Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘själavård’

Sen fem månader är jag sjukskriven. Arbetet blev för tungt. Jag klarade inte att möta människor jag inte hade mandat att hjälpa.

Många människor tror att kyrkan har oändliga tillgångar att dela ut. Så är det inte. Det mesta av tillgångarna är bundna i fastigheter. Och kyrkor är inte lättsålda. Och får i många fall inte säljas eller förfalla. Ju färre medlemmar ju färre sociala projekt. Medlemmarnas pengar går idag till stor del till underhåll av kyrkor.

Jag har tjänat kyrkan i snart 40 år. Jag var mycket ung när jag avlade mina löften. Studerade sen vidare. Födde barn. Men var kyrkan trogen.

Jag har gjort fel ibland. Misslyckats. Felbedömt. Men i det stora hela fått det att funka. Trots besvärliga kyrkoherdar och konstiga arbetslag har aldrig arbetsuppgifterna blivit övermäktiga förrän nu. Jag har tagit min mats ur skolan några gånger p g a konflikter med ledningen. Men aldrig p g a arbetet.

Nu är jag vilsen. För jag vet att jag kan. Min utbildning är bättre än de flestas. Jag vet hur man möter skadade människor. Jag har gedigen själavårdutbildning. Jag kan predika. Kan undervisa. Fortbilda frivilliga. Men verkar inte behövas.

Read Full Post »

En sjuksköterska har uppmanat psykpatienter att be till Gud och satsa på sitt andliga liv. Det var kanske inte helt smart.

Men jag har mött mer än en läkare som sagt sig be för mig. Som uppmanat mig att meditera och vila hos Gud. Vilken tröst det har varit för mig. Så vid rätt tillfälle kan det bli en stor hjälp.

Jag har ju en del själavårdssamtal. De som kommer till mig vet vad jag står för. Men jag är alltid försiktig med att slå bibeln i huvudet på dom. Men märker jag att de vill tala om Gud så gör vi det. På deras initiativ.

Inte långt från detta ligger artikeln om Katarina kyrka i Stockholm. Det finns ett sug, det finns en längtan. Människor söker det sanna. De vill möta Gud. De söker försoning genom Jesus. Hur för vi ut hoppet till dessa människor? Hur ska vi bli frimodiga? Och hur ska vi hantera det vi har? När ska man vittna och inte?

Idag har folk väldigt dålig kunskap om kristen tro. De flesta verkar tro att alla kyrkor är sekter. Hårda, omänskliga, dömande. När det är rakt det motsatta. Om man nånstans kan få möta kärlek och förståelse utan dolda avsikter är det i kyrkan.

Naturligtvis finns det rötägg även i kyrkan. Det finns prestige och insnöad människor. Man kan råka ut för dem och bli avskräckt. Men försök nån annanstans då. De goda själasörjarna finns.

Read Full Post »

En av kyrkans specialiteter. Vi kan en massa annat också. Musik, barn- och ungdomsverksamhet. Pensionärssamlingar. Minnessamlingar för dementa. Stöd till anhöriga. Dop, konfirmation, vigsel och begravning.

Och så det viktigaste gudstjänsterna.

Men idag tänkte jag göra lite reklam för just själavården. Den får man använda sig av oavsett tro eller medlemskap. Den kostar ingenting. Bara det. Hos kuratorn eller terapeuten kostar det varje gång. Och dom för journaler som andra kan läsa. Vi skriver inget mer än ett kort där det står vilka datum man samtalat. För att hålla lite ordning och inte glömma bort nån. Och telefonnummer så man kan ringa om tiden måste ändras. Men inte ens det vid enstaka samtal.

Vad kan då kyrkan erbjuda?

Samtal om livet, döden, svåra val, om tro och icke-tro, relationsproblem, svårmodighet, ensamhet. Den som kommer till oss kallas konfident. Och det han/hon som bestämmer vad som ska avhandlas. Vi sitter inte där och slår bibelord i huvudet på folk. Men om man vill är vi kompetenta att tala om livsfrågorna.

Alla präster och diakoner har utbildning för samtal. Men sen finns det de som har mer kunskap och erfarenhet än andra. Några av oss har utbildning som tangerar psykoterapin. Det gäller att man kanske får leta lite innan man träffar på rätt person. Men det kan vara mödan värd.

Sen ska det väl också varnas för att det finns inkompetenta människor som utnyttjar sina konfidenter. Var därför vaksam på om du känner att det blir fel, du blir manipulerad, gränserna är vaga, prästen/diakonen pratar för mycket om sig själv och lockar till sympati. Men detta kan du råka ut för även inom landstinget, privata aktörer och olika skolor.

En bra själavårdare står på din sida. Utan att hålla med dig om allt. Han/hon utmanar dig, men inte mer än du just då orkar. Du möts av empati och inkännande. Han/hon ställer adekvata frågor som tydliggör din situation. Han/hon frågar efter och möter dina känslor. At kunna ta över och bära smärtan en stund för att sen lämna tillbaka den bearbetad är nog det viktigaste. Men det svåraste.

Moralism och goda råd ligger långt ner. Det finns situationer som är så akuta att något måste hända snabbt. Men oftast finns det tid att låta konfidenten finna sina egna svar. Och få stöd för dem.

 

 

 

Read Full Post »

Det är grundfundamenten i själavård. Till det kommer mod att säga som det är. Förmåga att vägleda utan hårdhet. Uthållighet att finnas kvar. Lyssnande och förmåga att föreställa sig.

Få är ämnade att bli själavårdare. Det är inte självklart att varje präst, pastor, terapeut eller diakon är bra på den uppgiften. Därför måste man pröva sig lite fram. Inte ge upp om den förste inte fungerar. Men det viktigaste är att man finner att man kan ta ett gemensamt avstamp mot ett bättre mående. Han/hon måste stå på din sida, vilja ditt bästa. Även om det är strävt.

Det som kan vara svårt är om ingen vilja till förändring finns. Då hjälper ingen omsorg.

Read Full Post »

Samtalet om hur man lämnar en ledaruppgift, för att gå dit anhängarna inte är mogna att gå, fortsätter.

Detta skrev jag på Ulf Ekmans blogg:

”Jag ser två sidor. Dels ödmjukhetens sida. Men dels, efter att ha blivit visad på, nonchalansen som uppstår när någon med själavårdsansvar rymmer fältet.

https://kyrksyster.wordpress.com/wp-admin/post.php?post=1747143&action=edit

Där har jag visat på hur svårt det kan bli. Där har också, i kommentarerna, ansetts att alla får ta ansvar för sig själva. Enkelt sagt.

Skulle önska ett samtal om just själavårdsansvaret. Få präster/pastorer/ själavårdare orkar ta det när nåt annat lockar. Har också jag bytt tjänst. Jag har avslutat några kontakter, andra kvar i mail och telefon.

Det som få förstår är att en själavårdskontakt skapar bindningar. Den man anförtror sig åt blir en viktig person. En allians skapas som är nödvändig för en förändring. Även om det finns knep för att undvika denna bindning så är den ibland av godo. Konfidenten börjar lyssna mer på själavårdaren än på sina egna destruktiva tankar. Ett läkande inleds. Om då själavårdaren försvinner – oavsett orsak – blir det ett bevis för att konfidenten inte dög här heller. H*n var inte viktig. Annat var mer värt. Och där är sårbarheten stor och självföraktet genast tillbaka.

Med en kyrklig kontext blir det också en upplevelse av att Gud sviker.”

Det finns en fara i att många präster/pastorer men framförallt självlärda andliga ledare blåser på i tron om att sig veta Guds vilja för alla människor. Utan kunskap om bindningar, överföringar… Det är lockande att få anhängare, beundrare och biktbarn/konfidenter eller lärjungar. Inte sällan blir sådana kontakter fulla av skam, besvikelse och självförakt när det visar sig att allt bara var ett sätt att få makt över människor.  Möjligen kan också en utbränning hos själavårdarens vara en orsak. Eller att det gäller att jobba hårt på sin karriär. Omsorgen upphör.
Då ligger det nära att man ger upp sin tro som något som var skadligt.
Bränd mark finns här och var. Hur får vi den att blomstra igen?

 

 

Read Full Post »

Hos Leo Holter fortsätter debatten om de fejkade själavårdssamtalen. Jag kommenterade där:

Vi är tyvärr många som har känt oss/känner oss ovälkomna och vilsna i den kyrka vi döpts in i, konfirmerats i, gift oss i, vigts till tjänst för. Jag kan förstå dem som konverterar till Katolska kyrkan. Där är det trots allt ganska tillåtande.

Jag har misslyckats ibland. Trots god utbildning och lång erfarenhet kan samtal ta fel vändning. Men även ett gott samtal kan bli en katastrof om någon spelar in det och sen väljer hur man klipper ihop det.

Liten saidstepp:

Det måste varit i mellanstadiet vi fick se ett skolTvprogram. Dåvarande stasministern Tage Erlander medverkade. Man gjorde en intervju med honom och så visade man den först korrekt. För att sen klippa om den för att få en helt annan intervju. Det som Erlander sa i denna version var häpnadsväckande saker. Minns inte vad, men minns hur skrämmande det var när frågor och svar tumlats runt.
Programmet avslutades med att statsministern uppmanade oss att vara kritiska till vad som sägs. Alltid vara skeptiska. Tänka själva.

Det gjorde starkt intryck på mig.

Ann Heberlein har jag förr ansett som en klok och eftertänksam dr i etik. Hon har haft snabba och pricksäkra svar på tal. Men i det här har hon inte funnit den rätta tonen. Hon ser inte dilemmat utan går igång på betafrågan om homosexualitet.

Hon talar om kränkning. Men hon kränker en hel yrkeskår med sin svepande fråga om prästers lämplighet i själavården. Naturligtvis finns det mer begåvade än andra. Men överlag är kompetensen stor.

Sen undrar jag om hon menar att de här prästerna istället för att möta smärta, börja där konfidenten är, lyssna in och ge hopp, skulle skickat grabben till psykakuten?

Läs gärna mitt tidigare inlägg

Read Full Post »

Blir så upprörd. Inte över den sak som Tv-programmet blev. Utan över att man inte inser själavårdarens dilemma. Tystnadsplikten är total, även när samtalet spelats in hemligt. Det går inte att komma med synpunkter.

Det som också blir tydligt är att själavårdare möter behov, synpunkter och tro där människan är. Skulle någon komma till mig och berätta om sitt lidande som homosexuell skulle jag också lyssna in. Se lidandet, möta det. Fråga vad personen önskar. För där är alltid det allt handlar om.

Jag skulle inte föreslå bön om helande som första åtgärd. Det gjorde inte prästerna i reportaget heller. De mötte nöden – fejkad sådan – där som personen påstod att han befann sig.

Det är möjligt att vi i kyrkan felar när vi inriktar oss på människan och inte på allmänna ordningen.

Read Full Post »

Older Posts »