Idag satt en man framför mig som ska utvisas till Irak. Han är kristen och IS har beslagtagit hans hus. Men han har förlorat i alla instanser. Han har bara terror att återvända till. Det är inte så enkelt att komma hit som en del tror.
Som kuriosa kan jag berätta att jag försökt flera gånger att komma fram till Migrationsverket. Man ska trycka knappval ett antal gånger tills en röst meddelar att ingen har tid med mig. Ring en annan gång. Nu har jag skrivit ett mail. Ska bli spännande att se om jag får svar.
Den unga tiggande kvinnan satt där på tågstationen hopkrypen närmast apatisk. Jag gick fram till henne, då glimtade det till. Hon kände igen mig. Jag ömmar för henne, men vet inte riktigt vad jag kan göra för henne. Försöka vinna hennes förtroende kanske. Men vi har inget gemensamt språk.
kyrksyster 