För tills alldeles sista tiden har jag alltid tänkt att jag ska begravas en gång invid kyrkan i mina rötters by. Där jag var släkt med många. Besöken var många i min uppväxt. Mina föräldrar hade starka band dit. Som vuxen kom jag åter dit genom mitt äktenskap. Till föräldrarnas stora glädje. Att få mig och min familj inom räckhåll. Själv kände jag det som om jag landat när jag flyttade in på den stora gården. Barnen växte upp där. Vi trodde vi skulle bli kvar. Vi såg t o m ut vår gravplats. En liten kulle under en pil.
Det är sexton år sedan vi flyttade. Det var inget lätt beslut, men nödvändigt. Men länge höll vi kvar banden. Vi har varit tillbaka på olika högtider som bröllop och begravningar. Det var en självklarhet att vi en dag skulle vila där under pilen.
Nu är våra barn vuxna sen länge. De har sökt sig till storstäderna. Själva har vi flyttat ännu en gång. Vem skulle besöka en gravplats där långt borta i byn? Det känns inte lika självklart längre. Byn därhemma blir allt mer historia och förflutet. Framtiden är en annan. Så även var jag ska begravas. Plötsligt är det väldigt osäkert… Jag tror att jag vill att mina barn ska kunna besöka graven ibland.
Men ändå finns den där tanken där att mitt stoft bör återbördas till den mylla ur vilken jag en gång kom.
Är det viktigt för er var ni slutligen hamnar?
kyrksyster 