Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘kyrkliga strider’

 ”– Ja. Ibland är man så upptagen av alla dumheter som kyrkan har gjort genom åren att man hela tiden ber om ursäkt. Men det är faktiskt inte så att kristen tro har stått emot människovärde eller att fattiga får sin rätt. Kristna människor har tvärtom verkat för sånt. Vi ska vara stolta över det.”

Så lyder ärkebiskop Anders Wejryds slutord i intervjun i DN.

Ronny Ambjörnsson reflekterar i samma tidning.

Kyrkans värld är inte något statiskt. Det som lever utvecklas. Tonläget i kyrkliga debatter är ibland smärtsamt. Men en debatt i kärlek behöver inte döda. Men när man slutar lyssna och bara strider finns det en gräns när det blir destruktivt.

Allra hemskast blir det när debatten handlar om makt. Makt måste finnas, men den kan användas olika. Kyrkan har allt för ofta lierat sig med den världsliga makten. Och så har man gått varandras ärenden. Idag är det inte längre så. Kyrkan kan om hon vill stå fri att kämpa för människovärde och den lilla människans rätt. Och så sker inte så sällan. Om inte den goda interna debatten urartar till ställningskrig där omsorgen om de sökande, behövande och längtande människorna inte får plats.

Dessutom så fanns det även förr präster och klosterfolk, diakonissor och predikanter, frälsningssoldater mfl som arbetade för de små. Ibland i motstånd mot kyrkliga herrar, ofta med deras tysta tillåtelse. I alla tider har det funnits martyrer som gett sina liv för sanning och rättvisa.

 

Read Full Post »

Ja, det bekänner vi om söndagarna i ganska många samfund. Den apostoliska trosbekännelsen som formulerades i den tidiga kyrkan och som omfattas av de flesta kristna.

Kristi kyrka är en, kan inte vara delad. Våra mänskliga kyrkor är det desto mer. Tyvärr. För så var det inte tänkt.

Men redan tidigt stormade det. Det dök snabbt upp diverse maktmänniskor som skulle gå sin egen väg, ha sina egna anhängare. Den tidiga kyrkan tvingades polimisera och formulera sin tro för att kunna avgränsa sig mot det som inte var apostlarnas lära.

Men ända in på 1000-talet var kyrkan hel. Då kulminerade en maktkamp mellan patriarken i Konstantiopel och påven i Rom som slutade med en delning i vad vi idag kallar den ortodoxa kyrkan och den katolska. Den fråga som blev den slutliga skiljepunkten var om den helige Ande utgår av Fadern eller av Fadern och Sonen. Teologiskt anses de ortodoxa ha rätt som anser att Anden enbart utgår från Fadern, men det hela var bara toppen på ett isberg av många stridigheter.

Efter det har splittringarna varit många. Fortast har det gått i de protestantiska leden. Ständigt dyker nya samfund upp, nya karismatiska ledare som måste profilera sig och skilja ut sig från andra för att nå framgång. En eller annan fråga blir så stor att man inte kan lyssna på varandra längre.

I Sverige kämpar kyrkorna med en allt sämre tillslutning. Församlingar läggs ner, samfund slås ihop. På de flesta håll söker man sig samman och söker det som förenar snarare än det som skiljer. Men så finns det dom som ”läser som det står” och därmed missar Bibelordens poänger. De måste ha sitt eget där allt är som dom tycker det ska vara. Allt annat är avfall.

Det är svårt när generositeten inför att man kan göra olika tolkningar inte finns.

Kristendomen har inte råd med sönderslitande dogmatiska strider. Strider som vi aldrig kan lösa. Det finns olika tolkningar i dopfrågan, olika tolkningar av nattvarden. Det är samma sak som med de inomsamfundsliga diskussionerna om homosexualitet eller kvinnliga präster. Bibelordet kan tolkas olika, olika verser kan anföras. Vi kommer aldrig att bli helt överens. Men vi kan lyssna på varandra med respekt och ta vara på varandra i alla fall.

Read Full Post »