Skammen som dödar

Skam är en förskräcklig känsla. Men den finns i två versioner.

Vi har den röda skammen. Den som får oss att inte bete oss hur som helst. Den som slår till när vi inser att vi gjort något oacceptabelt. Den är för det mesta en god skam. Den gör att vi mognar och inser. Den gör oss beredda att ta emot förlåtelse och ställa till rätta. Tyvärr möts inte alltid den skammen med kärlek. Därför blir den ibland eller ofta(?) en smärta som blir olidlig. Inte sällan går den över i vit skam.

Den vita skammen handlar inte i första hand om vad man gjort utan om vem man är. ”Den där kvinnan” kallas Monica Lewinsky och hennes öde är beseglat. Den vita skammen går inte att lika lätt göra sig fri från. Den som är dömd och bedömd offentligt vill ingen ta i.

Men ännu oftare drabbar den vita skammen de som verkligen inget gjort för att hamna i den känslan. Den vita skammen kan du känna för din hudfärg, ditt ursprung, din samhällsklass, din bostadsadress, ditt utseende och kroppsvikt. Du duger helt enkelt inte.

Den skammen är en självmordsrisk. Som sällan upptäcks i tid. Som sällan möts med förståelse. ”Gör något åt ditt liv” avfärdas de skamfyllda med.

Det är för lätt att avfärda människor idag.

Read Full Post »

Hur möter vi självmordsbenägna?

Efter ett antal självmord i omgivningen måste jag reflektera över hur vi hanterar destruktiva människor. Ofta framkommer det att den som tagit sitt liv signalerat sitt dåliga mående en bra tid. Vilket inte tagits på allvar. Tvärtom har det väckt ilska och förebråelser. ”Hot” kallas det.

När sen självmordet skett förebrår man den döde för att hen inte sagt något. Man förebrår den döde för vilka känslor man tvingas genomgå. Man orkar inte skulden utan skjuter över den på den som är död.

 

Vi har alla ansvar för våra liv. Ansvar att hantera det och möta svårigheter. Men det kan bli för många för en del. Stödet finns inte. Förlusterna för många och kraven på att ta sig samman för hårt.

Så vad gör vi när nån signalerar att gränsen är nådd?

Tyvärr blir vi nog bara arga.

Read Full Post »

Självmord bland unga

Självmorden bland barn och unga ökar i Sverige. Situationen är värre än i övriga Europa. Orsaken förstår man inte. Nu föreslås en utredningsplikt gällande alla självmord bland unga. Ungefär som den som finns kring barn som dött av våld. Antar att det betyder att man idag inte utreder orsaker till varför barn begår självmord.

Förmodligen hittar vi orsakerna i hur barnet har det i skolan. Mobbad och med dålig självkänsla kan dåliga skolresultat bli avgörande. Hemförhållanden där barnet känner sig maktlöst och oförmögen att klara av att ersätta bristen på omsorg om hem och syskonen. Brist på vänner och trygga vuxna. Barn som förvägras att vara barn.

Men också det starka kravet  som finns idag att du ska vara snygg, populär, trendig… lyckad. Alla tidningars råd om hur du ska nå dit blir en börda när de ”enkla metoderna” inte fungerar på dig.

Det är allvarligt att BUP inte hinner med alla som behöver hjälp. Men det är ännu allvarligare att barns miljö ska vara sådan att de drivs till självmord. Barn behöver bli sedda och positivt bekräftade. Det ska inte behöva gå så långt som till att psykiatrin kopplas in.

Read Full Post »

Självmordens höst

Det har varit tungt denna höst med rapporter om självmord både i bekantskapskretsen som i media och sociala forum. Kanske det är fler denna höst än vanligt… eller så har det bara råkat bli så att jag hört och kommit nära fler än förr. Tänker att den dåliga sommaren och den regniga hösten skapat fler depressioner än vanligt.

Men jag reagerar också inför hur lite hjälp det finns för den som mår riktigt dåligt. Oftast hänvisas de runt bland ovilliga aktörer på hjälpfronten. För några år sedan patrullerade jag av bloggvärlden ganska regelbundet och fick många kontakter med framför allt självskadebenägna flickor. Då fanns det forum att hitta dem, idag är det svårare. Alla vittnade om avvisande skolkuratorer… skuldbeläggande distriktsläkare… långa köer till BUP och ännu värre till vuxenpsyk. När de väl kom fram i kön fick de bara moralkakor och krav på att tänka positivt och inte hålla på och larva sig. Tog någon dem på allvar blev ingripandet brutalt och överdrivet. Ingen lyssnade.

Kompetensen verkar vara noll när det gäller att ta hand om människor vars liv havererat. Det gäller inte bara tjejer som skär sig. Det gäller medelålders präster som inte orkar med orimliga krav, sjuksköterskor som inte får ihop privatliv och yrkesliv, ekonomer som inte lever upp till företagets livsstilsprojekt, arbetslösa som inte orkar exponera sig längre, städerskor vars knän sviktar, sjukpensionärer som inte har råd med sina mediciner… Ja, listan kan ni säkert komplettera.

Sjukskrivning blir åtgärden. Vilken snart ifrågasätts av FK. Åtgärder sätts in som i de flesta fall bara är förnedrande. Lite medicin skrivs ut, som i bästa fall äts. Vissa har inte råd. Numera får man ju inte de bästa medicinerna, bara de billigaste. De som är gjorda med fler slaggprodukter och bieffekter. Krav ställs på ”eget ansvar”. Något som är diffust men oerhört tungt.

Några söker egna vägar. I bästa fall finns det pengar till privat vård och terapi. I bästa fall är det seriösa vårdgivare, i värsta fall bara smarta vägar till pengar.

En tid ställde kyrkorna upp. Men signaler säger mig att de flesta präster o diakoner numera bara avvisar och hänvisar till psyk när de blir uppsökta av någon som mår dåligt. Det skakar mig. Att inte alla har förmåga och kunskap är en sak, men då ska man kunna finna en kollega som orkar. Självklart kan inte präster o diakoner bota svåra psykiatriska diagnoser. Men det är inte den kategorin som nu dominerar utan vanliga människor med tunga livssituationer. Människor som farit illa i arbetsliv och bekantskapskrets, svåra erfarenheter i familjeliv mm. Livströtthet.

Är vi alla så nergångna att vi inte längre orkar vara medmänniskor?

Read Full Post »

Självmorden ökar bland de som får vård

Det förvånar mig inte. Hur hemskt det än är. Det vittnar om hur illa den psykiatriska vården fungerar.

Inget sammanhang är bättre än sin svagaste länk säger man ju. En person i psykvården som är otrevlig, en läkare som inte uppfattar signalerna… en skötare som avvisar en självmordsbenägen patient med att denne är patetisk… eller en sjuksköterska som hotar med tvångsvård och bältesläggning om patienten en enda gång till talar om självmord…

Det kräver takt, inkännande och diplomati likaväl som mod  att möta en självmordsbenägen människa. Få av oss klarar det.

Det är inte fråga om en veckas väntetid utan i regel tre månader. Vårdgaranti heter det.

Read Full Post »