I min distriktskyrka drömmer vi om att nischa oss på andlig vägledning, retreater, dagar för sörjande, samtalsgrupper. Till en del har vi redan funnit formerna. Men ännu har inte allt fallit på plats.
Kollegan och jag brinner båda för att kunna leva ett kontemplativt liv mitt i världen. Det kan inte vara bara klosterfolk förunnat att få fördjupa sitt böneliv. Vi måste kunna finna ro och former i vardagen att stå inför Gud.
Moderna människor hinner inte läsa Bibeln och be långa böner. Det gäller att finna det som kan ske i enkelhet.
För många år sedan på den stora gården gick mitt liv sönder. Men jag fann vägen tillbaka genom att ha daglig andakt. Inte vid bestämd stund utan när sysslorna tillät. Sakta och med god själavård helades jag till ett liv i bön. Senare har jag ändå fått uppleva att livet kan överväldiga oss. Mörkret kan komma åter. Med förnyad styrka. Men den djupa natten är också den tid när Gud söker oss. Mörkret är egentligen en bländning. Det blir svart om vi skådar in i solen. Vi behöver skalas av för att se vårt behov av nåd.
Min längtan är att få leva i en bönegemenskap. Tidebönen. Men hur gör man det när vi alla stressar runt och bara ses då och då på väg ut eller in? Och hur får man tyst på de största egona?
All min erfarenhet från min egen väg, och från de som låtit mig få vandra med dem en bit, säger att det är nödvändigt att skalas av för att möta Gud som den man är. Utan förbehåll och utan kamouflage.
Men viktigast av allt är att hålla en kanal öppen mot Gud hela tiden. Ett stilla sus, ibland utan ord. Förmågan att höra. Vilket förutsätter en inre stillhet mitt i världen.
kyrksyster 