Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘samvete’

…tro. Att orka tro. Läste ett gammalt inlägg jag skrivit om bibelsyn. Och inser att det är svårt att tro. Både när livet är gott och när allt går emot oss. Många kommentarer uttryckte sin svårighet att tro på den bibeltolkning de fått med sig i livet. Mina svar var inte så eleganta.

Ibland står bibeln i vägen för tron. Ibland står ”Jesus” i vägen för Jesus. Kan man tro på alla sidor av Gud?

Jag utgår ifrån att ingen tror på en gubbe på ett moln. Den bilden har dock ett par generationer barn fått med sig, En sådan föreställning rasar naturligtvis ihop av sin egen omöjlighet. Gud finns inte uppe i himmelen, Han finns mitt ibland oss och i våra hjärtan. Han omsluter oss. Jesus är en annan sida av Gud. Lite sträv, men full av kärlek till människorna, så stark att han dör för oss. Helig Ande är den tredje personen i Gud. Den manande rösten, den som leder oss och lär oss. Som finns i sakramenten. Som finns i högtidlighet och i vardag. Som ibland talar genom en förkunnare.

Det är den bild Bibeln ger. Men allt för många har inte läst sin Bibel utan skaffat sig en vrångbild. Om de läst har de tagit nån rad här och där för att kunna haka upp sig på. För de vill inte tro. Många har kämpat för att nå en tro de aldrig fått. När de resignerar kan två saker ske – antingen så lämnar man allt i besvikelse och ilska – eller så lämnar man sig utan förbehåll till Gud. Det är insikten om den egna oförmågan som gör att vi förstår vad Jesus gjort för oss. Och att det var nödvändigt.

Ingen orkar tro av egen kraft. Vi är svaga. Släpp alla krav och alla bilder. Fall rakt ut, Jesus möter dig!

Då bli det inte längre en kamp med samvetet och förmågan att alltid göra rätt. Många säger att de tror på sig själva. Om de följer sitt hjärta blir det bra. De tycker sig inte behöva Gud. De är sin egen gud. Och är helt blinda för sina brister eller tonar ner dom, förlåter sig själva. Det finns inget större än de själva.

Men den levande tron förändrar människan. Högmodet vänds till Ödmjukhet. Och det finns inget som inte Jesus förlåter.

 

 

 

 

 

 

Annonser

Read Full Post »

Morgonen började med ett samtal. Ensam i hela församlingshemmet. Nu var detta inget riskabelt samtal. Men det kunde varit. Sen kom beskedet att en ung man, timanställd i pastoratet, dött i en bilolycka. Jag har mött honom, men har bara diffusa bilder. För andra mer kännbart.

Sen samling på äldreboendet, med helt ny personal, så det blev inte det samspel det brukar vara. Eftermiddagen tillbringade jag i centarlorten. Först överläggning med diakonerna om hur vi ser på ekonomiska bidrag. Gör vi rätt eller fel? Hur ska vi orka?

Sen utdelning av presentkort till de som beviljats sådana.

Det är ett privilegium att få jobba i kyrkan. När det fungerar är det bland de bästa arbetsplatser man kan ha. Men när det inte fungerar är det enormt slitsamt. Det krävs kloka chefer, genomtänkta strategier, skyddsnät och tid för återhämtning. Vilket inte alltid finns. Tyvärr är det vanligt att diakoner plågas av ständigt dåligt samvete. Kunde man hjälpt mer och fler? Gjorde jag rätt när jag sa nej? Gjorde jag rätt när jag beviljade? Borde jag stannat en timme till hos den sörjande? Skulle jag ringt tillbaka? Varför gav jag mig inte tid när jag såg nöden?

Allt det där vi inte får hjälp med. Men vi kämpar på, tills vi går i väggen.

Read Full Post »

Idag anser väl de flesta av oss att rasbiologi är förkastligt. Vi anser alla människor ha lika värde. Under första delen av 1900-talet var synen annorlunda. Rasbiologin ansågs vara vetenskap och därmed helt ok. Man mätte skallar och avgjorde vilka raser som var livsdugliga. Man steriliserade ”tattare” och andra föraktade medborgare. Det var den grogrund i vilken nazismen kunde växa sig stark. Hitler uppfann inte rasföraktet och talet om den ariska rasen. Han bara spann vidare på det vetenskapen hävdade.

Ann Heberlein skriver i DN om den gamla synen som kommer åter. Hon hänvisar till gamla forskare som ansåg att man kunde av en persons utseende avgöra om han/hon var våldsam. Det hävdades för 300 år sedan, men likväl igen på 1900-talet. Vissa skulle vara födda till ogärningsmän. Det personliga ansvaret var därmed avskaffat. En oerhört mörk människosyn som Heberlein går emot. Hon reagerar mot att även modern forskning hänvisar till gener när det gäller aggressiva handlingar.

Maria Schottenius tar också upp frågan om människan bara är ett djur drivet av sina instinkter. Hon vidrör samvetsfrågan om hur man beter sig om man inte tycker som den grupp man tillhör. Står samvetet fritt då, eller följer man mönstret? Hon hänvisar till Kierkegaard och hans tankar kring samvetet:

Kierkegaard tror att vi alla är utrustade med ett samvete, som leder oss till vad som är rätt och fel, om vi lyssnar på allvar. Och för att det ska vara meningsfullt för oss att ta ansvar måste vi acceptera att tillvaron är moralisk och etisk till sin natur.

Jag ser omedelbart en serie invändningar mot detta, en männi­skas tankar är alltid förankrade i sin tid och sin kultur, och kan inte ges universella anspråk.

Ändå har jag, här och nu, svårt att se något bättre alternativ.”

Detta efter att hon presenterat ett par fall där människor hamnat i total utsatthet efter att drevet gått och ingen vågat stå upp för den oskyldigt utpekade.

Heberleine tror på evangeliet om omvändelse, hon ser behovet av nåd. Schottenius är sekulariserad och ser det olösliga i frågan.

Människan är fallen, världen är brusten, ondskan finns i oss alla. Människan är under vissa omständigheter beredda till vilka illdåd som helst. Bara anledningen är tillräckligt bra. T ex att ”så tycker ju alla”. Eller om det gynnar ens ekonomi, karriär och anseende. Kan man peka ut en syndabock så kan man slippa egna skuldkänslor. Samvetet är lättpåverkat. Det moderna sättet idag att ”lyssna till mig själv” leder bara in i egoism. Det är ett fantastiskt bra sätt att aldrig behöva ta ansvar. Inget utanför mig själv kan döma mig. Därför kan jag göra vad som helst. Där varken lag eller moral längre har betydelse släpps ondskan fri.

Read Full Post »