Värdighet i socialtjänsten

Ett antal socialarbetare går ut med kritik av hur människor bemöts i socialsvängen. Och hur socialsekreterare pressas av arbetsgivarna.

Klimatet i samhällsvården har hårdnat. Fler avvisas och hänvisas till ingenting. Några av dessa möter vi i kyrkan. De ber om en matkasse för att leva några dar till. Det får de i regel. Men de behöver en förändring på längre sikt än några dar. Ibland är det människor som aldrig haft en chans. De har sen de var barn vant sig vid att deras liv är utlagt på entreprenad. Människor som inte klarat skolan, inte fått en rejäl utbildning, aldrig haft ett jobb. Dessa får inte längre nån hjälp. De är utklassade ur alla system.

Vi möter också många nysvenskar. De lever på det snålt tilltagna bidraget från migrationsverket. Det är lägre än socialbidraget. Bostäder de erbjuds är glest möblerade och många får dela på rum och kök. De får inga arbetstillstånd så de kan inte göra rätt för sig. De som gömmer sig har det givetvis ännu värre.

Sen har vi dom som haft ett liv. Firman man jobbat på gick omkull och man blev arbetslös.Sen kom skilsmässan och man blev bostadslös. Ingen hyresvärd av det seriösa slaget hyr ut till en arbetslös. Allra minst de kommunala bolagen. Det finns hyresvärdar som specialiserar sig på dom som inga referenser får. Ockerhyror till en speciell grupp som rekryteras från fängelser, psykavdelningar, missbrukare och bostadslösa. Sunkigt och med andras problem rakt i ansiktet. Hyror som socialen ibland betalar. Ibland inte och då står man i skuld hos hyresvärden. Vilket kan leda in i kriminalitet.

Varje människa är värd ett liv i värdighet. Det är inte fult att vara fattig. Men det är fult att ett samhälle vägrar se sambanden som gör vissa utsatta utan chans att komma tillbaka. Det är ett haveri när socialtjänsten inte längre kan se individen. Det är skrämmande att ju svårare fall desto mer risk att hamna hos en helt oerfaren socialsekreterare.

För några år sen hade Aftonbladet en seriös serie ”Fattigbloggen”. Den gav genklang då. Men snart var det tyst igen.

Så, vad kan vi göra?

Read Full Post »

Ju längre ut på linjen…

… desto mer skit får man ta.

Vi har ett samhälle som säger sig värna om alla. Vi har en kyrka som står på de förtrycktas sida. Alla politiker försöker överglänsa varandra i att stå på de utsattas halva. Det är så vackra ord. Men i praktiken så blir den utsatte än mer utsatt när det kommer till individnivån.

Det är ingen lätt uppgift att slåss för fattigpensionärer, skuldtyngda, gömda flyktingar… Ingen i övre skiktet vill beröra dessa människor. Vi längst ut på kyrkans och samhällets linjer får ta på oss det omöjliga jobbet. Vi kan inte gå vår väg med förklaringen att kyrkorådet väntar eller ett viktigt papper måste undertecknas. Så man tvingas hantera nåt ingen hanterar. Dessutom får man höra att man gör fel hela tiden. Det är alltid den längst ut som får skiten om nåt skulle gå helt fel. Vilket det gör ibland.

Den som står ett snäpp över och inte behöver ta i eländet får av den anledningen mellan 5 och 15 tusen mer i månaden för det. En nivå till och man är uppe i min lön x två.

Nu är inte jag värst ansatt. Detta handlar mer om systrar i ämbetet. Systrar som inget forum har att kanalisera sin arbetssituation i. Bröderna i ämbetet har naturligtvis – som vanligt – lättare att få både attraktiva tjänster som bättre löner och inflytande.

Read Full Post »