Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘må dåligt’

Det har varit tungt denna höst med rapporter om självmord både i bekantskapskretsen som i media och sociala forum. Kanske det är fler denna höst än vanligt… eller så har det bara råkat bli så att jag hört och kommit nära fler än förr. Tänker att den dåliga sommaren och den regniga hösten skapat fler depressioner än vanligt.

Men jag reagerar också inför hur lite hjälp det finns för den som mår riktigt dåligt. Oftast hänvisas de runt bland ovilliga aktörer på hjälpfronten. För några år sedan patrullerade jag av bloggvärlden ganska regelbundet och fick många kontakter med framför allt självskadebenägna flickor. Då fanns det forum att hitta dem, idag är det svårare. Alla vittnade om avvisande skolkuratorer… skuldbeläggande distriktsläkare… långa köer till BUP och ännu värre till vuxenpsyk. När de väl kom fram i kön fick de bara moralkakor och krav på att tänka positivt och inte hålla på och larva sig. Tog någon dem på allvar blev ingripandet brutalt och överdrivet. Ingen lyssnade.

Kompetensen verkar vara noll när det gäller att ta hand om människor vars liv havererat. Det gäller inte bara tjejer som skär sig. Det gäller medelålders präster som inte orkar med orimliga krav, sjuksköterskor som inte får ihop privatliv och yrkesliv, ekonomer som inte lever upp till företagets livsstilsprojekt, arbetslösa som inte orkar exponera sig längre, städerskor vars knän sviktar, sjukpensionärer som inte har råd med sina mediciner… Ja, listan kan ni säkert komplettera.

Sjukskrivning blir åtgärden. Vilken snart ifrågasätts av FK. Åtgärder sätts in som i de flesta fall bara är förnedrande. Lite medicin skrivs ut, som i bästa fall äts. Vissa har inte råd. Numera får man ju inte de bästa medicinerna, bara de billigaste. De som är gjorda med fler slaggprodukter och bieffekter. Krav ställs på ”eget ansvar”. Något som är diffust men oerhört tungt.

Några söker egna vägar. I bästa fall finns det pengar till privat vård och terapi. I bästa fall är det seriösa vårdgivare, i värsta fall bara smarta vägar till pengar.

En tid ställde kyrkorna upp. Men signaler säger mig att de flesta präster o diakoner numera bara avvisar och hänvisar till psyk när de blir uppsökta av någon som mår dåligt. Det skakar mig. Att inte alla har förmåga och kunskap är en sak, men då ska man kunna finna en kollega som orkar. Självklart kan inte präster o diakoner bota svåra psykiatriska diagnoser. Men det är inte den kategorin som nu dominerar utan vanliga människor med tunga livssituationer. Människor som farit illa i arbetsliv och bekantskapskrets, svåra erfarenheter i familjeliv mm. Livströtthet.

Är vi alla så nergångna att vi inte längre orkar vara medmänniskor?

Annonser

Read Full Post »