Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘mystik’

Fick en fråga i kommentarerna till förra inlägget. Om vad det innebär att bedja rosenkransen.

Jag är egentligen ingen expert på olika böneredskap. Kanske det finns läsare som kan komplettera min kunskap.

Rosenkransen kallas ibland radband av de som inte använder den. Den består av fem gånger tio pärlor plus fyra emellan dessa och fem som kommer utanför ringen och som avslutas med ett kors. Man börjar med korset och smakar på vad Jesus gjort. Sen ber man Fader Vår på första pärlan. Trosbekännelsen på de tre som kommer sen. Ännu ett Fader Vår. Då har man passerat det som hänger ner från kransen. I själva kransen ber man Ave Maria för varje pärla av de tio, för varje mellanpärla ber man Fader Vår. detta upprepas alltså fem gånger. När man kommit kransen runt är man tilbaka på de som hänger ner och ber Fader Vår och trosbekännelsen igen.

Det kan finnas varianter på detta. Men till varje omgång Ave Maria finns det olika meditationer man kan göra. Det är olika scener ur Jesus liv. Johannes Paulus II introducerade  även en martyrmeditation över rosenkransen  Poängen är att mun och tanke är koncentrerad på orden i bönen. Det samlar tankarna så att de inte flyger åt alla håll. Det kräver tålamod att lära sig. Jag är inte så bra på det och använder inte min rosenkrans så ofta längre.

De ortodoxt kristna har också radband. Ofta kallade tjotka. Jag har sett sådana, men vet inte hur de används. Judar har också sina band. Tror att vissa grenar inom Islam också använder sig av radband.

 

I Sverige har det de sista 20 åren eller så skapats en tradition med det som kallas FRÄLSARKRANSEN. Pensionerade biskopen Martin Lönnebo skapade denna. Den finns i olika utföranden och storlekar. Men den vanligaste är ett armband man kan bära med sig överallt. Den består av 12 runda pärlor och ett antal avlånga. De avlånga är tystnadspärlor, man ska lyssna till Gud. De runda pärlorna symboliserar olika saker som man leda sin bön efter. Det är en vandring i ljus och mörker. Det har blivit en böneform som fått stor genomslagskraft i svensk kristenhet.

Frälsarkransen med introduktion finns på många bokbord och säkert i alla missionsbokhandlar. Kan också beställas på nätet hos förlaget Verbum.

Själv har jag haft nytta av en jesuitpaters instruktioner om att binda sin tanke och känsla vid olika kroppsdelar. Genom att koncentrera sig på att uppleva tå för tå och sen upp i kroppen tömmer man tankarna. Man bara är. Då kan bönen löpa fritt.

Viktigt är att påpeka att allt sånt här är bara redskap. Det är inga gudomliga påbud. Inget som är ett ”måste”. Frälst är du genom det Jesus gjorde. Och bara därför. Alla knep för det andliga livet är bara till för att lära känna Gud mer. Och för att bli öppen för att användas av honom.

Read Full Post »

Ganska många har läst mitt inlägg om den kristna mystiken. Förstår att det är en vinkel av kristen tro som skapar förundran. Lockar samtidigt som man inte vet vad det är.

Det finns mycket i den kristna traditionen som säger att vägen till en djupare gemenskap med Gud går genom en mörk natt. Det är inte allas väg. Men mångas. Några kan finna sin tro utan kamp. Det är inte nödvändigt för saligheten att ha kämpat i mörkret. Men för många är det nödvändigt för att komma nära Gud.

Min resa började i tonåren. Ungdomsprästen i min församling lärde ut enkla övningar. Han uppmuntrade oss till att bygga ett kapell i vårt inre. Genom att utsmycka detta kapell i vår tankevärld skulle vi bli redo att ta emot Jesus. Han skulle ha en plats att möta oss. Efteråt förstår jag poängen i att binda sina tankar för att kunna fokusera.

Systrarna i klostret lärde mig be rosenkransen. Genom att binda tanke och ord i givna böner skapades ett tomrum i vilket Gud blev levande.

Störst av allt blev nog erfarenheten av den nya födelsen i den väckelse som gick genom laestadianismen på 70-talet. Mitt hjärta var luttrat nog för att förstå, när en konflikt stängde in mig i ett hörn. Min enda väg ur den var att inse min egen oförmåga till ett syndfritt liv. Det var en total revolution i mitt liv. Svårigheten var inte att inse min synd, den hade jag ältat i åratal. Nej, det svåra var att ta emot nåden. Att möta en kärlek som var större än min synd.

Inget har varit raksträcka efter det. Jag har gått genom många nätter. Inte minst har jag fått lida för vad andra människor kan hitta på. Inte alla gånger har orkat vara stark. Jag är på inget vis ett dygdemönster. Det finns massor att anklaga mig för. Ibland kan jag rätta till det… ibland får jag lämna det åt Gud. Men min tro håller genom sorg, tvivel och förtvivlan.

Den är oberoenda av mig själv numera. Jag måste inte orka tro. Det är tron som bär mig.

Read Full Post »

Kristian Lundbergs text griper tag. Han lyckas på ett fantastiskt sätt beskriva det många av oss kallar ”den nya födelsen”. Vägen till en tro är inte att bli bättre och bättre. Vägen går genom nederlag och avskalande. Det är ingen bekväm väg.

Först när natten genomlevs i all sin ohygglighet och den egna förmågan malts ned till noll kan tron på en oändlig nåd ta form. Bara den som insett sin hjälplöshet inför universum kan förstå vad Jesus faktiskt gjorde.

Många tror att kristen tro handlar om att följa konstiga regler. Men kristen tro är att inse att man inte kan följa konstiga regler. Man klarar inte av att ens följa vettiga regler. Kapitulationen öppnar himmelens dörr.

Bloggen ”En pilgrims strövtåg” länkade.

Egentligen borde jag undervisa mer om den natt som är vägen till en levande tro. Men det är som med allt som härrör till mystik svårt att sätta ord på. Det är inte häftiga upplevelser, men erfarenheter, som öppnar dörrar. Kanske man inte kan undervisa om detta mer än bland de som söker. Eller kanske ändå?

Read Full Post »