennes gränser som gäller.

I verkligheten har det som hänt ingensomhelst betydelse. Det faktiska övergreppet är bara en fråga om hur den utsatta upplever det. Eftersom den som utsatts upplever det som fel, reagerar, protesterar… kanske rent av mår dåligt… bevisar det att den utsatta upplevt det som hänt fel. För den som blir till besvär är ju problemet. Därmed kan man fokusera på ”problemet”. Be företagshälsovården komma och tala den felande tillrätta t ex.

Att fokusera på det som faktiskt hänt kräver så mycket mer. Det kräver mod, det kräver andra typer av åtgärder som är mer vanskliga. Det innebär oftast att konfrontera makten.

Alla lagar, avtal, policydokument kan ha alla tänkbara fantastiska formuleringar om hur man ska hantera kränkningar. Men om ingen beivrar, står upp för, tar tag i, åtgärdar, ger den utsatta rätt… så är det ju helt tagglöst. Ingen vill ha besväret, obehaget. Därför står den som utsätts fullkomligt ensam och maktlös inför en mur av ovilliga arbetsgivare, skyddsombud, fackliga företrädare, företagshälsa, annan vård… arbetsskyddsstyrelse… you name it. Om första instans inte vill… är nästa lojal mot det… En liten människa är inte så mycket värd.

För när det som händer händer så är det ju alltid skillnad… mot de fall dokumenten tänkt sig.

Read Full Post »

Jag sökte ett vikariat på sjukhuskyrkan i XX… i början på 90-talet. När jag ringde och frågade på tjänsten talade jag med prästen närmare en timme. Vi hade en samsyn kring mycket av hur arbetet skulle fungera, vilka metoder… hur man organiserar krisarbete mm. Ett mycket gott samtal på alla vis.
 
När jag sedan kom på intervju skar det sig direkt. Han och den frikyrkopastor som också var där var fullkomligt intoleranta mot varje form av tveksamhet från min sida. Det gällde så väl teologiska frågor som praktiska. Jag har en bakgrund i mer klassisk kristendom, men de var helt inriktade på att söka sig nya vägar… en sorts religionsblandning som var främmande för mig. Intervjun var fruktansvärt kränkande. Jag fick en bild i huvudet under samtalet: ”Så här måste det ha känts att vara jude på 30-40-talet och fått byxorna nerdragna så att omskärelsen obarmhärtigt blottades.” Inför min andliga hemvist, min bakgrund och uppfostran visade de bara förakt. Och hur försvarar man att man är jude? Lika lite kunde jag försvara mig och mitt ursprung.
 
Att jag tvekade inför att ge behandlingar som jag inte hade kompetens för sågs som svaghet.

Jag var utan tvekan den mest meriterade för jobbet, men fick det inte. För man ville ha någon som inga gränser hade, som gick med på allt… Vem som fick det och hur det gick vet jag inget om.

Men jag vet att sjukhusprästen farit fram mot sina konfidenter, gjort skandal, men återigen arbetar som sjukhuspräst på annan ort. Populär. En del människor har flera ansikten… Det är inte alltid lätt att inse det i tid.

Read Full Post »