Det har varit en lång dag. Redan före sju tog jag tåget till jobbet. Det tog 1,5 timme att fixa med frukost, möblera och duka. Göra ordning i kyrkan. Vi var tre som slet ett tag där. Prästen ,den andra diakonen och så jag.
Klockan nio slog vi upp dörrarna för våra gäster. Ett antal personer som skulle vara med på en retreatdag, Vi åt frukost, gav instruktioner och så gick vi in i kyrkan. Morgonbön och sedan den första meditationen och avslappning.
Sen fick alla göra vad de ville. Men i tystnad. Man stör inte andra. Vad det nåt viktigt fick de tala med oss ledare. En del sov på kyrkgolvet eller i bänkarna. Vi har fantastiskt goa ullmattor att låna ut. Någon satt i det lilla fina ”vardagsrummet” i en bekväm fåtölj och läste. Vi hade lagt fram ett antal böcker. Man kunde också rita eller måla i ungdomslokalen.
Klockan 13 var det middagsbön. Vi läste en psaltarpsalm, bad och sjöng en psalm. Psalmen 246 som var dagens tema. ”Frid och stilla ro”. Vi hade hjälp av en cateringfirma som kom med lunchen. Men det är ändå mycket det där med maten. Det tar tid och kraft att duka, värma, diska. Medan man också måste finnas till hands. Vilket är det viktigaste. Vi är där för deltagarna. De är där för sin egen skull. Vi jobbar hårt för att de ska vara fria, avslappnade och bli ompysslade och lite bortskämda. Det är deras dag.
Efter lunchen hade diakonkollegan den andra meditationen. Egentligen hade jag skrivit den, men hon framförde den helt fantastiskt. Verkligen meditativt.
Ytterligare några timmar med möjlighet att läsa, måla, sova och tänka. Eller prata med nån av oss. Om vädret varit bättre hade man kanske kunnat ta en promenad.
Jag höll i en stunds andlig vägledning. Utgick denna gång från Johannes av korset. Om livskrisen som blir en andlig kris. Den mörka natten där man skalas av för att kunna ta emot nåden. Och ett nytt liv. Alla far vi illa ibland. Vi kan förbanna det eller söka den tröst mörkret kan ge. Motsägelsefullt. Men den som varit där, begriper precis.
Det händer ibland att någon som hört mig tala eller predika om detta sen berättar att jag gav dem en väg framåt.
Jag lever med sår och defekter. Som de flesta. Jag är inget helgon. Men kanske min styrka är att jag kan beskriva den dunkla natten. Hur man lever i den och hur vägen ut kan vara möjlig. Själv trillar jag ner med jämna mellanrum. Jag har behövt hjälp ibland för att ta mig upp ur brunnen. Men Jesus blir allt viktigare. Så mycket annat, typ bibeltolkning, kyrkoordning… kyrkohandbok… teologiska spetsfunder – tappar jag intresset för. Jag nedvärderar inte sånt. Inte på något vis. Men jag orkar inte längre hålla på med dylikt.
Min kallelse är något annat. Det blir tydligare.
Så firade vi mässa. Stilla efter att klockorna ringt till helgsmål
En sopptallrik och programmet var i mål. Nu återstod bara att diska det sista och att möblera tillbaka. Ta hand om alla rester. Släcka alla ljus. Min ork tröt. Maken hämtade mig. Lite skämmigt inför de som fick ta allt på slutet.
Read Full Post »
kyrksyster 