Tillbaka i Nordnorge efter en vecka i Sverige. Vi har varit hemma och sett om vårt skärgårdshus. Och gjort läkarbesök och annat man behöver göra.
Så har vi också varit med om vårt 7-åriga barnbarns dop. Hon har själv bestämt att hon ville döpas så nu blev det av. Det blev en fin dag för henne och för oss.
Idag var det dags att resa. Det är alltid svårt att skiljas från barnen och barnbarnet. Men lillflickan vill prata med mormor på Skype varje dag. Får se om jag kan möta det.
Det är lite skillnad på ett båtsmanstorp med fyra rum och gästhus och ett hus med 17 rum. Det känns lite ödsligt att gå i alla salar. Och övervåningen liknar en lägergård… Massor av rum på rad utefter en korridor. Nåväl, det är inte för alltid vi ska bo här. Bara ett par år.
Men dagens resa blev dramatisk. Vi hade tänkt att dottern och hennes man skulle kört oss till Arlanda. Men på vägen in såg vi trafiken. Nej, vi kan inte fastna i en bilkö. Så det blev tunnelbana och Arlanda express. Och vi kom ganska exakt. Men sen strulade det med cateringen på planet och bordingen blev förskjuten med nästan en halvtimme. Alltså var vi 30 min försenade till Trondheim. Där vi bara hade 45 minuter på oss att byta plan. Och dom minuterna hade minskat till fem. Dessutom har norrmännen fått för sig att man måste ta ut bagaget och passera tullen när man kommer utifrån. Och då kan ni ju tänka att det blev panik. Men märkligt nog kom våra väskor fort. Vi sprang genom tullen och checkade in igen och sprang till säkerhetskontrollen. Och där fattade folk vår belägenhet så alla släppte förbi oss i kön. Och så sprang vi igen. Till gaten som var stängd. Men tro det eller ej. Dom öppnade den för oss så vi kunde flyga med. Jag fick sista platsen. Första gången jag flugit baklänges. Och bagaget kom också med.
kyrksyster 